tisdag 31 mars 2015

NISSE BENGTSSONS VÄRSTA PÅSKSMÄLL

Berra och grabbarna har gästat kåsören för en liten påskbetraktelse.


Har ni köpt några smällare i år, sa Berra.
 Nä, det finns väl inga längre, sa Karlsson.
 Inte så kraftiga i alla fall, sa en revolversvarvare som också var närvarande.
 Det var mer skjutande förr, sa Karlsson.
 Kommer ni ihåg Nisse Bengtssons påskbomb, sa Berra
 Menar du den som small av i kärringa Larssons potatisland, sa Karlsson.
 Exakt densamma, sa Berra.


 Det låter intressant, sa revolversvarvarn. Ta det från början.
 Okej, sa Berra och började berätta.
Fortsättning följer.

torsdag 26 mars 2015

SUVERÄNA STIGFINNARE

Här är ytterligare några bilder på gamla Uddevallaprofiler ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”, som även innehåller kapitel om friidrott, skidor, boxning, motocross och orientering.

Ove Forsberg.
Orienteraren Ove Forsberg fick Bohusläningens första guldmedalj för bästa idrottsprestation i Bohuslän-Dals distrikt 1943. Här visar han upp medaljen under en intervju som jag gjorde med honom många år senare. Som bäst blev han individuell SM-trea 1944 och tog även två sträcksegrar i budkavle-SM under en tidsepok då det inte fanns varken NM eller VM. Han var även skidåkare av god distriktsklass och tävlade i båda sporterna för Uddevalla SK.
Ove hade ett långt och händelserikt liv bakom sig när han avled 2003. Under några år på 70-talet bodde han i Sydamerika. Tillsammans med tvillingsönerna Stig och Leif byggde han i Lutherhjälpens regi upp verksamheten vid en yrkesskola i Caracas slumdistrikt i Venezuela.

Rune Borg.
Rune Borg fick samma utmärkelse för SM-segern 1951. ”Dragspelande fotbollsback vann SM i orientering”, stod det i tidningarna med syftning på hans musikintresse och spel i Västerlanda IF;s lag i Södra Bohuserien. På söndagarna var det först en hård orienteringstävling med en löptid på runt två timmar. Direkt därpå blev det taxi till någon fotbollsplan där klubbkamraterna i Västerlanda IF väntade på att Rune skulle ta plats på ena backen.
I orientering tillhörde han svenska eliten från slutet på 40-talet till början på 60-talet. Utöver det individuella SM-guldet blev det även silver när Bohuslän 1961 svarade för SM-budkavlen (som stafetten hette på den tiden). 
Rune tävlade för OK Gipen från Lilla Edet men bodde i Uddevalla, först i villa på Äsperöd och sedan i lägenhet på Bohusgården, fram till sin död 2013.

Henrik Undeland.
Henrik Undeland var Bohusläns stora namn på 1970-talet. Han blev nordisk mästare i stafett 1977, var med och tog NM-brons 1975 och VM-silver i stafett 1981. Individuelt vann han Femdagars 1979 och fick naturligtvis även han Bohusläningens guldmedaj, 1975 närmare bestämt. När dag-SM arrangerades av Uddevalla OK i Skredsvik 1990 var han en av banläggarna.

Läs mer om de bohuslänska SM-tävlingarna i min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.
Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på http://www.litenupplaga.se/1308 för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.



måndag 23 mars 2015

FINT FRÄMMANDE PÅ BALKONGEN

Här är ytterligare några bilder ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

Fotbollsprat på balkongen.
Förbundskaptenen Orvar Bergmark (här tredje man från vänster) och assisterande Georg ”Åby” Ericson flankeras av Bohusläningens Jan Gerd (längst till vänster) och sportchefen Lennart Floodberg på den sistnämndes balkong sommaren 1968. Här har det pratats mycket fotboll. Lennart lägenhet på Hålgjuteberget har genom åren gästats av ytterligare fyra förbundskaptener eller landlagstränare, nämligen Istvan Wampetits, Harry Lundahl, Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson.

