fredag 30 januari 2015

SKOGSPROMENADENS GRUNDARE

Här är ytterligare några bilder på gamla Uddevallaprofiler ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.
Arne Johnsson. (Foto: Peo Nilsson)
UIS:aren och friluftsmänniskan Arne Johnsson var den som tog initiativet till de populära skogspromenaderna i Uddevalla. Det skedde redan i början av 1950-talet, då Uddevalla Idrottssällskap var först i Sverige med detta arrangemang som sedan fick många efterföljare runt om i landet. Under 1960- och 70-talet hade UIS över tusen deltagare på sina promenader söndag efter söndag. 
Arne Johnsson ställde samman cirka 10 000 frågor under de år han höll i det hela. Han var dessutom en skicklig orienterare med flera DM-tecken och deltagande på SM under många år. Arne Johnsson är borta sedan länge men Skogspromenaden lever vidare.

Leif Andersson.

Gunnar Alexandersson.
När svenska mästerskapen i budkavle arrangerades i Bohuslän 1961 kom UIS på 25:e plats av 78 startande lag. Arne Johnsson sprang första sträckan (som var en nattsträcka) följd av Leif Andersson på andra och Gunnar Alexandersson på sista sträckan.

Fasserödsstugan.
Fasserödsstugan var samlingsplats för skidlöpare, orienterare och terränglöpare i Uddevalla IS långt in på 1960-talet. När stugan revs på grund av det växande bostadsområdet flyttade UIS till Klämman på Herrestadsfjället i början på 70-talet. Före det hade stugan på Fasseröd bland annat varit målplats för Herrestadsfjällsloppet och andra skidtävlingar på 60-talet. Bilden ur min bok är hämtad från ett terränglopp i början på 60-talet med UIS:aren Bosse Lundh som segrare i juniorklassen.

Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på  http://www.litenupplaga.se/1308  för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.

onsdag 28 januari 2015

MINNS NI DYNAMITLOPPET?

Dynamitloppet var en backtävling som arrangerades varje år från 1971 till 1996 av BMK Uddevalla. Varje vår samlades en stor del av svenska motoreliten i den mytomspunna Dynamitbacken på Bohusläns regementes gamla övningsområde. En stor publik på 10-12 000 åskådare fick se motoräss som Björn Waldegård, Stig Blomqvist, Per Eklund och Varg-Olle Nygren.
Läs om loppet i min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar” med massor av bilder. Här är några av dem

Molle Robertsson och Åke Lindwall.
Dynamitloppet blev en förebild för andra tävlingsarrangörer runt om i Sverige, mycket tack vare många duktiga ledare och funktionärer. När BMK körde igång 1971 fanns bara en backtävling till i Sverige. Ett tiotal år senare körde man om SM i åtta deltävlingar, av vilka Dynamitoppet var den första.
Bohusläningen var medarrangör och gav ut en särskild bilaga inför flera av loppen. Molle Robertsson och Åke Lindwall skötte presskontakterna i många år.

Birger Strandlind.
Birger Strandlind var initiativtagare till Dynamitloppet. Han kom från Trollhättan till Uddevalla 1950 och var under många år verksam som idrottsledare, främst i Bohusläns Motorklubb och Uddevalla Boxningsklubb. 1971 lyckades han efter mycket tjat övertyga klubbkamraterna i BMK om att arrangera en backtävling. Det blev en fullträff som inbringade mycket av både pengar och propaganda för klubben.

Berndt Gustavsson. (Foto: Gösta Axelsson)
Av ledarna i arrangörsklubben hade jag mest kontakt med Berndt Gustavsson, Birger Strandlind, Molle Robertsson, Åke Lindwall och Mikael Andersson. De såg till att Dynamitloppet satte sin prägel på stan med massor av kringarrangemang. Det var tivoli, marknad, bilstuntgrupper, fallskärmshoppare, helikopteruppstigning och lågsniffande Viggenplan.

Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla.

måndag 26 januari 2015

STJÄRNMATCHER I BOKFORM

Stjärnmatcherna kallades fem fotbollsmatcher som spelades på Rimnersvallen åren 1968-72. Bohusläns landskapslag, förstärkt med de utflyttade landslagsmännen Örjan Persson, Janne Olsson och Sten Pålsson plus sommarboende Kurt Axelsson, mötte i tur och ordning de allsvenska klubbarna AIK, Malmö FF, Öster, Hammarby och Åtvidaberg inför en publik på 5-6 000 åskådare varje gång. Ytterligare en match spelades i samband med Bohusläningens hundraårsjubileum 1978, då AIK mötte en kombination från Bohuslän och Dalsland.
Här är några bilder ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

Lennart Floodberg och Ronnie Hellström. (Foto: Lasse Edwartz)
Bohusläningens sportchef Lennart Floodberg var initiativtagare till Stjärnmatcherna. Här ses han tillsammans med landslagsmålvakten Ronnie Hellström under Hammarbys besök 1971. 
Andra landslagsmän som gästade Rimnersvallen var Bosse Larsson och Staffan Tapper i Malmö FF, Harry Bild i Öster, Kurt Andersson och Tord Grip i AIK och Ralf Edström och Roland Sandberg i Åtvidaberg.

Wolfgang Samuelsson. (Foto: Gösta Axelsson)
Uddevallas allsvenska domartrio Karl-Axel Johansson, Wolfgang Samuelsson och Nemon Lindström var flitigt anlitad i samband med de här matcherna. Acke och Wolfgang var huvuddomare i varannan match. Wolfgang blåste dessutom jubileumsmatchen mot AIK 1978.

Kurt Axelsson och Tom Turesson på Gustafsberg efter Hammarbymatchen 1971.
Publikintäkterna från matcherna gjorde att Bohusläns FF fick bättre ekonomi än man kunnst drömma om. Någon räknade ut att man till och med blev det näst förmögnaste fotbollsförbundet i landet. 
Som tack för att de ställde upp gratis bjöds spelare och ledare efter varje match på en bankett på Gustafsbergs badrestaurang, där källarmästaren Leopold Lecerof såg till att inget saknades.

Leopold Lecerof.
Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller 070-23 16 686 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på  http://www.litenupplaga.se/1308  för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.

fredag 23 januari 2015

GIGANTERNAS KAMP I BASTUN

I bastun längst nere i källaren på ett hotell i London satt jag på översta laven och svettades. En bit därifrån satt en man som just kommit ut ur gymet på andra sidan väggen.


Det var en av de största människor jag någonsin sett, och när jag sneglade på honom kunde jag konstatera att han bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår grova som midjan på en vanlig människa, armar med svällande bicepsmuskler och en bröstkorg som påminde om bakdelen på en ardennerhäst.


Då hände något konstigt långt inne i skallen på mig. Utan att förstår hur det gick till bestämde jag mig för att jag inte på några villkors vis fick lämna bastun före denne man. Han skulle knäckas, inte i fysisk styrka men i uthållighet i bastubad.
Och när jag sneglade på honom en gång till såg jag att det tändes en glimt i hans ögon som tecken på att han hade antagit utmaningen.


Enligt termometern på väggen var det 90 grader i bastun. I vanliga fall skulle jag redan ha varit ute och tagit en duschpaus men nu gällde inga normala regler. Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger satt stilla och tittade rakt fram, men jag såg snart att han började få något ansträngt i blicken.
Det gick 15 minuter. Det gick 30. Svetten rann men ingen sa något. Efter 45 minuter började jag tvivla på att jag skulle gå segrande ur striden. Då drog Arnold en djup suck och gömde ansiktet i händerna. Sedan tittade han upp och utbrast:
Oh, it´s hot in here!


Det gav mig nya krafter. Jag gick ner och körde skopan i bastubaljan och öste fem snabba över stenarna på aggregatet innan jag återvände upp under taket.
När den första vågen kom kändes det som om tiotusen nålar hade körts in i kroppen på samma gång och trots att jag var beredd kunde jag inte hålla tillbaka en flämtning.
Men för Arnold blev det dödsstöten.
Oh, my God! stönade han, tog sig för huvudet och vacklade ut ur bastun med alla sina muskler.
Ju större dom är, desto tyngre faller dom, tänkte jag belåtet.


Sedan flyttade jag ner till understa laven och tvingade mig att sitta kvar tills jag hörde att Arnold hade duschat och gått.
Då gick jag ut och gjorde sammalunda. Det svartnade för ögonen och det var knappt att benen bar. I hissen upp måste jag stödja mig mot väggen för att inte falla ihop och när jag kom in i mitt rum gick jag och la mig för natten trots att klockan bara var nio.
Men vad spelade det för roll? Jag hade ju vunnit.

onsdag 21 januari 2015

TERMINATOR!

Just som jag skulle kliva in i bastun på hotellet i London var det någon som ropade något från andra ändan av den korridor jag just passerat.


