onsdag 31 juli 2013

FRÅGESPORT MED FÖRHINDER

När det äntligen hade det blivit dags för start i sommarens mångkamp mellan redaktör S och kåsören, såg plötsligt all planering ut att spräckas av årets värsta åskoväder.


De båda atleterna hade samlats på var sin stol utanför dörren till kåsörens stuga, medan blixtarna ljungade, åskan mullrade och regnet vräkte ner. De beslöt då att sitta kvar på det regnskyddade utrymmet och inleda årets kraftmätning med frågesport.
Denna handlade som vanligt om frågor från NE-kort som de tävlande läste för varandra. Lotten hade utfallit så att kåsören började.


– Vad heter julens sista dag i Sverige? läste han medan regnets smatter växte till ett dån mot det lilla utskjutande taket.
– Va? sa redaktör S. Jag hör inte!
– Vad heter julens sista dag i Sverige? upprepade kåsören med högre röst.
– Annandagen, ropade redaktör S tillbaka.
– Fel, ropade kåsören. Det ska vara Tjugondag Knut.
– Va? skrek redaktör S.
– TJUGONDAG KNUT, ropade kåsören.
– JASÅ, JAHA, skrek redaktör S.
Så höll det på en stund utan att regnet avtog. Det verkade snarare som det ökade hela tiden.


Snart var det kåsörens tur att svara.
– Vilket språk är jämte engelska Indiens nationalspråk? läste redaktör S.
– Hindu, sa kåsören.
– Är det ditt svar? sa redaktör S.
– Vänta lite, sa kåsören. Det kanske heter hindi.
– Tja, sa redaktör S. Det får du rätt för.
– Vad skulle det vara då?
– Hindi, sa redaktör S.
– Det sa jag ju, sa kåsören.
– Inte först, sa redaktör S. Men jag ska vara snäll och godkänna det.
– Det var vänligt av dig, sa kåsören.
– Men då väntar jag mig samma bemötande tillbaka, sa redaktör S.


Kåsören fick sedan frågan: Vilken Vasason initierade Linköpings blodbad 1600?
– Det går att räkna ut, svarade han.
– Hur då? sa redaktör S.
– Det är bara att ta Gustav Vasas söner i tur och ordning och stoppa när man kommer till 1600. Det kan inte ha varit Erik och inte Johan, så då måste det ha varit Karl, alltså han som blev Karl den nionde och var far till Gustav den andre Adolf.
– Hur kan du veta sånt, sa redaktör S, Vad är det för perversa intressen du har? Gamla kungar!

Regnet fortsatte vräka ner, medan blixtarna avlöste varandra på himlen. tätt följda av mullrande dån. Plötsligt kom en blixt och ett sprakande jättebrak nästan samtidigt.
– Den var nära, sa redaktör S.
– Ja, sa kåsören. Den måste ha slagit ner här ute i vattnet. Dom brukar göra det.
– Sitter vi säkra här? sa redaktör S.
– Det börjar jag också undra, sa kåsören.
– Men en mångkampare backar ju inte för lite åska, sa redaktör S.
– Man är väl idrottsman, sa kåsören.


Matchen böljade vidare, trots att regnets dån mot taket nu hade tilltagit ytterligare.
– Vad är en cassolett? läste kåsören från ett av korten när det blev hans tur att ställa frågorna.
– JAG HÖR INTE! ropade redaktör S.
– Vad är en CASSOLETT? skrek kåsören.
– Ett KÄRL, ropade redaktör S.
– Vad för sorts kärl? skrek kåsören.
– Som man lagar mat i över en eld, ropade redaktör S.
– Jag kan inte godkänna det, skrek kåsören.
– Va! ropade redaktör S.
– DET KAN DU INTE FÅ RÄTT FÖR! vrålade kåsören.
– VAD SKA DET VARA DÅ? skrek redaktör S.
– ETT RÖKELSEKAR I FORM AV EN URNA, vrålade kåsören.


