fredag 30 november 2012

EN JULFROSSARES BEKÄNNELSE

Jag har varit på lokal och ätit julbord. Det var väldigt gott. Och mycket.


Vi startade med en liten silltallrik. Och eftersom det fanns fem olika sorter tyckte jag att jag borde smaka på allihop. Till det åt jag ett par potatisar, ett knäckebröd och fyra hårdkokta ägghalvor.
Efter en sådan liten aptitretare smakade julskinkan alldeles förträffligt för att inte tala om den rökta korven som följdes av lite sylta med rödbetor, leverpastej med inlagd gurka och några skivor rostbiff med potatissallad.


Bland varmrätterna fanns både fläskkorv, köttbullar, Janssons frestelse och revbensspjäll med både grönkål och surkål, innan det var dags att runda av med efterrätt i form av ris à la Malta med lite ischoklad och lakritskonfekt vid sidan om, alltsammans toppat med en ostbricka samt några konseverade päron, en portion glass, en tårtbit och ett par fikon i konjak.


Ja, man behöver ju inte räkna upp allt man äter. Det räcker kanske med att konstatera att allt har ett pris, inte bara i pengar.
Skrattar bäst som skrattar sist, skulle man också kunna säga. Eller: Ta inte ut segern i förskott, för det kommer ofta surt efter.
Och framför allt: Tänk på att frosseri är en av de sju dödssynderna.


Jag gick till sängs vid elvatiden. Natten blev händelserik. Här är min rapport:
23.10: Svårt att somna. Kändes som om något var på väg upp genom strupen.
23 35: Hjärtklappning och mullrande ljud från magen.
23.50: Gick upp och drack två glas samarin. På återväg till sängen drabbades jag av lätt yrsel och var tvungen att ta stöd mot väggen för att inte ramla omkull.


00.05: Tillbaka i sängen men omöjligt hitta bekväm sovställning hur jag än vred mig.
00.10: Häftig attack av halsbränna
00. 20: Lång, mullrande rapning, Lät som om någon rev ner en tapet från väggen.
00.23: Ny rapning, följd av frän doft av lök, ansjovis och rödkål.
00.27: Svårt att andas.


00.40: Steg upp och gick ett varv i sovrummet. Kände mig som en stor tunna som rullade fram över golvet. Det skvalpade och kluckade i magen och det var knappt benen bar.
01.00: Tillbaka i sängen.
01.10: Lovade mig själv att aldrig äta julbord igen.
01.27: Slumrade in en kort stund men vaknade av känslan att maten åter började stiga i halsen. Kraftig svettning.


01.40: Satte mig upp i sängen och svalde och svalde. Kändes som om kalvsyltan och leverpastejen var på väg upp. Funderade på att bli religiös.
01.58: Där kom den där starka osten stigande. Eller var det senapssillen? Vilken åt jag först? Men det kanske inte spelar någon roll. Det kommer nog inte upp i samma ordning som det gick ner.

02.10: Bad till Gud om förlåtelse för att jag hade låtit mig frestas att frossa vid julbordet.
02.25: En unken doft av ansjovis slog ut ur munnen. Det brände skarpt i halsen och nu kändes det tydligt att skinkan och katrinplommonen och den inlagda sillen skulle komma när som helst.
02.47: Satte mig hastigt upp i sängen och kände hur alltsammans långsamt sjönk neråt igen. Lovade gå i kyrkan på söndag om det här gick över.


03.10: Gick upp och drack två glas samarin.
03.20: Tillbaka i sängen. Ny mullrande rapning lättade något på trycket.
03.30: Somnade äntligen. Drömde om talande julskinkor som skällde ut mig för att jag hade ätit av dem och fläskkorvar med ben och armar som sprang över bordet och högg efter mig med gaffel.
09.10: Vaknade kallsvettig, insnärjd i lakanen, medan klockradion körde igång och spelade Kom, kom, kom till smörgåsbordet...

tisdag 27 november 2012

DÄRFÖR ÄTER VI JULBORD

Ett julbord är en buffé med julmat som serveras kring jul, står det på Wikipedia.
Det är så sant som det är sagt.


Flera rätter, som julskinka, köttbullar, Janssons frestelse, sill och prinskorv brukar förekomma på ett julbord, heter det vidare.
Ej heller mot detta finns anledning att protestera.


Men sedan hettar det till.
Det visar sig nämligen att det svenska julbordets traditioner går tillbaka ända till vikingarnas midvinterblot, en hednisk fest med offer och dryckesslag, då man slaktade både djur och människor för att behaga gudarna.


