BARA ATT LYDA ORDER

 

Greven lutade sig fram från baksätet i sin Bentley och sa till chauffören:
-Kör över stupet, Jean. Jag önskar begå självmord.

Amatördetektiven kastade sig in i första bästa bil som kom förbi och skrek till chauffören.
-Följ den där bilen!
-Jag är så illa tvungen, sa chauffören. Den bogserar oss.

-Vart tog vägen vägen?
-Inte vet jag. Vi åker på en åker.

Utanför en högskola i den stora staden satt en gång ett anslag med texten:
Eleverna uppmanas undvika att parkera sina bilar så att lärarna inte kommer åt sina cyklar.

HUVUDLÖS PILKASTARE

 

Pilkastning på stranden utanför sommarstugan på Sunningen sommaren 1950 eller 1951. Vem pilkastaren är vet jag inte men grabben, som står bredvid syster Birgitta och tittar på, hette Hasse och bodde med sin mamma i en liten förhyrd stuga inne i viken. 
Träffbilden ser nästan misstänkt bra ut på tavlan, som har fästs på en masonitskiva och pallats upp mot berget bland snäckorna och sanden. Fotografen har stått alldeles vid strandkanten med solen i ryggen och lyckats få med en del av sin egen skugga i stället för pilkastarens huvud. Ett par meter bakom honom skvalpar vågorna mot stranden denna soliga sommardag för mer än sjuttio år sedan.

OSS FORTKÖRARE EMELLAN

 

-Det här blir böter, sa polisen efter att ha stoppat en bilist. Ni körde ju i 140 kilometer i timmen.
-Omöjligt, sa mannen. Det är bara en kvart sedan jag for hemifrån.

En gammal dam stoppades av polisen.
-Ni har kört för fort. Ni körde i 70 där det är 50.
-Men det står 70 på skylten där borta.
-Det är ju numret på vägen.
-Va! sa damen. Då skulle ni sett mig på väg 210.

En man hämtade ut sin bil från verkstaden efter en reparation, men redan efter två dagar kom han tillbaka.
-Det är något som bankar och slår under huven när jag startar, sa han.
-Åh! Det måste vara vår reparatör Olsson, sa verkmästaren. Han har varit försvunnen ända sedan ni hämtade bilen.

SANDSLOTT PÅ STRANDEN

 

Här bygger vi sandslott på stranden utanför stugan på Sunningen ett par år in på 1950-talet. Stugan stod kvar på samma plats till 1996 då den löstes in av dåvarande Vägverket och revs för att ge plats åt projekteringen för bygget av bron som i dag går nästan rakt över denna plats. Här ser man tydligt hur stugan stod på små pelare och uppstaplade stenar på samma sätt som den gjort från början när vår farfar byggde den på 1930-talet. På baksidan ligger våra föräldrars kanot och i bildens högerkant skymtar träden på vägen upp mot Rödberget på andra sidan viken.

Här har bygget på stranden närmat sig sin fullbordan. Av texten på skylten ser man att det är Bohus fästning som vi har försökt återskapa med de två tornen och vindbrygga och allt. Vindskyddet i bakgrunden påminner om att det ibland kunde blåsa rätt friskt på stranden och då kunde den som ville ligga och sola sig söka lä där bakom.

POLISKONTROLL PÅ GÅNG

 

En bilist blev stoppad i en poliskontroll.
-Er vänstra strålkastare lyser ju rakt upp mot himlen, sa polismannen.
-Det kan inte stämma, sa bilisten. Förra gången jag blev stoppad sa dom att den pekade åt helvete.

Bakom en långtradare på en parkeringsficka stod chauffören och såg fundersam ut. Polismannen som just hade stoppat honom kom fram och sa barskt:
-Ni har inga bakljus.
Chauffören verkade inte höra utan såg bara ännu villrådigare ut. Polisen upprepade sitt påpekande varpå chauffören svarade:
-Det är nog det minsta problemet just nu. Jag står här och funderar på vart släpet tagit vägen.

En bilist stoppades av en polis i mycket tät dimma en gång för länge sedan.
-Hör nu här, sa polismannen. Ni måste tända strålkastarna så ni kan se i den här täta dimman.
-Äsch, sa bilisten. Jag ser ändå nästan inget utan mina glasögon.

-Den här rishögen vägrar jag att kalla bil, sa den bistre polismannen efter att ha stoppat en bilist i en kontroll.
-Det var tur för mig det, sa bilisten. För jag har inget körkort.

STORT JUBILEUM

 Besökare nr 500 000 kommer inom kort att anlända till denna blogg.
Det blir dock inget pris, bara den ovanskliga äran.