Bengt Johansson.
Den ende som gjort mål på ett brasilianskt elitlag på Rimnersvallen är Bengt Johansson. Det skedde 1959 när Oddevold gästades av Vasco da Gama och förlorade med 5-1. Bilden tagen i Hasselbacken någon gång på 70-talet för ett reportage i Bohusläninen.

Håkan Hansson.
Håkan Hansson i Oddevold var en av de hemmaspelare som fick känna på allsvenskt motstånd i de så kallade Stjärnmatcherna på Rimnersvallen på 60- och 70-talet.

"Knaster" och Fingal.
I Fingals Sportaffär vid Torggatan såldes förköpsbiljetter till Stjärnmatcherna. Bakom disken stod Bertil ”Knaster” Johansson (till vänster på bilden) och Fingal Ryberg, båda gamla fotbollsspelare i UIS.

Bilderna hämtade ur min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.
Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på http://www.litenupplaga.se/1308 för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.

fredag 20 mars 2015

LARMET GÅR I GRYNINGEN

Efter att ha blivit väckt klockan 04.00 av en helvetesmaskin i form av en klockradio i ett hotellrum i London for jag upp som en raket ur sängen och lyckades efter ett par minuters letande hitta en knapp så att jag kunde stänga av fanskapet.


Tio minuter senare var det dags igen. Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, bölade det än en gång genom rummet. 
Jag satte mig upp med ett nytt ryck, såg att ljustavlan blinkade 4.10 och bestämde mig för att slita loss hela apparaten och slänga ut den genom fönstret, alternativt kasta den på golvet och ställa mig och stampa på den tills den inte gav ifrån sig ett ljud mer.


Men plötsligt kom jag ihåg var avstängningsknappen satt och nöjde mig med att trycka ner den. Samtidigt anade jag att larmet skulle fortsätta att böla var tionde minut men det bekymrade mig inte för tillfället, bara det blev tyst nu.


Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt lät det mycket riktigt tio minuter senare. Jag vaknade, såg att klockan var 4.20, tystade tillfälligt larmet och somnade om.


Bölandet återkom sedan klockan 4.30, 4.40, 4.50, 5.00, 5.10 och 5.20. Jag sov i intervaller och var tionde minut studsade jag upp och stängde av apparaten.


När larmet gick 5.30 lyckades jag inte somna om direkt när jag hade stängt av det. Då låg jag i flera minuter och sneglade oroligt på ljustavlan. När den visade 5.28 väntade jag bara på att det skulle börja böla igen så jag kunde stänga av larmet för att få en ny frist på tio minuter. 
5.29 somnade jag och väcktes av nya tutanden en minut senare.


Allt detta upprepades sedan fram till 7.00 Då bölade det för sista gången. Sedan blev det tyst men det kändes så konstigt att jag inte kunde somna om längre. 7.30 kapitulerade jag för gott och steg upp. 
Jag begrep dock aldrig varför larmet plötsligt hade slutat tjuta var tionde minut. Kanske hade jag kommit när ytterligare någon knapp som tystat det för gott.
När jag hade varit nere och ätit frukost mötte jag en hålögd man som gav mig en arg blick innan han gick in i rummet intill. Tydligen var det fler som hade blivit väckta var tionde minut av helvetesmaskinen.
Efter att ha vaknat ordentligt satte jag mig på sängkanten och försökte gå igenom vad som hade hänt. Dessa funderingar utmynnade i teorin att den förre gästen i rummet förmodligen skulle upp och passa något tidigt tåg eller flyg och därför hade satt klockan på väckning 4.00 och sedan hade mekanismen stannat där på något sätt.