I asatron kallades festen även julblot då den firades vid vintersolståndet, några dagar före julafton. Vid julblotet offrade man för att få gudarnas välsignelse över den groende grödan.
Själv har jag nyligen varit ute och ätit julbord, dock utan att offra något annat än en stor summa pengar när notan skulle betalas. Och senare på natten slutade det med att jag bad om gudarnas välsignelse för någonting helt annat än de gamla vikingarna.
En utförlig rapport följer senare i veckan.

fredag 23 november 2012

UNG DETEKTIV TAGEN AV POLISEN

Nisse Bengtsson var 14 år och hade läst i en deckare hur en av spionerna hade en radiosändare inbyggd i sina löständer.
När han en kväll fick se genom ett upplyst sovrumsfönster hur kärringa Larsson plockade ut sin lösgom och la i ett glas på nattduksbordet, insåg han att hon var rysk spion.


Inspirerad av sin store filmidol Karl-Arne Holmsten, alias privatdetektiv John Hillman, gav han sig ut på spaning, maskerad i mörka glasögon, svart lösskägg, stor filthatt och sin farsas gamla trenchcoat.
När kärringa Larsson fick se denne svartskäggige främling förfölja henne sprang hon för livet så hon ramlade i dammen uppe i skogen och var nära att drunkna.
Nisse Bengtsson skyndade hem och gömde förklädnanden men kunde inte släppa tanken på att det var något skumt med kärringa Larsson.


Några dagar senare berättade han för Berra och de andra att han sett en mystisk man smyga in till kärringa Larsson. Han misstänkte att det rörde sig om en rysk spion.
I själva verket var det gubben Persson som tydligen hade något kuckel med kärringa Larsson och smög in källarvägen för att grannarna inte skulle se honom.


Nisse Bengtsson tog på sig förklädnaden igen och släpade fram sågbocken till köksfönstret för att spana. Men Berra och de andra följde efter för att skoja med honom.
När han hade klättrat upp på sågbocken kastade de en näve grus på fönstret så att kärringa Larsson vände sig mot det. Då fick hon se samme förmodade våldtäktsman med bolsjevikskägg och solglasögon som för några kvällar sedan hade jagat henne genom skogen.


Kärringa Larsson flämtade till och föll avsvimmad till golvet, varpå gubben Persson kastade sig på telefonen och ringde radiopolisen.
Nisse Bengtsson ramlade av sågbocken och vrickade foten så att han bara kunde hoppa på ett ben under sin flykt hemåt.


Strax utanför sitt föräldrahem gensköts han av den av gubben Persson tillkallade polisbilen.
Konstaplarna visste inte vem han var men hade förmodligen gripit honom under alla omständigheter. En svartskäggig person i hatt och solglasögon och fem nummer för stor trenchcoat väcker ett visst uppseende i ett villaområde sent på kvällen, särskilt om han hoppar på ett ben och jämrar sig hela tiden.

 
Nisse Bengtsson fördes i radiobilen till kärringa Larssons hus, eftersom polismännen misstänkte att han hade något att göra med det brott de var utsända för att undersöka.
Då hade gubben Persson just fått liv i kärringa Larsson och lyckats sätta henne upp på en stol i köket. Där satt hon med gapande mun och tom blick medan gubben Persson baddade henne med kallt vatten i pannan, samtidigt som konstaplarna kom in genom dörren med Nisse Bengtsson.
När hon än en gång fick se den skäggige våldtäktsmannen svimmade hon igen och föll ihop på golvet.
Det hela slutade så småningom med att kärringa Larsson drog tillbaka sin polisanmälan i utbyte mot att Nisse Bengtssons farsa gav honom stryk och utegångsförbud i fjorton dagar. Hela hans detektivutrustning beslagtogs och eldades upp, varpå brottsligheten i kvarteret gick ner med hundra procent.

torsdag 22 november 2012

PRIVATDETEKTIV BENGTSSON SLÅR TILL

Nisse Bengtsson var 14 år och hade drabbats av Hillmanfeber efter att ha sett Karl-Arne Holmsten lösa mysteriet med Damen i svart på biografen Grand. Det slutade med att han jagade kärringa Larsson på vägen genom dalen och anklagade henne för att vara Svarta damen.
Trots att han till sist insåg sitt misstag kunde han inte släppa tanken på att det var något skumt med kärringa Larsson.