Rösten sprack snart på båda deltagarna, och de började nu inse att det här var en gren som krävde både god lungkapacitet och hög syreupptagningsförmåga.
För att göra en lång historia något kortare visade det sig till slut att kåsören hade vunnit med siffrorna 29 mot 24 och därmed tagit ledningen i femkampen.
– Den här grenen är inte riktigt utslagsgivande, sa redaktör S. Allt hänger ju på vilka frågor man får.
– Ja, sa kåsören. Fast lite beror ju på svaren också.
Fortsättning i morgon.

tisdag 30 juli 2013

BLIXTAR OCH DUNDER FÖRVIRRAR FEMKAMPARE

Årets mångkamp på landet hade vid ett jurysammanträde beslutats genomföras som femkamp och endagarstävling på grund av värmebölja och begynnande ålderdomssvaghet.
Något av glansen hade därmed flagnat i denna traditionsrika kraftmätning, där redaktör S och kåsören nu skulle mötas för 19:e året i följd.
Till yttermera visso hade tävlingsledningen med närmast kuslig precision lyckats välja den absolut mest olämpliga dagen på hela året, då ett tio timmar långt åskväder med smattrande regnskurar drog fram över nejden.


Samling var anbefalld klockan 13 vid kåsörens sommarstuga.
Kåsören satt och väntade på en stol framför ytterdörren när redaktör S kom gående en minut före ett, just som de första regndropparna började falla efter två veckors värmebölja och torka. Han hann nätt och jämnt sätta sig bredvid kåsören under det utskjutande taket framför dörren, innan hela himlen öppnade sig och det brakade löst på allvar.


Regnet öste ner, blixtar och åskknallar avlöste varandra, medan de båda atleterna hukade sig och sa:
– Det här är otroligt. Vi har haft halva sommaren på oss och så händer detta. Vilken tajming!
Efter en stunds avvaktan fattades beslutet att kasta om grenarna på tävlingsprogrammet. För att slippa bli dränkta i störtregnet enades de båda atleterna om att sitta kvar på sina stolar och starta kraftmätningen med frågesport i stället för den planerade pilkastningen.
Fortsättning följer i morgon.

måndag 29 juli 2013

FÖRBEREDELSER FÖR FEMKAMP

Den traditionella tiokampen mellan redaktör S och kåsören fick i år liksom i fjol avkortas till femkamp på grund av begynnande ålderdomssvaghet hos åtminstone en av deltagarna.
Vid ett förberedande jurysammanträde på badstranden konstaterades att ingen av atleterna kände sig lockad till några större kraftansträngningar i den rådande värmeböljan.


– För min del finns bara tre grenar som jag tycker är acceptabla i den här värmen, påpekade kåsören liggande på rygg i det 21-gradiga vattnet utanför badbryggan.
– Vilka är det? sa redaktör S och tog några försiktiga simtag.
– Pilkastning, frågesport och minigolf, sa kåsören.


– Men vi måste ha ihop fem, sa redaktör S. Vad sägs om simning?
– Absolut inte, sa kåsören. Det har vi haft en gång, och då fuskade du och svängde in mot land och sprang på botten.
– Det var ju du som gjorde, sa redaktör S. Förresten så går det väl inte fortare att springa på botten?
– Vi får hitta på något annat, sa kåsören.


Uppe på land igen fastslogs så småningom följande program:
Femkampen ska genomföras som endagstävling och omfatta i tur och ordning grenarna pilkastning, frågesport, bolltricksning, precisionsskytte med fotboll samt minigolf.
Sekonderna lämnar ringen. Må bäste man vinna.
Ny rapport följer i morgon i denna blogg.

lördag 27 juli 2013

NU ÄR DET KLIPPT!



Det tog nästan en hel vecka från ord till handling. Men nu är det gjort. Här är bildbeviset.

fredag 26 juli 2013

BLOD OCH VÅLD I SOMMARVÄRMEN

Sitter i den lilla stugan vid havet efter att ha konstaterat att den sax jag i går åkte till det stora varuhuset och inhandlade för att klippa tånaglarna med är inbäddad i en stenhård plastförpackning som det skulle behövas ytterligare en sax för att få upp.