Jag gick tillbaka ut till den lilla receptionen och tittade men där var tomt och övergivet. Då hördes ett nytt rop och nu insåg jag att det kom från gymet på andra sidan väggen, för det åtföljdes av stönanden, pustanden och skivstångsslammer. Jag gick dit och tittade in genom ett fönster i dörren.


Där inne stod mannen som hade gett mig tvål och handduk, lutad över en jättelik varelse som låg i bänkpress med säkert ett par hundra kilo på stången.
Come on, come on! skrek mannen medan jätten stönade och pressade.
Jag återvände då till bastun medan jag hörde hur mannen ropade:
Three more, two more, one more. Yes, that´s it!


Efter en stund i bastun blev jag trött och dåsig i värmen och satt och tänkte på annat, så jag var hel oförberedd på vad som sedan hände.
Därför fick jag en smärre chock när dörren till bastun svängde upp. Hela öppningen förmörkades och in kom en man som bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår som midjan på en vanlig människa, armar som pålkranar och en bröstkorg som förde tanken till bakdelen på en ardennerhäst.


Jag studsade till och satte mig förskräckt upp, samtidigt som jag kände hur det gick en signal till hjärnan.
Terminator! tänkte jag blixtsnabbt och trevade efter automatgeväret.
Men jag fick bara tag i skopan till bastubaljan och då besinnade jag mig och blev klarvaken igen där jag satt uppe under taket på översta laven.
Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger tog alla lavarna i ett kliv och satte sig i motsatta hörnet, varpå han nickade buttert åt mitt håll.


Det var då jag fattade mitt beslut. Här ska inte komma några muskelknuttar och se ner på hederliga nordiska bastubadare. Jag skulle knäcka detta köttberg till människa, inte i fysisk styrka men genom uthållighet i bastubad.
Jag spände de muskler jag hade i min blekfeta kropp och tittade rakt fram med beslutsam min. Arnold såg ut att anta utmaningen och det tändes en glimt av tävlingsglöd i hans ögon.
Fortsättning följer.

måndag 19 januari 2015

ANSTÄNDIGT KLÄDD I BASTUN

Många hotell i London har både gym, bastu och en liten pool i källaren.
I ett sådant löste jag en gång entré till bastun, fick en tvål och en handduk av en man bakom en disk samt gick längs en korridor till badavdelningen.


Jag klädde av mig bakom ett skynke och ställde mig under duschen. På väg till bastun upptäckte jag ett anslag som fick mig att falla i grubbel.
"De ärade gästerna" uppmanades ge akt på att detta var en offentligt lokal, varför "anständig klädsel" erfordrades inom hela området inklusive bastun.

Vad som menades med "anständig klädsel" framgick inte av anslaget.
Och eftersom jag har en känsla av att drottning Victorias ande fortfarande svävar över stora delar av det gamla imperiet började jag bli osäker. Men dom kunde väl inte kräva kavaj i bastun i alla fall?


Jag hade nöjt mig med att knyta handduken om livet och bestämde mig för att det borde räcka, i all synnerhet som ingen annan människa fanns inom synhåll. 
Men just som jag skulle öppna dörren till bastun hörde jag någon ropa bortifrån korridoren. Kunde det vara mannen vid disken som hade något att invända mot min klädsel?
Fortsättnng följer.

fredag 16 januari 2015

MYSTIKEN TÄTNAR PÅ HOTELLET

Ibland hamnar man i situationer som får hjärtat att slå några extra slag.
Efter att ha anlänt till hotellet i London och ställt in min väska i rummet, tog jag hissen ner till restaurangen och åt en bit mat. När jag kom tillbaka och öppnade dörren, upptäckte jag att ljuset var släckt, trots att jag visste att jag hade lämnat en lampa tänd.


Alla som läser deckare vet att det är i sådana situationer det finns anledning att vara på sin vakt.
Jag trevade efter ljusknappen men lät handen sjunka sedan jag slagits av en kuslig tanke. Om jag nu tände lampan skulle jag utgöra en perfekt måltavla för en mördare som gömt sig inne i rummet.
Samtidigt erinrade jag mig de ödesdigra inledningsraderna i en deckare jag nyligen läst:
Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.