Några dagar senare började han smyga på henne utanför hennes hus. När det blev mörkt släpade han fram sågbocken ur vedboden och ställde under köksfönstret så han kunde kliva upp på den och titta in.
Då fick han se hur kärringa Larsson tog ut löständerna och la i ett glas på bordet. Eftersom han nyligen hade läst en deckare där en av spionerna hade en radiosändare inbyggd i lösgommen, räknade han genast ut att kärringa Larsson måste vara rysk spion.


Nu hade han också insett att han inte längre kunde uppträda i slips och kostym som sin store idol Karl-Arne Holmsten utan att han måste fixa en förklädnad. Först skickade han efter lösskägg och mörka glasögon från en postorderfirma. Sedan lånade han sin farsas gamla avlagda trenchcoat och en stor filthatt och gav sig ut på spaning.
Det kolsvarta lösskägget var av en modell som hade kunnat duga till vad som helst utom förklädnad. Det var ett sånt skägg som bolsjeviker bar i gamla stumfilmer för att deras ondskefullhet riktigt skulle framhävas, och den som en gång hade sett det glömde det aldrig.


En kväll beslöt Nisse Bengtsson att skugga kärringa Larsson för att se om hon hade några kontakter med mystiska främlingar. Men kärringa Larsson skulle bara gå en bit genom skogen till gubben Perssons stuga och lämna igen ett exemplar av Hemmets Veckotidning som hon hade lånat.
Knappt hade hon hunnit ut förrän hon fick se en mystisk man i hatt och bolsjevikskägg kika fram bakom en buske. Och inte blev hon mindre rädd av att främlingen bar solglasögon trots att det var november och sent på kvällen. Hon skyndade på stegen och kastade skygga blickar över axeln med jämna mellanrum.


När hon kom in i skogen och upptäckte att främlingen följde efter henne blev hon rädd och började skrika. Nisse Bengtsson stärktes då i sina misstankar och sprang efter henne, oklart för att göra vad, möjligen pressa fram en bekännelse.
När kärringa Larsson fick se honom komma rusande sprang hon själv allt vad hon orkade förbi dammen uppe i skogen. Där snubblade hon på en sten och ramlade i vattnet under stort plask och ett hemskt skrik som skar genom mörkret.


Då blev Nisse Bengtsson rädd och sprang hem och gömde förklädnaden. Sedan fick han veta att kärringa Larsson hade fallit på grunt vatten och kravlat sig upp själv. Men hon hade rapporterat för gubben Persson om en sexualbrottsling som sprang omkring i skogen med solglasögon, svart helskägg och slängkappa, beredd att blotta sig för värnlösa kvinnor.
Fortsättning följer i morgon.

måndag 19 november 2012

PRIVATDETEKTIV BENGTSSON

Det fanns en tid då alla kriminalgåtor skulle lösas av privatdetektiver, både i böcker och på film. Detta satte sina spår hos läsare och tittare, inte minst bland det uppväxande släktet.


Det hände att unga män förvandlades till såväl Sherlock Holmes som Hercules Poirot, men allra värst blev det när Nisse Bengtsson fick för sig att han var kapten Hillman.
Efter att ha misslyckats med att avslöja kärringa Larsson som Svarta damen fortsatte han att skugga henne.


Hans spaningar genom sovrumsfönstret ledde till misstanken att kärringa Larsson var rysk spion och att hon via en dold radiosändare på nattduksbordet höll kontakt med KGB i Moskva.
En utförlig rapport följer i denna blogg senare i veckan.

fredag 16 november 2012

DAMEN I SVART

När Nisse Bengtsson hade sett Damen i svart med Karl-Arne Holmsten på biografen Grand drabbades han av Hillmanfeber.


Mästerdetektiven Blomkvist hade gått på bio något år tidigare, och redan då hade Nisse Bengtsson fascinerats av detektivarbetet. Han läste Mysterie-Magasinet och Dick vid radiopolisen och drömde om att bli privatdetektiv som den store Sherlock Holmes. När Hillmanfilmerna kom slog det över i rena psykosen.


Nisse Bengtsson var inte mer än 14 år men han ville vara som Karl-Arne Holmsten. Han klädde sig som honom och han försökte prata som honom och han väckte stor förundran, särskilt bland de vuxna i den närmaste omgivningen.
De tyckte det var minst sagt underligt med en 14-åring som hade vit nylonskjorta, slips och kostym och plötsligt kunde stanna upp och ta sig fundersamt om hakan medan han gravallvarligt sa att här ligger det nog en hund begraven.