Efter att ha försökt bita mig in i förpackning och fått ont i en tand hittar jag efter mycket letande en Morakniv och försöker med denna såga mig genom plasten.


Slinter med kniven och skär mig i ett finger så det börjar blöda.
Tvättar såret och lägger på ett plåster innan jag vågar ett nytt försök.


Lyckas slutligen karva av ena hörnet så det går att dra ut ett litet papper.
På detta står:
Nagelsax, kvalitet rostfritt. Läs på baksidan.
Vänder på papperet och läser:
Varmsmidd (hejad), styckehärdad, slipad, förnicklad, kontrollerad, justerad, testad. Sax och tång med skruv. Högsta kvalitet.
Herregud. Vad är detta? Jag ska ju bara klippa tånaglarna.
Dessutom ligger den förbannade saxen fortfarande oåtkomlig i förpackningen. Funderar på att gå ut och ställa mig att hoppa på den men inser att jag då säkert bara skulle skära mig i foten också.


Lyckas till slut med knivens hjälp bända upp paketet och frilägga saxen men det sker till priset av en bruten pekfingernagel.
Slickar mina sår, summerar mina skador och kommer fram till följande:
Ett skärsår på vänster tumme, blod på diskbänken och på mattan i köket, en avbruten pekfingernagel, molande tandvärk, högt blodtryck, hjärtklappning och en gnagande känsla av att ha köpt en onödigt dyr sax eftersom jag blev så stressad av spökrösten i varuhuset.

torsdag 25 juli 2013

HÄR SKA KLIPPAS

I dag ska det äntligen ske. Nu har det blivit dags. Nu kommer jag inte undan längre.
Men först frukost. Och efter gårdagens strapatser behöver jag en rejäl sådan.


Efter maten tar jag fram den nagelsax jag köpte i går för att klippa tånaglarna.
Det vill säga: Jag försöker.
Saxen är nämligen inbakad i en sån där förbannad plastförpackning som nästan allting levereras i nu för tiden.
Och säga vad man vill om denna plastförpackning, någon dålig kvalitet är den inte av.


Jag river och sliter och rycker och drar i plasten och när jag inte lyckas stoppar jag den i munnen och försöker bita igenom den med det enda resultatet att jag får ont i en tand.


Då går den hemska sanningen upp för mig där jag sitter ensam och isolerad ute på landet, långt borta från civilisationen: det behövs ytterligare en sax för att få upp förpackningen som saxen ligger i!
Herregud, ska detta aldrig ta slut?
Fortsättning följer i morgon.

onsdag 24 juli 2013

OPERATION INKÖP AV SAX

Vaknar med ett ryck av att solen tittar in genom fönstret i den lilla stugan vid havet.


Tänker på att det var i dag jag skulle klippa tånaglarna. Har skjutit upp hela operationen i två dagar, men nu ska det ske.


Men först ska jag ha frukost. Och sedan är det dags för ett bad. Det får jag inte missa en sån här dag. Och sedan ska det bli skönt att sitta i solen en stund.


Somnar i en vilstol utanför stugan.
Vaknar och inser att det är dags att laga till en liten lunch.
Och efter maten är det skönt att sitta stilla en stund och lyssna på radion.


Javisst ja, jag hittade ju ingen nagelsax i går. Får väl åka till det stora köpcentret och inhandla en.
Men klockan går. Kommer inte iväg förrän på kvällen.


Äntligen framme. Går in och tittar mig omkring bland alla äpplen, bananer, konservburkar, brödlimpor och kaviartuber, Hittar drivor av ostar, kotletter och småländska lökkorvar och i ett hörn tronar gigantiska staplar med toalettpapper som ser ut att räcka till årskonsumtionen för ett helt regemente om det nu finns några såna kvar i Sverige. Men ingen nagelsax så långt ögat når.


