UNDERBART ÄR KORT

Svensk simning har haft många stora ögonblick i den olympiska historien. Det kanske allra största - och på sätt och vis kortaste - inträffade på 400 meter medley i München 1972.
Det handlade om två tusendelar av en sekund. Världens minsta segermarginal genom tiderna. I alla sporter, alla kategorier.

När Gunnar Larsson slog handen i målkaklet och tittade upp mot den stora ljustavlan såg han en etta efter sitt namn. Men just som han gjorde segergesten simmade kompisen Bengt Gingsjö (sexa i loppet) över till honom och sa:

-Du Gunnar, det är två ettor.

Bakom amerikanen Tim KcKees namn lyste också en etta. De hade fått samma tid, på hundradelen när: 4.31,98.

Det dröjde en stund innan Gunnar kom upp som ensam etta på tavlan. Hans tid visade sig vara två tusendelar bättre än McKees.

Det handlade om millimetrar. I efterhand har någon räknat ut att marginalen skulle ha kunnat orsakas av att bassängen kunde ha varit sned och banorna därför inte exakt på millimetern lika långa.

Efter detta slutade man mäta tusendels sekunder i simning. Ingen ska kunna vinna med så lite. Men guldet var för alltid Gunnar Larssons.
Gunnar vann även 200 medley före McKee. Men då skiljde 1,2 sekund. Det kändes som en evighet i sammanhanget.

McKee blev sedan tvåa på 400 medley även i Montreal 1976, den gången efter sin landsman Rod Strachan. Tre silver alltså men inget guld. Trots att han stod som etta en stund i ”tusendelsloppet” i München.

NÄR NURMI BLEV FÖRBANNAD

I många år var Paavo Nurmi tidernas störste olympier. I tre OS (Antwerpen 1920, Paris 1924 och Amsterdam 1928) vann han nio guld och tre silver.
Under åren 1922-31 slog han 25 världsrekord.

1924 var han förmodligen som allra bäst. I de finska OS-uttagningarna satte han med en timmes mellanrum världsrekord på både 1500 och 5000 meter.

Vid OS i Paris senare på året vann han överlägset samma sträckor, åter med en timmes mellanrum.

Guld blev det också i laglöpning 3000 meter och i terränglöpning, både individuellt och lag.
Men på 10 000 meter fick han inte vara med. Den finska lagledningen fruktade att han och landsmannen Ville Ritola skulle köra slut på varandra.

Då blev Nurmi förbannad. I stället för att vila sig inför kommande lopp begav han sig till en närbelägen idrottsplats och sprang í ren ilska och med klocka i handen 10 000 meter snabbare än vad Ritola samtidigt gjorde när han vann loppet inne på OS-arenan.

I Paris tog Nurmi fem guld på fyra dagar med segern i terrängloppet som den allra mest imponerande.

Tävlingen har gått till OS-historien som något av det värsta som någonsin skådats. Loppet avgjordes i 37 graders värme (cirka 55 i solen enligt samtida uppgifter) på en

10 000 meter lång bana där nästan ingen skugga fanns, delvis i högt gräs och med hopp över murar. Till råga på allt tangerade banan Paris stora soptipp, från vilken en ohygglig stank utströmmade.

Av 38 startande kom bara 15 i mål. De flesta som bröt gjorde det för att de svimmade ute på banan, däribland samtliga fyra svenskar med Edvin Wide i spetsen.

Fruktansvärda scener utspelades i den ohyggliga hettan. Finske Heikki Liimatainen formligen drevs fram av landsmän utefter banan. När han kom in på Stadion visste han inte var han befann sig.

Omtöcknad av utmattning och hetta vände han två gånger på upploppet strax före mållinjen och sprang tillbaka, innan han hejdades och mer eller mindre tvingades över mållinjen. Därmed räddade han Finlands guldmedalj i lagtävlingen.

Flera av de löpare som föll ihop ute på banan fördes medvetslösa till sjukhus. Edvin Wide, som hade hängt med Nurmi och Ritola större delen av loppet, vaknade inte förrän efter flera timmar.