Jag ägnade den närmaste timmen åt att försöka ändra på detta. Helt lyckades jag inte neutralisera larmet. Men genom att trycka in flera olika knappar samtidigt klarade jag att flytta fram inställningen till klockan 8.00 så jag slapp väckas mitt i natten i fortsättningen. 
Det enda jag inte riktigt begrep var hur jag hade lyckats få bort återuppringningen för nu gick larmet bara en gång och tystnade för gott när man stängde av det.
Jag kunde naturligtvis ha frågat i receptionen. Men där hade jag redan varit kvällen före och klagat på att fjärrkontrollen till teven inte fungerade. Till svar fick jag att jag kunde prova att trycka på knappen till vänster vilket visade sig räcka, så där ville jag inte väcka mer uppseende.

tisdag 17 mars 2015

ETT VANLIGT HOTELLRUM I LONDON

I engelska hotellrum finns många egendomliga anordningar i form av dolda ljusknappar, knepigt placerade stickkontakter, mystiska spolanordningar på toaletten och gamla konstiga klockradioapparater med väckningsmekanismer som inte är av denna världen.


Efter några timmars sömn på hotellrummet under mitt senaste Londonbesök väcktes jag mitt i natten av en larmsignal som överträffade allt jag hört tidigare.
Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt bölade det rakt in i ena örat på mig.
Var är jag? Brinner det? Hur mycket är klockan? Vad är det för dag i dag? Är jag verkligen vaken och i så fall varför?


Det var bara några av de frågor jag ställde mig i det ögonblicket utan att lyckas besvara en enda.
Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt,lät det fortfarande från någonstans i rummet, och när jag vred på huvudet upptäckte jag några röda siffror som ilsket blinkade 4.00 mot mig i mörkret.
Då for jag upp ur sängen som en raket och kastade mig i riktning mot ljustavlan. Jag trevade med händerna och förstod efter en stund att siffrorna tillhörde en klockradio på någon sorts panel som var inbyggd i sängbordet.


Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, lät det oupphörligen från denna helvetesmaskin. Jag höjde högernäven för att klappa till allt vad jag orkade. Men så besinnade jag mig och började i stället trycka på alla knappar jag hittade, dock utan att få tyst på fanskapet.
Det fanns knappar både över och under och på sidorna om de lysande siffrorna, men det enda resultat jag uppnådde var att jag ovanpå allt detta lyckades köra igång radion på högsta volym. Där var det en som blåste trumpet så att jag ryggade tillbaka och var nära att ramla omkull.


Sedan kastade jag mig på apparaten igen, tryckte in knapp efter knapp och fick slutligen tyst på trumpetaren. Larmsignalen fortsatte dock att ljuda med oförminskad intensitet och styrka.
Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, lät det fortfarande.
Då var det nära att jag hade ryckt loss hela sängbordet och kastat ut det genom fönstret. Men så råkade jag treva på ovansidan och hittade en knapp som äntligen stoppade det förbannade bölandet.
Tystnaden som följde var nästan spöklik. Jag föll platt på rygg och somnade på några sekunder.
Men det var bara lugnet före stormen.
Fortsättning följer.


fredag 13 mars 2015

STORM ÖVER LONDON

På ett hotellrum i London satt jag för en tid sedan och brottades med ett matematiskt problem modell större.
Vädermannen i teve hade just meddelat att det skulle bli storm och förvarnat om vindar på uppemot ”70 mph” under morgondagen.
Det lät mycket, men jag insåg ju att det knappast kunde röra sig om 70 sekundmeter för då skulle det inte bli mycket kvar av stan.


Ganska snart begrep jag att förkortningen ”mph” stod för ”miles per hour”. Men jag drog mig i det längsta för att försöka räkna ut hur mycket det kunde vara på svenska.
När jag till slut tog fram papper och penna och började skissa på problemet insåg jag efter en stund att detta inte var någon enkel räkneuppgift.
Eftersom en engelsk mil är 1609 meter borde man kanske börja med att dela 70 i 1609 för att få fram hur många meter det rör sig om och sedan multiplicera resultatet med så många sekunder det går på en timme.


