Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.
Så här uttryckte sig några av forna tiders kändisar under en vecka 1968 om man får tro tidningen Se.
de Gaulle |
Charles de Gaulle: President Johnson är en cowboy, och det säger allt. Han får mig att tänka på Bernadotte, som blev Karl XIV Johan av Sverige. En sergeant som blev krönt men fortfarande blott en sergeant.
Doktor Gormander: Håll stjärnbanéret
brinnande.
Charlie Norman: En modern flygande
matta är en rya som kommer upp i tusen knutar.
Alving |
Barbro Alving: Det är ju så att ju högre upp man kommer i åren, ju mer tragiska drag får tillvaron. Man fäller ner ridån för insyn. Det man kan kåsera om krymper. Nu gnager jag på barnbarnen som kåseriobjekt.
Åke Cato: Om man slår runt i Nyhavn
måste man synda på om man ska hinna med sista färjan hem.
Stig Nahlbom: Skådespelaren Sune Mangs
ska öppna en serie affärer i Dalarna, meddelas det. Den nya
butikskedjan får namnet Mangsbodarna.
Sjöblom |
Carl-Uno Sjöblom: Konstnären ville vara anonym. Han signerade sina verk med X:et.
Cello: Det ska krökas i tid, om det
krokigt ska bli och ju krokigare tonåringarna blir desto mer blir dom
böjda att fortsätta krökandet.
Torvald Gahlin: Onkel var lite trött
efter den stora middagen i går. Fram på kvällen såg vi honom stå
och blaska sig i ett akvarium medan han klagade över att det kommit
småfisk i tvättstället.
Sagt i veckan 1968 enligt tidningen Se.
Langer |
Pekka Langer: Den enda kvinna som protesterat mot att jag vill avskaffa ordet ”frnntimmer” har en något originell motivering: -Vad ska man då kalla den där veckan i juli, då det alltid regnar så mycket?
Cello: Utlänningar som kommer hit och
frågar efter sniglar, upptäcker ganska snart att sniglar sällan
serveras på krogen, där det i stället är sniglarna som serverar.
Åke Cato: Svenska Akademien har
beslutat införa datumstämplade almanackor.
Westerlund |
Catrin Westerlund: Jag avskyr bara armar på kvinnor över 25 år – särskilt på vintern när armarna blir lite blålknottriga.
Hemming Sten om färg-TV från
OS-ishockeyn: Den där blå linjen som alla kommentatorer pratat om i
alla år visade sig plötsligt vara blå.
Red Top: I filmens barndom bar alla
kapitalister hög hatt och någon sorts jacket med vitkantad väst.
Att de där femton familjerna som suger ut oss i dag har kunnat hålla
på så länge med sin hantering beror naturligtvis på att de
listigt förklätt sig i vanliga filthattar och kavajkostym.
Ehrenmark |
Torsten Ehrenmark: Vi skulle aldrig ha släppt Norge. Unionsupplösningen gav oss en fruktansvärd motståndare på skidor. Om Oscar II bara varit lite bestämdare och inte suttit och skrivit en massa poesi som ingen numera läser, så hade vi varit oslagbara. Norge kunde mycket väl vara ett landskap inom Sverige. Norrmännen pratar i alla fall inte konstigare än värmlänningar och göteborgare.
Kubiken Borg i Expressen: Till årets polis-SM i friidrott har anmälts konstapel Jonas Malm. Konstapel Malm kommer att deltaga i 110 meter häck, den så kallade snuthäcken.
Stig Nahlbom i Expressen: Tet er para
porr överallt i Sverige. Som ny ten tär Pombi Pitt.
Så här gick snacket kring några av våra vanligaste kändisar under en vecka 1968 enligt tidningen Se.
Erlander |
Kvällsposten: Erlander har varit i Afrika och tittat på lejon. Men
lejonen bara gäspade, läser vi i ett initierat reportage. Finns det
då ingen som tar Tage på allvar längre?
Lennart Hyland i ett ishockeyreferat: Ryssarna spelar i dag i vit-röd
dress. Den är inte lika skräckinjagande som den traditionella
röd-vita.
Torvald Gahlin: En klok man köper sin hustru så dyrbart porslin att
hon inte vågar anförtro honom disken.