Trea i loppet blev högst sensationellt den svarte amerikanen R. Johnson. Det förklarades dels med hans afrikanska rötter, dels med att han i flera år hade varit masugnsarbetare i ett stålverk och därför lärt sig uthärda stark hetta.

Nurmi sprang i mål till synes oberörd, satte sig i gräset, tog av skorna och tassade iväg barfota för att jogga ner.

Nurmi kallades ”Tigaren” på grund av sin enstörighet. Sitt asketiska levnadssätt förklarade han med orden: ”En idrottsman ska leva som en fattig och känna sig som en fattig.”

Men han levde inte som han lärde. Han sprang in en förmögenhet på löparbanorna. Och när han ville avsluta karriären med maraton i Los Angeles 1932 diskvalificerades han på livstid av internationella friidrottsförbundet för överträdelse av de då mycket stränga amatörreglerna.

IAAF:s styrelse dominerades vid den här tiden av svenskar med ordföranden Sigfrid Edström i spetsen. Avstängningen av Nurmi bidrog till de kyliga friidrottsförbindelserna mellan våra båda länder under en stor del av 30-talet.

I Finland räknas Nurmi än i dag som en av landets största idrottsmän genom tiderna, kanske den allra störste. Därom vittnar bland annat en staty utanför olympiastadion i Helsingfors.

TIDERNAS LÖPARKUNG

Detta är Paavo Nurmi.
Han sprang hem nio OS-guld och tre silver och slog 25 världsrekord.

Vid olympiska spelen i Paris 1924 vann han både 1500 och 5000 meter med bara en timmes vila emellan.

Men hans mest fantastiska prestation anser många vara segern i terrängloppet vid samma spel. Det gick i 55 graders hetta, och konkurrenterna föll som käglor utefter banan när de försökte hänga med Nurmi.

Läs om tidernas mest överlägsne löparkung i denna blogg i morgon.

SIGGE FICK TJI OCH EN JAPAN FÖRSVANN

1912 i Stockholm var Sigge Jacobsson det stora svenska hoppet i maratonloppet. Han hade köpt nya skor för att se fin ut när han sprang i mål, och sedan den dagen vet alla maratonlöparna att dojjorna ska vara väl insprungna före ett lopp.

Sigge Jacobsson fick nämligen fruktansvärt skoskav men tog sig ändå på blödande fötter i mål som sjätte man och bäste europé, sju minuter efter segraren Kenneth McArtthur, en irländare som några år tidigare hade utvandrat till Sydafrika.

För detta hånades han i en revyvisa, som resulterade i att halva svenska folket gick och gnolade följande rader resten av året:

Sigge . . . Sigge . . . Jacobsson,

fick-tji , , , fick-tji . . . på-maraton,
för vägarna var långa dom
och skorna dom var trånga dom.
Han sprang och sprang så svetten rann
men han blev bara sjätte man.

Däremot var det tydligen ingen som ägnade en tanke åt japanen som försvann. Men faktum är att efter maratonloppet i Stockholm 1912 stämde ,inte antalet startande med det antal löpare som hade fullföljt eller brutit loppet. En man fattades, japanen Shizo Kanakuri.

Vem var han? Hade han verkligen startat? Och vart hade han i så fall tagit vägen?

Förmodligen antog man att han inte hade startat, och eftersom han inte efterlystes från japanskt håll lät man det hela bero. Dessutom överskuggades saken säkerligen av att en annan löpare verkligen hade ”försvunnit” under loppet. Portugisen Francisco Lazaro kollapsade nämligen av vätskebrist och avled dagen därpå.

Men historien om japanen som försvann levde vidare i svensk press. Därmed uppstod en skröna som bara växte och växte - ända till 1967 då den försvunne japanen ”hittades” i sitt hemland och inbjöds till Stockholm för att berätta vad som verkligen hade hänt.

Jodå, han hade startat. Men på tillbakavägen från banans vändpunkt vid Sollentuna kyrka hade han blivit trött och bestämt sig för att bryta loppet. Han gick in i en villaträdgård, där en familj satt och drack kaffe i solskenet. Den celebre gästen bjöds att sitta ned, fick ett glas saft och piggnade till när han hade vilat en stund.