Men tydligen fattades det något i detta resonemang eller så gjorde jag något räknefel, för när jag hade dividerat och multiplicerat färdigt var jag uppe i över 150 meter i sekunden. Det lät lite för mycket, även om vädermannen hade sett ovanligt bekymrad ut under rapporten.
Då erinrade jag mig att jag hade en svensk turisthandbok i bagaget. I den hittade jag en jämförelsetabell med uppgiften att 70 miles per hour är lika med 112 kilometer i timmen, men vid det laget var jag så trött i skallen att jag inte ens orkade försöka omvandla detta nya tal till meter i sekunden.


Dagen därpå var stormen över oss. Paraplyer vrängdes, hattar och mössor blåste av huvudet på folk, träd knäcktes i parker, plastkoner yrde genom luften och tunga bockar som ställts upp som avspärrning för vägarbeten kanade utefter gatorna.
Folk rusade längs husväggarna för att söka skydd mot regnet och blåsten. Vinden ryckte och slet i markiser, regnet piskade ner och plötsligt blåste ett helt tidningsställ iväg längs trottoaren så att publikationer och tidskrifter fladdrade utefter gatan medan affärsinnehavaren rusade ut och försökte jaga ifatt dem.


Då upphörde ovädret som om någon hade tryckt på en knapp. Regnet avtog, vinden mojnade och solen tittade fram och plötsligt var allt som förut igen.
På kvällen trodde jag att jag hade drömt alltihop, men teve-nyheterna återkallade mig till verkligheten för där gavs ett sammandrag av de värsta översvämningarna och bortblåsta hustaken.


En stor del av sportsändningen upptogs av ett terränglopp i norra England där stormen farit fram ännu värre.
Cross country heter det på engelska, men det har inte mycket gemensamt med gammal hederlig, svensk terränglöpning. Här springer man inte i skogen utan nästan enbart ute på stora vidsträckta fält och gräsmattor som ligger helt oskyddade för väder och vind.


Det var en nästan osannolik upplevelse att se dessa stackars leriga män i kortbyxor och linne bita ihop allt vad de förmådde men ändå knappt lyckas förflytta sig framåt i den pinande motvinden och det piskande regnet.
Han som vann gjorde det efter att ha ryckt loss från klungan och sprungit ensam i ett par kilometer medan han med en bulldogs envishet borrade sig fram genom stormen.
Efteråt sa han bara att det hade varit en nyttig erfarenhet och att en riktig terränglöpare bör vara beredd på att tävla under de mest skiftande förhållanden.


Men engelsmännen anser nu en gång för alla att de tack vare golfströmmen lever i en subtropisk klimatzon. Många går omkring barhuvade i tunn kostym mitt i vintern och det skulle aldrig falla dem in att ställa in en fotbollsmatch eller ett terränglopp i februari bara för att det fläktar lite om öronen.

onsdag 11 mars 2015

GALLONS, STONES OCH PINTS

Hur många gallons motsvarar en engelsk mil om pundet står i 12:50?
Hur många yards blir tio inches plus fem feet när klockan är kvart över tolv i Greenwich?
Och hur mångas stones går det på en pint omräknat i Fahrenheit?
Det engelska vikt- och måttsystemet ger onekligen tillfälle till eftertanke.


På 70-talet tog man visserligen bort alla shillings och lät det gå hundra pence på ett pund. Då kunde man ju tycka att steget inte borde vara långt till att införa metrar och kilometrar också.
Men fullt så roligt ska vi inte ha, tycker engelsmännen. Den som reser hit får ta seden dit man kommer, och då gäller det att känna till att en inch är två och en halv centimeter, att en pint är en dryg halvliter samt att 98 grader är en fullständigt normal kroppstemperat enligt Fahrenheits skala.