Jag kände skräcken komma krypande, samtidigt som jag insåg att det inte fanns någon återvändo. Jag måste få visshet. Kunde jag tända ljuset utan att få en kula i huvudet?
När jag tryckte in knappen på väggen blixtrade det till, men det var inget skott som träffade mig, utan bara ljuset i taket som tändes.
Det finns dom som påstår att jag läser för mycket deckare. Själv kan jag möjligen gå med på att jag blandar ihop dikt och verklighet någon gång. Hemma är det inte så farligt, men när jag kommer till London kan det ibland slå till på allvar.


Den här gången förstärktes intrycket av att jag hade fått ett dubbelrum med fönster åt gatan, trots att jag bara hade beställt ett enkelrum. Sådant gör mig alltid misstänksam. Är det för att dom vill ha koll på mig? Är det för att jag ska vara lättare att bevaka? Sitter det kanske någon från MI 5 med en kikare i ett fönster på andra sidan gatan.
Kanske blir jag både filmad och fotograferad var gång jag tittar ut genom fönstret. Kanske spelar dom in allt som sägs i rummet och var har dom i så fall gömt mikrofonen?


Jag tittar under skrivbordsskivan, bakom teven och i taklampan men hittar inget misstänkt. Dessutom sägs det ju inte så mycket i rummet eftersom jag bor där ensam men dom kanske räknar med att jag har stämt möte med någon där. Om det är MI 5 är det ju inga amatörer man har att göra med.


Sedan kastade jag en blick ut genom fönstret och blev alldeles kall. Nere på gatan stod en man i hatt och överrock och rökte. Just som jag tittade ut vände han upp huvudet så att våra ögon möttes. Jag befann mig visserligen på tredje våningen, men det var lätt att konstatera att det inte var någon vänlig blick. 
Jag är alltså bevakad från två håll, tänkte jag och retirerade sakta bort från fönstret. Sedan släckte jag i taket och tittade försiktigt fram bakom gardinen. Jodå, hattmannen stod kvar.


Han släppte cigaretten på marken och trampade på den, varpå han tittade sig om på gatan. Sedan hejdade han en taxi och åkte därifrån. 
Mystiken tätnar, konstaterade jag. Vem ska nu ta över bevakningen?
Jag beslöt att gå ner i lobbyn och titta medan jag erinrade mig orden:
Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.
Jag låste dörren omsorgsfullt och gick bort och ställde mig att vänta på hissen.


Jag har skrivit det förr och jag upprepar det gärna: Det finns få saker som gör mig så misstänksam som hissar i stora hotell under sena kvällar. 
Jag vet inte hur många lik jag har sett ramla ur hissar på bio genom åren. Och varje gång jag står ensam på ett våningsplan och hör hissen långsamt närma sig med ett hotfullt surrande är jag beredd på det värsta.
Man vet aldrig vad som finns därinne när dörrarna glider upp. Är det inte ett lik eller två, så kan det vara tre torpeder i långa rockar och slokhattar som plockar upp var sitt automatvapen ur en fiollåda och så har man åkt hiss för sista gången.


Men ingenting av detta hände. Hissen var lika tom som vanligt och jag åkte ensam ner med den utan vidare intermezzon. 
Sedan satte jag mig i en fåtölj vid receptionen för att kolla läget. Efter någon halvtimme insåg jag att jag borde kunna slappna av eftersom allt verkade vara under kontroll. Hattmannen hade försvunnit i taxi, MI 5:s spanare var som uppslukade av jorden och någon lejd mördare med automatvapen fanns inte i rummet vare sig när jag gick eller när jag kom tillbaka.
Men man har inte roligare än man gör sig.





tisdag 13 januari 2015

SIR CHARLES OCH JAG

När man bor på hotell i London får man vara beredd på både det ena och det andra.
Jag läste en gång en deckare som började med orden:
Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.


Jag kommer inte ihåg vad boken hette, men denna inledande mening har etsat sig fast så att det ofta är det första jag tänker på när jag anländer till ett hotell i London.


Det var likadant den här gången. Och inte blev det bättre av en incident som inträffade strax efter att jag hade checkat in. 
Sedan jag ställt in min väska i rummet tog jag hissen ner till restaurangen och åt en bit mat. När jag återvände till rummet var ljuset släckt, trots att jag var nästan säker på att jag hade lämnat lampan i hallen tänd.


Jag stannade upp innanför dörren och lät ögonen vänja sig vid mörkret. Där stod jag stilla en stund och tänkte: 
Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.
Spännande fortsättning senare i veckan.

fredag 9 januari 2015

DEN GODE, DEN ONDE OCH DEN FULLE

På puben The Flask i Highgate i norra London såg jag en gång den fullaste människa jag någonsin sett, åtminstone om man enbart räknar sådana som har stått på sina ben.