Sedan tog han sig själv tillbaka till centrala staden, sökte upp en lagkamrat och reste hem tillsammans med honom, tydligen utan att bokföras av arrangörerna.

1967 i Stockholm fick han vid 76 års ålder avsluta det ofullbordade loppet. I överrock och lågskor sprang han i mål på Stockholms Stadion nästan 55 år efter starten.

Där kan man verkligen snacka om långlöpare.

Och tänk vilken resultatlista det blev. Så här presenterades den av Sven Jerring i radiosändningen från det historiska ögonblick då Kanakuri äntligen sprang i mål:

Etta: Kenneth McArthur, Sydafrika, 2 timmar, 36 minuter och 54 sekunder.
Sist: Shizo Kanakuri, Japan, 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20 sekunder.
Men ska man vara riktigt noga så hade ju Kanakuri inte fullföljt loppet då heller. När han bröt 1912 hade han mer än en mil kvar, och 1967 sprang han bara ett par hundra meter inne på Stadion.
Kanakuri deltog även i OS i Antwerpen 1920, där han blev 16:e man, och i Paris 1924, där han liksom i Stockholm bröt loppet. Han avled 1984 i en ålder av 93 år.

DEN LIFTANDE MARATONLÖPAREN

För oss gamla långlöpare är maraton den mest klassiska av alla klassiska tävlingar, vare sig det gäller olympiska spel, världsmästerskap eller annat.

Världens snabbaste maratonlöpare är kenyanen Dennis Kimetto som sprang på 2.02,57 i Berlin den 28 september 2014. Det olympiska rekordet lyder på 2.06,32 av hans landsman Samuel Kamau Wanjiru i Peking 2008.
Själv sprang jag Stockholm Marathon på 3.48 för några år sedan. Bara som en jämförelse alltså.

Därför är det mycket trevligare att bläddra långt tillbaka i OS-historien, för där hittar man killar som man nästan kunde ha varit med och tävlat mot själv. Thomas Hicks från USA hade till exempel att göra i 3.28,53 innan guldet var klart i St Louis 1904, och det tycker vi som inte orkar springa så fort är en föredömlig segrartid. Så skulle det vara nu också.
Till saken hör att Hicks landsman Fred Lorz egentligen var först i mål på en tid under tre timmar, men just som de skulle hänga på honom lagerkransen kom det folk och påstod att de hade sett att han hade åkt bil nästan hela vägen.

Det visade sig att Lorz hade fått kramp efter 15 kilometer. Då ställde han sig och liftade vid vägkanten och blev upplockad av en lastbil. Strax före målet hoppade han ner från flaket och sprang in i OS-stadion som överlägsen etta.

Det var naturligtvis upprörande. Men som svensk tycker man ändå inte det var någonting mot det som hände i Paris 1900, då den 19-årig svensken Ernst Fast verkade vara på väg mot en säker seger. En bit efter kom två fransmän, och då passade några funktionärer på att visa svensken fel, så han fick ta en omväg och de två hemmalöparna kunde springa i mål som etta och tvåa.

I London 1908 kom den lille italienaren Dorando Pietri in i stadion utan att veta var han befann sig. Han ramlade omkull fem gånger på löparbanan, och arrangörerna blev så oroliga att han skulle dö inför ögonen på drottningen att han hjälptes upp varje gång av en massa funktionärer med Sherlock Holmes-skaparen Arthur Conan Doyle i spetsen och stöttades över mållinjen.
Han blev förstås diskvalificerad men hyllades ändå som spelens störste segrare och är förmodligen den ende från OS i London 1908 som någon kommer ihåg i dag.

Märkligt nog höll historien på att upprepas vid OS i London 1948. Då kom den belgiske fallskärmsjägaren Etienne Gailly först in på Stadion men på gränsen till medvetslöshet. I sitt omtöcknade tillstånd snubblade han fram mot mållinjen men blev omsprungen av två man. Argentinaren Cabrera kom först till målsnöret och engelsmannen Richards tog silvret. Men den stackars Gailly klarade i alla fall bronsmedaljen eftersom han, i motsats till Pietri, tog sig i mål utan hjälp.
En som inte tog sig i mål alls var japanen som försvann i Stockholm 1912. Mer om detta i morgon i denna blogg.