Frågan aktualiserades ytterligare när jag var i London för ett tag sedan. Då sa nämligen vädermannen i teve att det skulle bli storm och enligt en stor skylt över hela teverutan förvarnade om vindar på uppemot ”70 mph” under morgondagen. Alltså 70 miles per hour.
Hur i all världen räknar man ut hur mycket det är på svenska?
Det ska jag försöka utreda i den här bloggen senare i veckan.

söndag 8 mars 2015

SOFFÅKAREN SOM SLOCKNADE I SMÅGAN

Så var det dags igen. Dags att ställa väckarklockan på ringning, kliva upp i gryningen, koka blåbärssoppa och bädda på soffan framför teven.
Efter Kortvasan, Halvvasan, Tjejvasan, Stafettvasan och allt vad det heter hade det än en gång blivit klart för start i Soffvasan.


Efter att ha förvissat sig om att duntäcke, kuddar  och den övriga utrustningen var i ordning återstod bara att ta fram Vasaloppsmuggen, ställa dalahästen på bordet, dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner under täcket just i tid för att höra Pops förkunna att nu var det klart för start i Sälen.
Jag har med åren blivit en rutinerad soffåkare och är numera full av tillförsikt när jag intar ryggläge, sträcker ut benen och lägger mig till rätta under täcket.


Till årets lopp hade jag dessutom satsat på ett lite annorlunda upplägg. Jag klev nämligen ur sängen en halvtimme tidigare än vanligt. 
Förr om åren har jag ibland vaknat så nära inpå starten att jag tvingats ta täcke och kuddar och skynda till soffan i bara nattdräkten. 
Nu fick jag tid att både klä på mig och äta en rejäl kolhydratfrukost med havregrynsgröt, ostmacka och banan, innan det var dags att dra av överdragskläderna och krypa ner under täcket.


Sam vanligt hade jag även lagt upp ett förråd bestående av sportdryck, kaffe och Vasaloppsbullar. Och på spisen stod blåbärssoppan klar att värmas i avvaktan på att täten skulle passera Mångsbodarna, Evertsberg och Oxberg. 
Jag hade till och med ställt in lite avslagen cocacola i kylskåpet ifall det skulle behövas för att piggna till på slutet.
Tack vare denna goda planering kändes det tryggt redan från start. Och det var inga problem att hänga med täten uppför första backen, även om jag fick ta i lite extra för att haka på när Anders Södergren plötsligt stack ifrån allihop och snart ledde med en hel minut.


Väl uppe på myrarna kan man ta det lite lugnare. Men för soffåkaren gäller det att inte slappna av alltför mycket. Det har hänt att jag somnat på soffan men då har ideliga kanalbyten fungerat som väckarklockor i teven. En gång för några år sedan vaknade jag av psalmsång och orgelbrus sedan jag kommit rakt in i morgonandakten från Uppsala domkyrka där församlingen just stämde upp Vår Gud är oss en väldig borg så det dånade i vardagsrummet.


Numera går ju hela sändningen som på räls utan ett enda kanalbyte. Det är kanske praktiskt men det kan också invagga soffåkaren i en falsk och förrädisk trygghet.
När jag började känna mig lite dåsig under täcket och somnade in så smått redan vid kontrollen i Smågan var det nämligen ingen psalmsång som väckte mig. I stället vaknade jag av mina egna snarkningar strax före Mångsbodarna och fick se hur Anders Södergren blev ikappåkt av en norrman som stack ifrån honom direkt.
Jäklar, utropade jag och satte mig upp i soffan. Nu måste jag vara med och bevaka bättre. Detta hade aldrig hänt om jag varit vaken.