Tiden går. Vandrar upp och ner i de allt glesare befolkade gångarna och hoppar plötsligt till av en dov spökröst uppifrån taket:
Klockan är nu 21.50. Vi stänger varuhuset om tio minuter.
Letar och letar och letar och har till slut förirrat mig så långt in i varuhuset att jag inte vet var jag är längre. Då kommer spökrösten tillbaka:
Klockan är nu 21.55. Vi stänger varuhuset om fem minuter. Var vänlig gå mot utgången.


Är nära gripas av panik. Ser bara burkar med gurka och oliver och konserverade plommon vart jag tittar i de öde gångarna. Hittar äntligen en expedit att fråga.
-Nagelsaxar, flämtar jag. Var finns dom?
-Där borta, svarar expediten och pekar mot horisonten.
Skyndar ditåt, samtidigt som spökrösten mässar hotfullt.
Klockan är nu 22.00 och vi stänger varuhuset för i dag. Var vänlig gå mot utgången.
Hjälp! Vad händer om man inte hinner ut? Blir man inlåst och hämtad av polisen nästa morgon?


Hittar äntligen avdelningen för nagelsaxar. Sliter åt mig en och hinner fram till kassorna just före deadline.
Sedan är det dags att åka hem till stugan och lägga sig. Någon nagelklippning orkar man inte med efter en sån pärs. Det får bli i morgon.


tisdag 23 juli 2013

VAD VAR DET NU JAG SKULLE GÖRA?

Sitter utanför den lilla stugan vid havet och tänker.
Tänker på att det var något jag bestämde i går att jag skulle göra i dag.
Kan bara inte komma på vad.


Framåt kvällen minns jag. Skulle ju klippa tånaglarna i dag. Går in i stugan med beslutsamma steg för att hämta en nagelsax.


Visar sig dock vara lättare tänkt än gjort. Letar igenom hela huset. Nåja, det går i och för sig ganska snabbt eftersom det inte är så stort. Hittar dock ingen sax.


Och nu har klockan blivit så mycket att det känns alltför sent att åka till det stora köpcentret och inhandla en. Vet inte riktigt när dom stänger och orkar inte ta reda på det just nu.
Beslutar att skjuta upp hela projektet ytterligare en dag.
Fortsättning följer.


måndag 22 juli 2013

ATT INTE GÖRA NÅGONTING

Sitter utanför den lilla stugan vid havet och dåsar i solskenet. Tittar ut över vattnet och lutar mig tillbaka.


Tänker: I dag ska jag inte göra någonting. Vad härligt att veta att det inte finns något man absolut måste ta itu med. Tror inte jag ska resa mig ur stolen på hela dan. Så här skulle man ha det för jämnan.


Lägger upp fötterna på bordet och upptäcker att tånaglarna har börjat bli rätt långa.
Det skulle kanske kunna bli dagens stora uppgift.
Att klippa tånaglarna är lagom ansträngande en sån här dag. Och då får man ju lite motion trots allt.


Å andra sidan är det ju en dag i morgon också. Och det är dumt att jäkta.
Tror jag nöjer mig med att fatta beslutet i dag och verkställa det under morgondagen. Man ska inte sätta ribban för högt.
Fortsättning följer i morgon.

fredag 19 juli 2013

SA DOM VERKLIGEN SÅ?

I tidningen Se från 1968 finns en spalt med rubriken Vad dom sa i veckan.
Så här kunde det låta:


Tage Danielsson: Min pappa var svärdslukare så jag brukar också ta mig ett järn ibland.
Åke Cato: Vid torsdagens VM i armbrytning diskvalificerades en viss Malcolm Smith, Sussex, England. Mr Smith envisades hela tiden med att bryta på engelska.
Stig Nahlbom: Doktor Carlssons mottagning har nu flyttat och är på Bättringsvägen.


Anita Ekberg om Katherine Hepburn: När man ser Katherine Hepburn kan man tro att det råder hungersnöd.
Katherine Hepburn om Anita Ekberg: När man ser Anita Ekberg kan man tro att det är hon som är orsaken.
Pat Paulsen,amerikansk TV-komiker: Amerika är den rikaste nationen i hela världen. Den skulle vara ännu rikare om det inte vore för alla fattiga.