Han såg barnslig och lillgammal ut när han kom i finkostymen till vardags, men det allra mest underliga var nog språket. Var han drog fram så osade det katt och anades ugglor i mossen. Han såg spöken på ljusa dan, lade snaran om halsen och satte myror i huvudet på folk. Han krävde vattentäta alibin och ville valla folk på brottsplatsen för att det skulle gå upp ett ljus.
Och när han gick runt och ställde sina egendomliga frågor och folk undrade vad han sysslade med, brukade han svara som Karl-Arne Holmsten:
-Ren rutin, Vi gör bara vår plikt.
Ett tag kallade han alla tjejer för Kajsa, förmodligen för att Hillmans hustru hette så i filmerna. Där gick nämligen Karl-Arne Holmsten omkring och kallade Anna-Lisa Ericson för ”Kajsa lilla” hela tiden.


Strax efter premiären på Damen i svart spreds ett rykte att någon galning ibland klädde ut sig till Svarta damen och hoppade fram och skrek ”Bu!” till ensamma nattvandrare på den lilla grusvägen nere i dalen. Det var oklart hur det var med det där egentligen, för det gick aldrig att hitta någon som verkligen hade sett Svarta damen. Det var bara uppgifter i tredje och fjärde hand, men ryktet växte hela tiden.
Nisse Bengtsson beslöt då att använda sina detektivkunskaper till att avslöja Svarta damen. Han smög ofta omkring i Karl-Arne Holmsten-kostymen i buskarna nere i dalen och letade efter fotspår med sitt förstoringsglas. Och ibland smet han ut på kvällarna för att spana av den lilla vägen som många gående passerade till och från stadens centrum.

Några dagar tidigare hade kärringa Larssons syster avlidit efter en längre tids sjukdom, och just den här kvällen slumpade det sig så att kärringa Larsson kom vandrande hemåt efter begravningen, sorgklädd och djupt gripen av den högtidliga akten och det efterföljande begravningskaffet.
När Nisse Bengtsson fick se den mörka gestalten i svart klänning och hatt med sorgflor trodde han det var den beryktade galningen som hade klätt ut sig till Svarta danen för att skrämma fredliga kvällsflanörer, så han hoppade fram ur buskarna och skrek med Karl-Arne Holmsten-röst:
-Spelet är slut!
Och för att riktigt understryka sin roll som den store detektiven tillade han med myndig stämma:
-Den här gången ska du inte slinka ur nätet, din fräcke gynnare!


Kärringa Larsson, som redan hade djup sorg, blev skräckslagen. Hon stannade upp och stirrade ett par sekunder på den vilt gestikulerande ynglingen. Sedan hissade hon upp kjolen över knäna och sprang för livet. Det sista hon hörde av Nisse Bengtsson var:
-Vi har signalementet så du ska inte tro att du kommer undan, din kanalje!
Kärringa Larsson flydde i full panik och sprang hela vägen hem. Där halkade hon på trappan så hon var nära att bryta benet. Sedan släpade hon sig in och ringde polisen, men när dom kom hade Nisse Bengtsson försvunnit från brottsplatsen.


Han anade väl att han gjort ett misstag, och när kärringa Larsson ringde till hans farsa och påstod att hon hade blivit överfallen av någon som var hemskt lik Bengtssons pojk, begrep han ju att det inte var Svarta damen han varit nära att gripa.
Men märkligt nog klarade han sig från efterräkningar den gången. Han påstod nämligen att han hade varit på biografen Grand vid den aktuella tidpunkten och sett Damen i svart med Karl-Arne Holmsten, och eftersom han kunde hela filmen utantill lyckades dom inte spräcka hans alibi.

tisdag 13 november 2012

SVARTA DAMEN SATTE SKRÄCK I ALLA

Åren 1958-1963 gjordes fem filmer om privatdetektiven John Hillman.
Arne Mattsson regisserade och Karl-Arne Holmsten hade huvudrollen. Vid hans sida fanns Hillmans hustru Kajsa, spelad av Anna-Lisa Ericson.


Först kom Damen i svart. Den handlar om hur flera personer försvinner under mystiska omständigheter på ett gammalt bruk, där familjespöket Svarta damen visar sig om nätterna.
Filmen vimlar av mystiska figurer, gnisslande dörrar, knarrande golv, svajande lampkronor, ylande hundar, mörka skuggor, hysteriska ångestskrik och hemsk bakgrundsmusik.
Det blev sådan succé att man redan samma år gjorde uppföljaren Mannekäng i rött. Sedan följde Ryttare i blått, Vita frun och slutligen Den gula bilen.


