Det är många år sedan, men minnesbilderna är glasklara och har etsat sig fast med kuslig precision.
Uppriktigt sagt förstår jag inte hur jag ska kunna förtränga dem.
Saken var den att
korporationsidrottsföreningen på tidningen hade inbjudit alla
anställda till en cykelstafett.
Hela tävlingen var dock nära att
få avbrytas redan i starten efter ett intermezzo av sällan skådat
slag.
På grund av det stora deltagarantalet hade arrangörerna tvingats ställa upp cyklisterna på två led.
Typograf E hade placerats i det bakre, men när startskottet gick och
övriga deltagare lugnt och värdigt satte sig upp i sadeln, kom
typograf E springande som ett jehu på utsidan. Han rundade hela
startfältet, men när han skulle svinga sig upp på sin velociped
halkade han med foten mot pedalen och for i backen med dunder och
brak.
Skräckslagna medtävlare tvingades tvärbromsa för att inte köra över honom, och när jag saktade in och undrade hur det var fatt, fick jag följande lidelsefulla kommentar:
Och när någon undrade om han hade gjort sig illa, visade typograf E upp en blodig hand och svarade:
-Vad spelar en skadad kamrat för roll? Huvudsaken är att tävlingen kan genomföras. Jag kanske ligger här och dör men kör ifrån mig bara.
Då gjorde vi det, för inför sådan vältalighet kunde vi inte hitta på något att svara.
På det viset inleddes ett av de märkligaste Grand Prix-lopp cykelhistorien känner. Det hade föregåtts av en mängd spekulationer, taktiksnack och laguppställningar som hemlighållits till strax före start.
Oförutsedda
händelser och komplikationer av diverse slag hotade tävlingen in i
det sista. Sålunda höll till exempel redaktionens lag på att
spräckas, när jag några minuter före start drog på mig en mössa
med texten Modo Hockey.
-Jag vägrar vara med i samma lag som den mannen, utropade en redaktör som härstammar från Göteborg och håller på Frölunda men i övrigt är fullt normal.
I kontorets lag fanns en kamrer som redan hade börjat värma upp så smått.
-Han kör snålt, konstaterade en av redaktörerna.
-Synnerligen ekonomisk kurvtagning, insköt en annan.
En man från resetjänsten uppgav sig ha tävlingscyklat i sin ungdom och vunnit nybörjarklassen i en tävling på 50-talet. Det resulterade nu i diskussioner huruvida han skulle proffsförklaras eller ej, men slutade med att han kom undan med en varning.
-Tror du det är veteranrally? hojtade oförskämda kolleger, och det kan möjligen ha sått ett frö till vad som komma skulle.
Redaktionslaget satsade på en
tioväxlad racercykel vid namn Gustaf, som gick laget runt innan den
punkterade ett hundratal meter från mål på slutsträckan.
Flera av företagets skarpaste hjärnor
fanns på plats, men det skulle visa sig att ingen lyckades lista ut
en taktik varmed man kunde rå på det stjärnspäckade
redaktionslaget, som trots punkteringen hemförde en lysande
viktoria.Hela föreställningen stals dock av typograf E, vars makalösa och tidigare i denna text beskrivna vurpa tjugo meter efter start svävade som en ond ande över tävlingen och förtog en del av glansen från redaktionslagets granna och rättvisa triumf.
-Någon måste ha varit där och skruvat före loppet, fortsatte han. Någon från ett konkurrentlag har naturligtvis varit framme och gjort sabotage när dom insåg att dom inte kunde vinna med schyssta medel. Och då ligger det nära till hands att misstänka dom som tog det på så blodigt allvar att dom trampade som galningar på racercykel på varenda sträcka för att vinna, avslutade typograf E sitt uttalande som var lika obalanserat som hans åkning.
När krutröken skingrats över slagfältet kunde man summera en punkterad cykel, ett trasigt byxben, en stor sårskada på ett knä, en ledbruten rygg, en stukad axel, två knäckta revben, en stel nacke ett värkande ryggslut samt flera krossade illusioner.