Kent Andersson: Folk med hosta går aldrig till doktorn. De går på teatern.
Åke Cato: I extratåget till kyrkomötet i Uppsala kl 12.45 medföljer en extra gudsfinka.
Red Top: Vår färg-TV var trasig i går så jag läste en bok i svart-.vitt i stället.


Stikkan Andersson: Jag lyssnar aldrig på schlagertexter. Då skulle jag bli vansinnig och behöva spärras in på anstalt.
Torvald Gahlin: Vi sköt en älg och skickade efter häst och vagn för att forsla hem köttet. Men när vi fått dit hästen var det ett annat jaktlag som sköt den.
Red Top: Tänk om alla annonstextförfattare skulle tala lika förföriskt till oss karlar som till kvinnorna: Gåtfull, oåtkomlig, gäckande i Tre Torns galoscher.






tisdag 16 juli 2013

NÄR SVERIGE FICK FÄRG-TV

Sitter i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från 1968.
I nummer 43 hittar jag en text som avslöjar att det var det här året som svenska folket fick färg-tv i den tidens enda tv-kanal.


Om detta skriver Gits Olsson under vinjetten Mummel i kön längst bak i tidningen:
”Även jag har köpt färg-TV. Svensk färg-TV är toppen, kanske främst därför att man slipper att jäklas med Del Monte tomatsås.


Det var ju så att man bodde några månader i USA i våras och glodde på färg-TV i en liten stad i Vilda Västern. Man hade aldrig sett färg-TV förr och var helt tagen av fenomenet. Visserligen var det lite svårt med gruppbilderna, därför att gubben till vänster var blå i ansiktet medan gubben längst till höger var gul som en kines, men eftersom det fanns flera programkanaler att välja på, kunde man eliminera obehaget genom att koncentrera sig på gruppbilder av kineser.


I en utsändning från New York förekom Gunnar Myrdal i en intervju. Han hade grönt hår och det klädde honom.
Så småningom lärde vi oss behärska de fyra knappar med vilka man komponerade sin färgbild på den amerikanska mottagaren. Vi kom så långt att även kineserna blev mänskliga.


Det enda vi aldrig klarade var Del Monte tomatsås,vilken förekom i en reklamsnutt som vevades ett par gånger i timmen, Inte annat än jag kan förstå ska tomatsås vara röd, men den sås som rann som en mäktig lavaström över vår bildruta två gånger i timmen var ibland svart, ibland chokladbrun, ibland gredelin, ibland blå. Vi köpte en burk Del Monte i snabbköpet och öppnade för att kolla saken. Jo, Del Monte var röd i det privata. Men vi lyckades aldrig få den röd i TV under de tre månader vi ansträngde oss.
Färgen i TV satte sina spår i programgruppernas arbete. Mannen som läste väderleksutsikterna på kanalen från Denver hade aldrig lyckats komma över det här med färg. Weatherman Bowman hette karln, en liten prick med stor kran och en fruktansvärt bräkande västerndialekt.
Liksom meteorologerna i svensk TV ritade han kartor. Men han nöjde sig inte med att rita, han färglade dem också. Han målade molnbankar, han målade skyfall, han målade blixtrande röda åskfronter och ibland när han var inspirerad höll han på i evigheter.


Alldeles utmattad kastade han sedan pastellkritorna ifrån sig och flämtade:
-Ja gott folk, där har ni vädret för i morgon som meteorologerna har räknat ut det.
Sen tog han två steg närmare kameran, viskade till tittarna och sa:
-Men oss emellan sagt så blir det inte alls så vackert i morron. Mitt knä värker så att det blir storm och regn.