TÄLTET PÅ STRANDEN

 

Stranden utanför vår sommarstuga på Sunningen ägdes delvis av yrkesfiskaren Zakeus Kamperin, som bodde med sin familj i en gård på Flökärr några hundra meter därifrån. Gränsen gick nära strandkanten så att ett par-tre meter närmast vattnet tillhörde Kamperin. Han var sällan där, men någon gång kunde han komma med sonen Ville och använda strandkanten för att lägga ut nät eller någon annan verksamhet.
En sommardag i slutet av 1940-talet satte min far upp ett litet tält på stranden, där vi barn fick vara och leka eller gå in och vila oss om vi blev för trötta i solgasset. Men det gick inte många timmar förrän Kamperin kom roende i sin stora eka och vinkade och gestikulerade medan han ropade till pappa:
-STRANNA´ SKA VARA FRIII.
Då fick min far dra upp tältpinnarna och flytta det lilla tältet några meter längre upp på stranden så att det inte längre stod på Kamperins mark.

Här ser man bättre hur tältet har flyttats upp mot berget, där jag sitter som fyraåring tillsammans med kusinerna Eva och Britta som kommit åkande med sina föräldrar från Vänersborg och hälsat på.

STOPP I TRAFIKEN

 

En dam fick motorstopp vid ett trafikljus och försökte förgäves få igång motorn igen. I bilen bakom satt en man och tutade frenetiskt. Damen steg ur, gick bort till den tutande och sa:
-Snälla du, kan du hjälpa mig? Om du försöker starta min bil så kan jag sätta mig i din och tuta så länge.

Två äldre damer var ute och åkte bil. Plötsligt sa hon vid ratten till sin väninna:
-Titta på den där drullen framför mig, så nära han kör.

En dam anmälde sig till trafikskolan för att ta körkort. Före första lektionen sa hon till läraren:
-Jag behöver inte kunna så mycket. Bara så det räcker för att köra ungarna till skolan på morgnarna.

Fröken Larsson, som nyss tagit körkort, åkte in till verkstaden och klagade på att hennes bil gick så trögt. Mekanikern kollade lite och upptäckte att handbromsen var åtdragen. Han lossade på den och frågade:
-Vet fröken vad den här är till för?
-Åh den, sa fröken Larsson. Den rör jag aldrig. Den är så bra att hänga handväskan på.

KANOTEN PÅ SUNNINGEN

 

Här har jag fått följa med min far ut i kanoten på Sunningen någon gång i början på 1950-talet. Pappa satt bak och styrde medan jag höll till i främre sittbrunnen och fick hjälpa till att paddla så gott jag kunde. Långt senare har jag förstått att det egentligen var en kajak men vi kallade den alltid för kanoten.
Jag minns att vi en gång paddlade till Maja på Täppan och köpte ägg. Täppan var en liten fastighet i skogen mellan Kamperins gård och Unda. Vi drog upp kanoten på stranden och vandrade den branta backen upp till huset. Sedan gick vi tillbaka ner till stranden och paddlade hem med äggen. Det hade förmodligen gått betydligt fortare att ta en promenad genom skogen men det var inte lika roligt.
På bilden är vi nästan ända inne vid stenbryggan framför vår stuga. I bakgrunden ses Henry Magnussons segelbåt vid bojen ute på djupt vatten och till höger den gamla träbryggan med mindre fritidsbåtar som fanns på samma ställe ända tills för några år sedan. Långt bort i fjärran skymtar Brattön.

FARLIGT ATT FLYGA?

 

Mitt över Atlanten knastrar det plötslig till i högtalarna på det stora flygplanet.
-Det är er kapten som talar. Finns det möjligen någon läkare ombord?
En man reser sig hastigt och skyndar fram mellan rader av passagerare och försvinner bakom skynket mot cockpit.
Efter en stund hörs en ny röst i högtalarna.
-Det är doktor Bengtsson som talar. Finns det möjligen någon pilot ombord?

-Jag begriper inte hur du kan vara rädd för att flyga.
-Jag är inte rädd för att flyga. Jag är rädd för att störta.

-Har du hört att Tre Kronors förbundskapten har varit över i Nordamerika?
-Sam Hallam?
-Nä, han flög.

-Varför blev du egentligen flygvärdinna?
-Därför att man träffar så många spännande karlar.
-Det gör man väl i andra yrken också.
-Ja, men inte fastspända.

-Välkommen ombord på denna den första helautomatiska flygningen med det här planet. Hela routen är inprogrammerad i vårt datasystem och ingenting kan klicka . . . kan klicka . . . kan klicka . . .