Men det var Damen i svart som väckte de riktigt starka känslorna. Folk vågade knappt gå hem ensamma i mörkret från biograferna. Det påstods att skumma typer klädde ut sig till svarta damen och smög omkring på bakgator och skrämde nattvandrare lite var stans i landet.
Om detta ska det handla i denna blogg senare i veckan.

fredag 9 november 2012

SÅ FIRAR MAN FARS DAG

På söndag är det Fars dag.
Här följer en liten lektion i konsten att fira och hylla familjens överhuvud på denna hans alldeles speciella dag på året.


Först gäller det för övriga familjemedlemmar att stiga upp i gryningen och smyga på tå till köket under diskret hyssjande för att inte väcka dagens festföremål ur hans skönhetssömn, medan de förbereder att hylla far efter förtjänst på denna den kanske finaste av årets alla högtidsdagar.


Ute i köket försiggår snart en febril aktivitet. Tårtan är väl oftast köpt eller bakad dagen före, men den ska ju ändå läggas upp snyggt och prydligt på ett fat och kanske måste en sista finjustering göras, exempelvis i form av en liten marsipanfigur som skapas till fars avbild och placeras mitt på tårtan, medan denne ligger i sängen och trynar i all sin glans.

 
De färska bullarna bör ej heller gräddas för hårt, och det är viktigt att räkna rätt när man måttar upp kaffet, så att det varken blir för starkt eller för svagt utan exakt som man vet att far vill ha det.
Slutligen vidtar morgonens höjdpunkt, nämligen inträdandet i sovrummet. Det bör dock noga påpekas hur viktigt det är att detta inte sker med buller och bång så att far väcks på ett alltför bryskt sätt.

 
Har man husdjur bör alla hundar, som är benägna att ge skall eller hoppa upp i sängen, hållas kopplade ute på gården. Eventuella fågelburar täcker man naturligtvis över med en duk så att dess invånare inte väcker far i förtid med sitt hesa kraxande.

Familjen samlas sedan med tindrande ögon och välfylld kaffebricka vid fotändan av fars säng och sjunger en liten sång, dock ej så högt att far rycks för hastigt ur sin välbehövliga morgonsömn.
Frambärandet av presenterna är en sak för sig. Dessa bör vara så många att de ej får plats på kaffebrickan och kan därför lämpligen läggas på ett större silverfat.

Det går naturligtvis även bra att bära dem i handen och överräcka dem, men detta kan göra ett något torftigt intryck på festföremålet.
Att presenterna bör vara smakfullt inslagna säger sig självt.


Visserligen är det själva tanken som räknas, men man bör för den skull inte dra sig för att uppvakta far med exempelvis den senaste och smartaste mobiltelefonen, marknadens förnämsta rakapparat eller ett armbandsur i guld. Slipsar, rakvatten och underkläder tillhör en förgången tid.
Därefter utbringas ett fyrfaldigt leve för far och eventuellt hålls ett litet tal till hans ära.


Efter själva frukostceremonin kan familjens barn lämpligen kommenderas att tappa upp ett bad åt far.
Då kan det vara nödvändigt att mor är med och kontrollerar att vattnet håller rätt temperatur så att far inte bränner sig eller får en alltför kylig start på dagen. Själva forslandet av far till badrummet kan ske på olika sätt, men det lämpligaste är att han bärs i gullstol.


Många familjemedlemmar gör misstaget att tro att firandet därmed är över. Inget kan dock vara felaktigare, och sådan missförhållanden kan inte nog påtalas.
Far ska naturligtvis passas upp under hela sin vakna tid på dygnet så att han riktigt kan njuta av sin stora dag. Man kan till exempel bära fram tofflor, springa små ärenden samt med jämna mellanrum hurra för far och hissa honom på raka armar.


Mor bör så ofta som möjligt fråga om det är något mer som behagas samt i god tid ha komponerat en matsedel på ett tiotal rätter, av vilka far får välja ut de han tycker verkar läckrast till lunch, middag och kvällsvickning.


Den familj som följer dessa små råd garanteras ett fullständigt lyckat Fars dags-firande.
Tyvärr går det inte till på detta sätt överallt. Den kommande söndagen erbjuder dock rika tillfällen till rehabilitering för alla som känner på sig att de kanske inte uppvaktade familjens överhuvud efter förtjänst förra året och nu vill försöka gottgöra detta.

måndag 5 november 2012

FULL FART I HÖSTMÖRKRET

Högtidsdagarna avlöser varandra i höstmörkret. Knappt hade man hunnit fira övergången till vintertid med att sova ut en extra timme på morgonen, förrän det var dags att ta itu med Halloween, tätt följd av både Allhelgonadagen och Alla helgons dag.