För mig som soffåkare påminde året Vasalopp om Agatha Christies gamla deckare Tio små negerpojkar i takt med att alla mina favoriter försvann en efter en.
Före start hade jag hoppats på Johan Olsson som segrare. När han blev sjuk gick mitt tips till Daniel Rickardsson. När han inte hängde med börjae jag hoppas på Anders Södergren. Och när han fick ge sig trodde jag att det kanske äntligen var dags för Jerry Ahrlin. Men just som jag tänkte att det var synd att jag inte hade satt några pengar på honom var även han borta ur räkningen.


Sedan var det inga svenskar kvar i tätgruppen, varför jag flyttade över sympatierna till Oslogutten Öystein Pettersen, som lär vara en sympatisk ung man, känd för att dela med sig av både stavar och prispengar till konkurrenterna. Dessutom kallas han för Pölsa, vilket på svenska torde kunna översättas med Körven.


Men till slut fick även Körven ge sig. Då återstod tre man, två andra norrmän plus tjecken Rezac, av vilka jag började hålla tummarna intensivt för den sistnämnde, speciellt som han varit både tvåa och trea en himla massa gånger tidigare. Då stumnade även han, medan de två morrmännen jagade vidare mot mål.


Till slut blev det debutanten Petter Eliassen som åkte först genom målporten, samtidigt som jag lutade mig tillbaka i soffan och med viss tillfredsställelse åtminstone kunde konstatera att jag hade sparat en väldans massa pengar genom att inte sätta en endaste krona på någon av alla dem jag hade trott på.


fredag 6 mars 2015

ALLMÄNNA REGLER FÖR SOFFVASAN

Sanningens ögonblick närmar sig obevekligt ännu en gång. På söndag ställer 15 000 skidåkare upp i Vasaloppet, men vi är säkert minst lika många som ska köra Soffvasan framför teven i vardagsrummet.


För nytillkomna läsare drar vi reglerna än en gång:
Soffåkaren bäddar på soffan framför teven och ska ligga ner i god tid före start för att kunna hänga med i rusningen uppför första backen.
Soffåkaren bör med god framförhållning ha sett över sin utrustning. Denna kan variera från individ till individ men bör förutom täcke och kuddar även bestå av minst en styck Vasaloppsmugg samt toppluva från Mora-Nisses sportafför.


Vid första kontrollen i Smågan (efter 11 km) är det tillåtet att sätta sig upp och dricka vatten eller sportdryck.
Soffåkaren får sedan lämna soffan endast vid kontrollstationerna, i första hand för att värma blåbärssoppa, brygga kaffe, fylla på bullfatet samt vid trängande behov göra toalettbesök men då endast med öppen dörr för att inte missa några av Anders Blomqvists kommentarer.


Utöver detta finns några viktiga punkter för soffåkaren att komma ihåg. Den första blåbärssoppan serveras i Mångsbodarna efter 24 km och bullar tilhandhålles inte förrän i Evertsberg (47 km).
Från Hökberg (71 km) och in i mål gäller obegränsat intag av kaffe och avslagen cocacola för att få extra energi på slutet.
I händelse av kramp på soffan rekommenderas intag av saltlösning, alternativt stora mängder Ramlösa eller Loka.
Själva loppet genomförs alltså i liggande ställning men i spurten är det tillåtet att sätta sig upp och hjälpa svenskarna att staka, i all synnerhet om det skulle finnas några norrmän med i tätgruppen.

tisdag 3 mars 2015

DAGS FÖR SOFFVASAN

Vasaloppsveckan är i full gång. Det handlar om såväl Tjejvasan och Öppet Spår som Kortvasan, Halvvasan, Stafettvasan och Ungdomsvasan.


För egen del laddar jag för Soffvasan, ett arrangemang som avgörs på soffan framför teven i samband med det stora Vasaloppet på söndag.
Efter en hård vecka på soffan under VM i Falun är det nu alltså dags att ta itu med Vasaloppet.
Förberedelserna har pågått en längre tid. Inget får lämnas åt slumpen, och jag återkommers senare i veckan med en rapport om uppladdning, formtoppning, kolhydraintag och allmänna regler för Soffvasan.