DÄRFÖR SPRINGER VI MARATON

Maraton har sprungits ända sedan 490 före Kristus, och distansen 42 195 meter är det exakta avståndet mellan slagfältet i Marathon och Aten.
Finns det dom som tror.

Faktum är att något maratonlopp inte fanns på programmet i de antika olympiska spelen, som arrangerades mellan 776 före Kristus och 389 efter Kristus i det gamla Grekland.

Maratonloppet skapades till de första moderna spelen i Aten 1896, på ett förslag från en kompis till spelens initiativtagare, den franske baronen Pierre de Coubertin.

Då var distansen cirka 40 kilometer, motsvarande den sträcka som en budbärare ansågs ha sprungit från Marathon till Aten år 490 före Kristus för att meddela stadens invånare att en persisk invasionsarmé hade besegrats i slaget vid Marathon.

Det var inte förrän till OS i Paris 1924 som tävlingssträckan fastställdes till 42 195 meter. Fram till dess hade man sprungit cirka fyra mil i de sex olympiska spel som dittills arrangerats. Detta trots att sträckan mellan slagfältet vid Marathon och Aten senare uppmättes till 35,4 kilometer.

Nu ville man ha ett enhetligt mått och gick därför tillbaka till den bana som hade använts vid OS i London 1908. Den hade haft start vid Windsor Castle utanför London och mål på White City Stadium inne i staden.

Från början hade man tänkt starta utanför grindarna till slottet. Men för att tillmötesgå kungafamiljen flyttade man in starten i slottsparken så att de kungliga barnen skulle kunna se den från sitt sovrumsfönster. Dessutom förlängde man loppet ytterligare en bit genom att placera mållinjen framför den kungliga logen mitt på upploppssidan inne i stadion.

Därmed blev distansen 26 miles och 385 yards, vilket motsvarar 42 195 meter.

Så alla trötta maratonlöpare som undrar varför det inte räcker med fyra mil kan tacka den brittiska kungafamiljen för att de får slita lite extra på slutet.

I morgon ska vi titta lite på maratonloppets sportsliga historia. Läs om amerikanen som liftade med en lastbil, svensken som var på väg mot OS-guld men visades fel väg och italienaren som kollapsade men hjälptes i mål av Sherlock Holmes-skaparen Conan Doyle.

NÄR FREDSÄNGELN KOM SPRINGANDE OCH JOHN LANDY VAR I HATTEN

Dags för olympiska spel igen. I många år har vi vant oss vid att OS-invigningarna har blivit alltmer storslagna och grandiosa för att inte säga rent svulstiga.

Men det fanns en tid då den olympiska invigningsceremonin blev mest omtalad för arrangörsmissar och oförutsedda händelser.

1952 i Helsingfors handlade det om den så kallade fredsängeln. Knappt hade Paavo Nurmi sprungit in i Stadion med den olympiska elden förrän en kvinna hoppade över barriären till löparbanan.på bortre långsidan.

I en fotsid, fladdrande vit klänning sprang hon samma väg som fackelbäraren, innan hon svängde in på planen och rusade upp i talarstolen. Men hon hann inte säga mer än ett par ord förrän hon slets ner därifrån och fördes bort.

Det visade sig vara en 23-årig västtysk kvinna vid namn Barbara Rottvant-Pleyer, som hade planerat att framföra ett fredsbudskap på sju språk.

Arrangörerna försökte tysta ner det hela, men det gick förstås inte. Det stora samtalsämnet bland de 75 000 hemvändande åskådarna var vem den vita ”fredsängeln” var.

Vid vinter-OS i Oslo 1952 slutade invigningen med ett stort frågetecken. Prinsessan Ragnhild glömde nämligen att förklara spelen öppnade. Tävlingarna blev aldrig formellt invigda under öppningsceremonin på Bislett. Prinsessan glömde i hastigheten bort ett par ord på slutet och sa bara att hon ”förklarade de sjätte olympiska vinterspelen i Oslo 1952”.

I Cortina fyra år senare höll det på att gå riktigt galet.