Vi undrade länge varför TV-bolaget lät väderkillen hållas. ända tills en granne avslöjade saken. Weatherman Bowmans väderkartor skickades direkt från studion i Denver till en konsthandel om hörnet, där de försåldes som konstverk för priser mellan 50 och 200 dollar!”
Sådana historier kan man få sitta och läsa i sin sommarstuga om man har sparat tidningen Se från 1968.
Och under vinjetten ”Har ni hört den här?” hittar jag följande historia:

Jag fortsätter läsa och återkommer med en ny rapport.

fredag 12 juli 2013

RAPPORT FRÅN EN SÖMNLÖS NATT

Det har blivit dags för upplösningen på det nattliga drama som utspelades i den kommunala fritidsbyn i Östersund. I baracken Sov i ro hade jag just släckt ljuset och somnat vid halv tolv-tiden när jag väcktes av att det lät som militära marschövningar i korridoren.


Här är min rapport minut för minut:
Klockan 23.55: Någon springer fram och tillbaka i korridoren med grova skor så att hela kåken skakar.
23.58: Slammer i köket, åtföljt av flera knäppningar från dryckesburkar.
00.10: Någon ropar efter en som heter Evert.
00.16: En rapning dånar genom korridoren av ungefär samma styrka som ljudet från en motorsåg.
00.25: Någon släpper väder med ett brak, åtföljt av rungande skrattsalvor.
00.32: Nya rop efter han som heter Evert.
00.40: Hastig språngmarsch genom korridoren, accompanjerad av tjut och flämtningar som om flera personer springer på kapp.
00.53 Tre dryckesburkar öppnas i tät följd.


00.55. Nya rapningar, och den här gången låter det som om de sågar ner halva väggen.
01.00-01.30: Diverse dunkningar och skrapningar från olika håll i byggnaden. De avtar efter hand och jag är nära att somna in, när jag på nytt blir klarvaken av att någon ropar efter Evert.
01.43: Någon spolar på toaletten och smäller med locket, åtföljt av våldsamma skrattsalvor,


01.50-02.10: Marschövningar i korridoren.
02.15: Evert anländer och hälsas med applåder och visslingar samt frågan: Var fan har du varit, Evert?
02.20-02.35: Ljudkuliss av mummel, då och då avbruten av skratt och tjut, medan Evert uppenbarligen redogör för sina förehavanden.
02.42: Motorsågsimitatören rapar tre gånger i tät följd, och nu börjar jag undra om det verkligen är rapningar. Kanske kör dom verkligen med motorsåg ute i köket.
03.10 måste jag har slumrat in, för jag minns bara att jag tittade på klockan och tänkte att det åtminstone ska bli skönt att få sova lite på morgonen för nu måste väl hela gänget vara på väg att slockna.
Därför blir jag minst sagt förvånad när jag väcks av ett nytt brak och upptäcker att klockan bara är lite över sex.

Det smäller i dörrar och springer i korridoren. Stolar skrapar, vattenkranar brusar, kastruller skramlar och porslin klirrar utifrån köket. Om det inte hade varit söndag skulle jag trott att det var något arbetslag som skulle ut och jobba i skogen. Han med motorsågen tänker dock tydligen inte vara med, för han hörs inte av på hela morgonen.


När jag slutligen stiger upp vid niotiden är det alldeles tyst i baracken. En nästan kuslig stillhet råder efter nattens kravallartade uppträdanden, och hade det inte varit för att mitt ressällskap tyckt sig ha hört ungefär samma saker, skulle jag nästan varit böjd att tro att jag hade drömt alltsammans.
Men just som jag är på väg mot rummet efter avslutad frukost uppenbarar sig en besökare i korridoren. När han får syn på mig ropar han:
-Spelar du fotboll?

-Javars, svarar jag osäkert.
-Är du fotbollsspelare? undrar mannen lite irriterat.
-Tja, säger jag för jag begriper inte vad det är fråga om.
-Är du fotbollsspelare från Malung? frågar mannen då med skärpa eftersom jag tydligen fattar trögt.
-Nej, svarar jag.
-Vet du vilka rum dom bor på? undrar mannen.
-Jag tror inte dom är inne, svarar jag, samtidigt som det går upp för mig att här kan en del av gåtans lösning finnas.
Det skulle dock vara mig främmande att utpeka någon speciellt grupp för att ha stört min nattsömn, men så mycket vågar jag påstå som att fotbollsspelarna från Malung har bra driv i steget.