Framme i baren satt en man i röd flanellskjorta och stirrade med glasartad blick på en till brädden fylld ölsejdel på disken framför honom.
Undrar om jag orkar den också, såg han ut att tänka.
Och det verkade vara en befogad fråga, för att döma av kroppsspråk och ansiktsuttryck var han redan fylld med öl ända upp till översta kragknappen.


Vid hans sida satt en godmodig svart man i en brun, skrynklig kostym och med en bakdel som bredde ut sig över två barstolar. Han påminde lite om den gamle rockidolen Fats Domino, men just som jag slogs av tanken att om det hade funnits ett piano i lokalen kunde man ha bett honom riva av Blueberry Hill, lade han i stället armen beskyddande om rödskjortans axlar och sa:
– Easy boy, easy.


Samtidigt vände sig barmannen mot de båda och muttrade något om att det här går inte längre för detta var bland det värsta han hade sett i alla sina dar.
– Det är ingen fara, sa Fats. Allt är under kontroll. Jag tar hand om honom.
– Han ser förskräcklig ut, sa barmannen. Han borde gå hem och sova. Vad sitter han här för?
– Han stör ingen, sa Fats. Och det är ingen fara med honom.
– Ingen fara! utropade barmannen. Han ser ut som om han hade blivit överkörd av tåget utan att begripa vad som har hänt.


Vid det laget hade jag gett upp alla funderingar på att lämna lokalen. Diskret gömde jag mig bakom den Evening Standard jag hade suttit och bläddrat i, medan jag fascinerat följde dramat med den godmodige Fats Domino-kopian, den argsinte barmannen och den närmast obeskrivligt berusade mannen i den röda skjortan. Den gode, den onde och den fulle, tänkte jag och bläddrade för syns skull lite i tidningen.


Skjortmannen fortsatte att stirra intensivt på det bräddfyllda ölglaset utan att röra en min. Men plötsligt reste han sig, och just som det såg ut som han skulle ramla omkull, gick han spikrakt över golvet och försvann ut genom dörren.
Strax därpå kom han tillbaka, gick lika rakt från dörren till bardisken och satte sig igen. När detta hade upprepats några gånger försvann han och var borta i flera minuter, varpå barmannen vände sig till Fats och frågade:
– Har han gått?
– Han kommer igen, sa Fats. Han är bara ute och hämtar luft.
– Varför det? sa barmannen.
– För att nyktra till, sa Fats.
Då upphävde barmannen ett kort, ihåligt skratt och fnös:
– Han blir inte nykter på tre dygn om du så duschar honom iskallt med en vattenkanon.


Då kom rödskjortan in genom dörren på nytt och gick spikrakt fram till bardisken och satte sig igen. 
All annan verksamhet i lokalen hade nu avstannat. Pilkastare, öldrickare och tidningsläsare följde intensivt händelserna vid bardisken, medan en yngling gick fram till skjortmannen och föreslog att denne skulle göra armhävningar mot barstolen, dels för att nyktra till och dels för att visa barmannen att det inte var så illa med honom som det såg ut.
 

Skjortmannen spottade då i nävarna och ställde sig i givakt på golvet. Sedan tog han tag med båda händerna i barstolen och gjorde tio snabba medan ynglingen räknade och jublet steg mot taket.
Det här är ju bättre än både bio och teater, tänkte jag medan barmannen höjde rösten och sa ilsket:
– Det bevisar ingenting.
Ynglingen föreslog då att skjortmannen skulle göra om bravaden med en arm på ryggen. Denne, som inte hade sagt ett ord på hela tiden, lydde fogligt medan ynglingen övervakade att det gick rätt till.
– Raka knän, uppmanade han och rättade till benen på skjortmannen som ändå orkade med tio snabba under publikens jubel, följt av smattrande applåder..


Ynglingen uppmanade sedan den store svarte mannen, som såg ut som Fats Domino, att göra likadant, men denne vägrade med motivering att han inte hade något att bevisa. Då gjorde ynglingen själv femton snabba, varpå Fats knackade honom på axeln och sa:
– Look around you, määän. Se dig omkring. Vi är som clowner. Alla tittar på oss.