Bergman |
Ingmar Bergman: Det har varit hårt innan jag kom så här långt.
Folk tror att man suttit som någon Aladdin och fått frukterna
ramlande i turbanen. Men så djävligt som jag hade det ända fram
till mitt internationella genombrott tror jag få av dagens unga
genier skulle uthärda att ha det.
Moltas Eriksson om Telefonväktarna: Det är ingen läkarspalt. Jag
kan inte ge gratiskonsultationer. Kalla fötter intresserar möjligen
bara ägaren av desamma.
Hemming Sten: Nu blir det mindre Bedrup i rutan. Han har bantat 14
kilo.
Dylan |
Bob Dylan: Ordet ”budskap” låter för mig ungefär som ordet
”bråck”. Och visor med budskap är, som alla vet, en plåga.
Bara redaktörer av collegetidningar och ensamma flickor under
fjorton år kan ha tid med sånt.
Staffan Lindén: För oss hundägare gör inte myndigheterna mycket.
Det enda vi får för hundskatten är tillåtelse att ha hund.
Kar de Mumma: 8 000 personer startar i Vasaloppet och Aftonbladet
uttrycker sin förvåning över att Nils Erik Baehrendtz ställer upp
i år också. Man trodde att han ännu inte kommit i mål från
föregående års Vasalopp men där tog tidningen fel för det gjorde
han redan i maj. Det är så lätt att göra sig lustig, men man ska
hålla sig till sanningen också.
Dags att vända hem till Sverige igen efter tre månader i USA, skriver Gits Olsson i ännu ett exemplar av tidningen Se från 1968 som jag sitter ute på landet och läser drygt femtio år senare. Här kommer en sista rapport.
Vårt amerikanska äventyr är slut. Nu
vänder vi opp och ner på ungarna så att popcornen och ketchupen
rinner ut samt stiger ombord på båten i New York för att resa hem.
Enda bekymret är språket. Ni vet väl
vilket helvete vi svenskamerikaner har med det.
Det är ju för all del inte att begära, att man ska komma ihåg svenskan efter hela tre månader i Amerika – vännerna hemma skulle säkert förlåta och förstå. Men ändå känns det lite genant att komma hem och tala engelska, så vi har skaffat en engelsk-svensk parlör, en liten bok som är oumbärlig för varje amerikan som reser till Skandinavien. Den är fylld från pärm till pärm med nyttiga fraser att slänga omkring sig på restaurang, på hotell, i butiker och annorstädes. Alla svenska fraser är fonetiskt stavade, så man kan inte prata fel, försäkras det i förordet.
På restaurang: Waiter, may I order,
please! heter på svenska:
Vahkt-meh-stahrn, for yahg
beh-steh-lah!
Jag tycker den raden ser ut som en
sjuspaltig rubrik i någon asiatisk tidning, men de svenska kyparna
kommer säkert att förstå.
”Vilket vin rekommenderar ni”,
heter:
Veel-keht veen reh-koh-mehn-DEH-rahr
nee?
Däremot saknas det anvisningar hur man
beställer mängden av det vin som rekommenderas. Man vill ju gärna
att kyparen ska haja om man vill ha en halvpava eller en eller fyra
flaskor. Man bläddrar förgäves i andra kapitlet för att få någon
vägledning.
Möjligen skulle man kunna göra sig
förstådd inför vinkyparen genom att knycka en fras ur
bensinstationskapitlet:
-Vahr VEN-lee fewl poh treh-tee
LEE-tehr! (Put in thirty liters, please).
Efter en sådan omgång är man
förmodligen oförmögen att tala. Men man kan ju alltid hala fram
parlören och peka på raden där det står:
-Yelp, yagh mor eel-lah. Yeh migh
lee-teh ass-pee-reen!
Men när vi kommer hem till Stockholms
Central får vi se hur det går. Det enda som finns att konversera
taxichauffören med är repliken:
-Yahg skah teel nohr-malms-tohry!
Vi ska visserligen till Jakobsberg, men
vi får väl lirka med karln.
Poh oh-ter-seh-endeh!
Avslutar Gits Olsson min sommarläsning
i tidningen Se för det här året.