När den italienske skridskoåkaren Guido Caroli som den siste i raden av fackelbärare åkte in på isen körde han på en mikrofonsladd framför hederstribunen. Han satte sig på ändan på isen och höll på att tappa facklan med den olympiska elden. Till slut kom han på fötter och lyckades tända elden, men dagens bild var räddad för alla fotografer i närheten.

När sommarspelen i Melbourne skulle invigas senare på året skulle den australiske nationalidolen och medeldistanslöparen John Landy svära den olympiska eden.

Men när Landy kom upp i talarstolen upptäckte han att han hade glömt sitt manus. Han läste upp orden ur minnet så gott han kunde men i förvirringen glömde han att ta av sig hatten. Det ansågs vara en stor skandal att någon hade svurit den olympiska eden med huvudbonaden på.

Till råga på allt lyckades storfavoriten Landy sedan inte heller vinna det guld på 1500 meter som hela nationen krävde. Han blev slagen i spurten av både irländaren Ron Delaney och den unge östtysken Klaus Richtzenhain.

I anknytning till det har jag ett roligt minne från Oslo året innan, när jag som elvaåring och inbiten autografsamlare var där med familjen. Vi övernattade i den norska huvudstaden när min far upptäckte att det skulle bli landskamp i friidrott mellan Norge och Östtyskland på Bislett.

När vi gick dit i god tid mötte vi ett stort gäng i träningsoveraller utanför arenan. Det var det östtyska landslaget som kom gående, samtidigt som jag tog upp autografblocket ur fickan.
-Dom har en löparstjärna som heter Herman i efternamn, sa farsan. Spring fram med blocket och fråga efter Herman!
Jag gjorde så, men då slog östtyskarna bara ifrån sig och skakade på huvudet.
-Richtzenhain, Richtzenhain, sa de i stället och knuffade fram en liten blek, finnig yngling som inte såg värst mycket äldre ut än jag själv.

Han tog blocket och skrev, och sedan fick jag flera av de andra namnen också.

De var tydligen sparsamma med papper i Östtyskland på den tiden, för flera av dem skrev på samma ark, innan jag hann vända blad i blocket.
Här har jag i alla fall Richtzenhains autograf mellan två andra som jag nog aldrig lyckades tyda.

Från själva tävlingarna minns jag inte mycket. Richtzenhain var inte med alls. Förmodligen sprang han 1500 meter dagen därpå, men det fattade jag inte då, för nästa dag hade vi åkt vidare norrut i Norge.

I den mån jag tänkte på det trodde jag nog att östtyskarna hade skojat med den lille autografsamlaren när de skickade fram den där Richtzenhain för att skriva i mitt block.
Tiden gick och sedan dök alltså Klaus Richtzenhain upp som gubben i lådan och tog OS-silver på 1500 meter i Melbourne.

HUR BLIR DET PÅ FREDAG?

Hur blir det i London på fredag? Bräcker dom Peking 2008, Aten 2004 och Sydney 2000? Den olympiska historien är full av minnesvärda ögonblick. Inte minst från invignings- och avslutningsceremonierna.

Vem kan glömma den flygande mannen i Los Angeles 1984, den gråtande björnen i Moskva 1980 eller Mohammad Ali med elden i Atlanta 1996?

Men även längre tillbaks i OS-historien hände det grejer, speciellt på den tiden då allt inte var så välorganiserat som i dag.

Kommer någon ihåg fredsängeln i Helsingfors, stoppsladden i Cortina eller hatten i Melbourne?

I morgon friskar vi upp minnet både på dessa punkter och en del andra..
Och sedan blir det OS-historia mest varje dag i den här bloggen.

TRÖTTA TRAVTIPPARE ÄNTLIGEN I MÅL

Förra avsnittet slutade med att ett antal traventusiaster i två bilar hade stannat på en öde skogsväg mitt i Lappland. Vi var på väg mot Umeå från Lyckseletravet och hade blivit tipsade om en genväg för att snabbt ta oss hem i natten.

Vi hade åkt i nästan två timmar genom tät granskog utan att möta en enda bil eller se en skymt av något boningshus. De enda spår av människor vi hittade var ett antal vägskyltar med exotiska namn som Gäddträsk, Långträsk, Byssträsk och Örträsk.

