På puben The Flask i Highgate i norra
London såg jag en gång den fullaste människa jag någonsin sett,
åtminstone om man enbart räknar sådana som har stått på sina
ben.
Framme i baren satt en man i röd
flanellskjorta och stirrade med glasartad blick på en till brädden
fylld ölsejdel på disken framför honom.
Undrar om jag orkar den också, såg
han ut att tänka.
Och det verkade vara en befogad fråga,
för att döma av kroppsspråk och ansiktsuttryck var han redan fylld
med öl ända upp till översta kragknappen.
Vid hans sida satt en godmodig svart
man i en brun, skrynklig kostym och med en bakdel som bredde ut sig
över två barstolar. Han påminde lite om den gamle rockidolen Fats
Domino, men just som jag slogs av tanken att om det hade funnits ett
piano i lokalen kunde man ha bett honom riva av Blueberry Hill, lade
han i stället armen beskyddande om rödskjortans axlar och sa:
– Easy boy, easy.
Samtidigt vände sig barmannen mot de
båda och muttrade något om att det här går inte längre för
detta var bland det värsta han hade sett i alla sina dar.
– Det är ingen fara, sa Fats. Allt
är under kontroll. Jag tar hand om honom.
– Han ser förskräcklig ut, sa
barmannen. Han borde gå hem och sova. Vad sitter han här för?
– Han stör ingen, sa Fats. Och det
är ingen fara med honom.
– Ingen fara! utropade barmannen. Han
ser ut som om han hade blivit överkörd av tåget utan att begripa
vad som har hänt.
Vid det laget hade jag gett upp alla
funderingar på att lämna lokalen. Diskret gömde jag mig bakom den
Evening Standard jag hade suttit och bläddrat i, medan jag fascinerat
följde dramat med den godmodige Fats Domino-kopian, den argsinte
barmannen och den närmast obeskrivligt berusade mannen i den röda
skjortan. Den gode, den onde och den fulle, tänkte jag och bläddrade
för syns skull lite i tidningen.
Skjortmannen fortsatte att stirra
intensivt på det bräddfyllda ölglaset utan att röra en min. Men
plötsligt reste han sig, och just som det såg ut som han skulle
ramla omkull, gick han spikrakt över golvet och försvann ut genom
dörren.
Strax därpå kom han tillbaka, gick
lika rakt från dörren till bardisken och satte sig igen. När detta
hade upprepats några gånger försvann han och var borta i flera
minuter, varpå barmannen vände sig till Fats och frågade:
– Har han gått?
– Han kommer igen, sa Fats. Han är
bara ute och hämtar luft.
– Varför det? sa barmannen.
– För att nyktra till, sa Fats.
Då upphävde barmannen ett kort,
ihåligt skratt och fnös:
– Han blir inte nykter på tre dygn
om du så duschar honom iskallt med en vattenkanon.
Då kom rödskjortan in genom dörren
på nytt och gick spikrakt fram till bardisken och satte sig igen.
All
annan verksamhet i lokalen hade nu avstannat. Pilkastare, öldrickare
och tidningsläsare följde intensivt händelserna vid bardisken,
medan en yngling gick fram till skjortmannen och föreslog att denne
skulle göra armhävningar mot barstolen, dels för att nyktra till
och dels för att visa barmannen att det inte var så illa med honom
som det såg ut.
Skjortmannen spottade då i nävarna
och ställde sig i givakt på golvet. Sedan tog han tag med båda
händerna i barstolen och gjorde tio snabba medan ynglingen räknade
och jublet steg mot taket.
Det här är ju bättre än både bio
och teater, tänkte jag medan barmannen höjde rösten och sa ilsket:
– Det bevisar ingenting.
Ynglingen föreslog då att
skjortmannen skulle göra om bravaden med en arm på ryggen. Denne,
som inte hade sagt ett ord på hela tiden, lydde fogligt medan
ynglingen övervakade att det gick rätt till.
– Raka knän, uppmanade han och
rättade till benen på skjortmannen som ändå orkade med tio snabba
under publikens jubel, följt av smattrande applåder..
Ynglingen uppmanade sedan den store
svarte mannen, som såg ut som Fats Domino, att göra likadant, men
denne vägrade med motivering att han inte hade något att bevisa. Då
gjorde ynglingen själv femton snabba, varpå Fats knackade honom på
axeln och sa:
– Look around you, määän. Se dig
omkring. Vi är som clowner. Alla tittar på oss.
Jag beslöt då att det var dags att
lämna lokalen och vandra vidare. Det sista jag såg när jag vände
mig om i dörren var hur skjortmannen mödosamt segade sig upp med
ena handen på barstolen och den andra på ryggen, medan ynglingen
stod över honom och räknade.
Jag vet inte hur det slutade. Kanske
håller dom på än.