Jag beslöt då att det var dags att lämna lokalen och vandra vidare. Det sista jag såg när jag vände mig om i dörren var hur skjortmannen mödosamt segade sig upp med ena handen på barstolen och den andra på ryggen, medan ynglingen stod över honom och räknade. 
Jag vet inte hur det slutade. Kanske håller dom på än.

måndag 5 januari 2015

PUBRUNDA I LONDON

Tog en tur till London. Med i bagaget fanns Årets Ehrenmark från 1980. I kapitlet Pubrunda beskriver kåsören Torsten Ehrenmark hur han på sin promenad med hunden Gäsper passerar inte mindre än tolv pubar utan att gå in på en enda av dem.


Så här skriver han:
"Jag beundrar min karaktär.
Det finns tolv pubar längs den runda jag går med Gäsper varje morgon runt våra kvarter här i Highgate och jag går förbi dem allihop.
I varje fall på söndagarna, för då öppnar de inte förrän klockan 12, så jag hinner hem innan tillfälle ges."


Sedan räknar han upp namnen på alla pubarna och beskriver sin väg på det här viset:
"Vi är 800 meter hemifrån när vi är längst bort på vår runda, men vi går tillbaka i lite snirklar, så det blir väl bortåt två kilometer sammanlagt. Då går vi förbi Wellington, Victoria, The Bull, The Wrestlers, Red Lion and Sun Ye Olde Gate House, The Flask, Prince of Wales, Rose and Crown, The Angel, The Dukes Head, The Woodman och vi kan också kasta en trånande blick mot Old Crown i backen ner mot Holloway, men det blir i så fall tretton pubar och så skulle man kanske inte orka upp för backen igen, så den får vara."


Med ledning av denna beskrivning och med hjälp av Google Maps har jag vandrat i herr Ehrenmarks fotspår och kunnat konstatera att alla pubarna finns kvar.
Och inte heller jag föll för frestelsen att slinka in på någon av dem och ta ett glas.


Men när jag kom till The Flask kunde jag inte låta bli att smyga fram och glänta på dörren för att kolla om där såg likadant ut som när jag var där en gång för många år sedan och fick se den fullaste människa jag någonsin skådat, åtminstone om man bara räknar sådana som har stått på sina ben.
Mer om detta senare i veckan.

fredag 2 januari 2015

ÖDESDIGER KOKOSBOLL

Sedan Årets råskinn vid lunchbordet hade utsetts av redaktör A vidtog eftersnack och kommentarer.
Titeln hade denna gång tillfallit kåsören i hård kamp med den berömde optikern och den försynte bankmannen. Sedan segraren gratulerats och belönats med en varm applåd av sina medtävlare tog redaktör A åter till orda.


– Jag vill bara tala om vad det var som blev avgörande, sa han. Det var ditt uppförande på hemvägen från fotbollsresan till Jönköping. Året före hade jag lovat att bjuda på tårta på hemvägen. När vi stannade den gången fanns ingen tårta på vägkrogen så det blev mackor i stället. Då fick jag läsa i ett kåseri vilken löftesbrytare jag var. Det här året fanns allt som ni ville bli bjudna på. Vad gör slyngeln då? Jo, försöker smyga till sig en liten kokosboll på egen bekostnad bara för att kunna berätta vilken snåljåp jag var som inte betalade hela kalaset. Det var det som avgjorde hela tävlingen.


Mötet begrundade detta en stund varpå kåsören räckte upp handen och begärde ordet.
– Det gläder oss ändå alla tre att du inte har visat så dåligt omdöme att du har utnämnt dig själv till Årets gentleman som förra gången.
– Det behövs inte, sa redaktör A. Den titeln är vilande. Och eftersom ingen annan har övertagit den innehar jag den fortfarande. Det trodde jag ni begrep utan att jag skulle behöva förklara det.

– Men om den titeln skulle sättas på spel borde väl jag vara närmast, sa bankmannen. Jag fick ju minst antal poäng i råskinnstävlingen.
– Det kan så vara, sa optikern. Men det var väldigt jämnt.
– Ja, det är små marginaler i den här sporten, sa kåsören.
– Det svänger snabbt, sa optikern och tittade på bankmannen. Ena gången råskinn, andra nästan gentleman.


Därpå reste sig kåsören för att hämta kaffe men råkade samtidigt stöta till soffan som han och redaktör A satt i så att den for iväg en bit ut på golvet och ställde sig på snedden.
– Titta, sa optikern till bankmannen, Dom där två kan man inte ha i möblerade rum.
 Hallå där, sa redaktör A. Du ska inte tro att du kan vräka ur dig vad som helst bara för att resultatet är klart. Kommande års tävling har redan börjat och jag kan meddela att du har tagit ledningen.