Nu befann vi oss utan karta i en trevägskorsning där en skylt förkunnade att Lycksele låg 56 kilometer åt höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster. Men eftersom vi hade startat i Lycksele och passerat Örträsk på vägen blev vi inte klokare av detta.

-Vem var det som tipsade dig om den här vägen? sa jag till han som hade fungerat som vägvisare fram till nu.
-Det var en gammal bekant jag träffade, sa vägvisaren.

-Det var väl inte han som du gav tipset om den där säkre högoddsaren som var halt och galopperade i första kurvan, sa jag.

-Jo, men sånt händer, sa vägvisaren.
-Då har han gjort det här för att hämnas, sa jag.

Klockan var över ett på natten och föraren av den första bilen hade just stuvat in sina passagerare och i vredesmod trampat gasen i botten åt det håll som Örträsk uppgavs ligga. Vi övriga stod kvar utanför den andra bilen och drack var sin kopp kaffe mitt i ödemarken.

-Dom kör vi snart i fatt, sa chauffören och satte sig lugnt bakom ratten.

Men hur vi än körde fick vi ingen kontakt. Efter en stund glesnade skogen och vi kom fram till en ny korsning. Bjurholm stod det på en skylt som pekade åt höger mot en bro över en älv. Rakt fram gick en väg utan någon skylt.

-Vi ska nog rakt fram, sa föraren.
Men snart blev det grus i stället för asfalt, vägen smalnade och blev krokigare och till slut var det en som sa:
-Det här är fel. Vi vänder och satsar på Bjurholm i stället.
-Om vi bara hade haft en kompass, sa en annan. Vi vet ju inte om vi kör mot Norge eller mot kusten.

Svagt solljus sipprade nu fram bakom molnen och någon framhöll att solen brukar gå upp i öster och ner i väster, men å andra sidan var det svårt att avgöra om solen var på väg upp eller ner så här långt upp i norra Sverige.

-Om vi hittar en myrstack kan vi stanna och se på vilken sida om trädet den är, föreslog en och tittade tveksamt in i den mörka skogen.
-Har vi verkligen ingen karta? sa en annan.
Någon hittade då ett vykort i en av sina fickor. Det föreställde Västerbotten men inga vägar stod utsatta, bara älvar.
-Det här kan möjligen vara Öre älv, sa han och tittade ut på vattendraget bredvid vägen. Eller Gide älv.

Efter en stund kom vi ut på en så stor väg att den hade en nummerbeteckning. Väg 363 stod det på en skylt. Då hade vi åkt i nästan fyra timmar. Klockan var halv tre på natten och det började långsamt ljusna.

-Jag tror vi närmar oss bebodda trakter för här finns i alla fall telefonledningar, sa en.
-Där står det Västerås på en skylt men det kan väl inte stämma, sa en annan.
-Och där står det Örebro, sa en tredje. Är det nån som driver med oss?
-Nej, Öreborg stod det, sa någon.
-Jag är så trött så ögonen går i kors,sa en annan,
-Bara vi inte kommer tillbaka till Örträsk, sa jag.

En stund senare kom vi fram till en ännu större väg och där stod det Umeå på en skylt för första gången på hela natten. Strax därpå mötte vi en bil. Föraren blev då så skärrad att han var nära att köra av vägen.

-Vad är det med dig? sa jag.
-Inget, sa föraren. Jag blev bara så överraskad. Vi har ju inte mött en bil på fyra timmar.

Sedan kom vi till ett ställe där det ena körfältet var avstängd och det andra kändes som en tvättbräda. Bilen började studsa och hoppa och var nära att hamna i diket.

-Hur kör du, ropade en. Vad är du för en kusk?
-Du får inte börja galoppera nu när vi nästan är i mål. sa en annan.

Slutligen nådde vi destinationen vid den västerbottniska kusten. Klockan var över fyra på morgonen och vi hade varit på vägt i nästan fem timmar. Den andra bilen var redan hemma och vi välkomnades av en av travexperterna med orden:

-Jaså, ni kom i mål ni också. Båda ekipagen gick in på plats men det kan inte ge mycket.
-Jag tycker det var mycket givande, sa jag.