Och just som man har hämtat sig efter allt detta firande visar det sig att Gustav Adolfsdagen infaller redan i morgon, tisdag, med allt vad det innebär av bakelser, hyllningstal, sång, flagghissning och historiska återblickar.


Som om detta frossande inte vore nog, närmar vi oss nu också Mårtensafton på lördag. Och efter alla dessa orgier i smågodis, gräddbakelser, gravsmyckning och svartsoppa är det sedan dags att kröna festveckan med den verkliga galaföreställningen, nämligen Fars dag.


Denna den kanske viktigaste högtidsdagen på hela året kan firas på olika sätt. Det finns dock vissa regler att hålla sig till. En instruktionskurs i detta ämne följer i denna blogg senare i veckan.

lördag 3 november 2012

NÄR LARMET GICK PÅ RÅSUNDA

Nu när Råsunda fotbollsstadion snart ska rivas går tankarna till en VM-kvalmatch mot England alldeles i slutet av 80-talet. Den hade föregåtts av så mycket varningar för engelska huliganer att vi som var där nästan trodde att vi skulle få bevittna hur Råsunda revs redan då.

Till slut visade det sig dock att det var kåsören själv som var den störste boven på arenan, tätt följd av redaktör A. Eller om det möjligen var tvärtom. Det beror på hur man räknar.
Nu har det i alla fall gått så många år att det kan vara dags att avslöja sanningen.


Försnacket kring matchen hade varit dramatiskt. Det spekulerades i upplopp och allmän laglöshet när flera tusen engelska huliganer utan biljett skulle komma resande över havet och invadera den svenska huvudstaden för att storma fotbollsstadion. Ett par dagar före matchen hade de slagit sönder en färja ute på Nordsjön. Och trots förstärkt gränsbevakning och en armé av inkallade poliser befarades svåra kravaller.


Redaktör A och kåsören var klart skakade av all denna information när de klev av tåget på Centralstationen i Stockholm.
-Här får vi passa oss så vi inte får en flaska i skallen, sa redaktör A och spanade försiktigt efter engelska huliganer.

Men allt som syntes var en stor mängd poliser. Och på T-Centralen var det likadant. Då gick redaktör A fram till en av konstaplarna och frågade:
-Var är alla engelsmännen?
-Det blir nog inte så många, fick han till svar.
-Så då kanske man kan åka ut till Råsunda utan att få en flaska i skallen?
-Det tror jag nog,sa polismannen.


För säkerhets skull tog vi oss ut till fotbollsstadion i mycket god tid. När vi kvitterade ut våra biljetter var det nästan tre timmar kvar till avspark.
Pressläktaren gapade tom så när som på ett par vaktmästare som gick och plockade med de sista förberedelserna.
-Här kan vi inte sitta och vänta i tre timmar, sa redaktör A. Vi går ut och ställer oss och tittar när publiken börjar strömma in.
-Kan vi det då? sa kåsören.
-Det är klart, sa redaktör A. Det finns väl alltid någon dörr här bakom som är öppen.


I korridoren bakom pressläktaren vimlade det av tv-tekniker, funktionärer och vaktmästare. Men redaktör A drog iväg en bra bit bort åt ena hållet där det var helt folktomt.
-Vart är vi på väg? sa kåsören.
-Jag tror vi kom därifrån, sa redaktör A och pekade på en dörr.
-Men där sitter en varningsskylt, sa kåsören för det fanns ett stort rött märke ovanför handtaget.
-Prova i alla fall, sa redaktör A.
När kåsören ändå tvekade fortsatte han med mera skärpa:
-Gör som jag säger och öppna dörren så vi kommer ut härifrån!
Det var då det hände.
Kåsören tryckte försiktigt ner handtaget och sköt upp dörren. Då skar en ilsken siren genom tystnaden. Tydligen hade han utlöst tjuvlarmet.
-Fel dörr, sa redaktör A. Skynda dig och stäng!
Men larmet fortsatte att tjuta, samtidigt som tunga steg hördes i korridoren.
Kåsören och redaktör A vände ryggen till och försökte se oskyldiga ut, medan två vakter kom springande runt hörnet.
 
-Vad är det frågan om? sa redaktör A.
-Det verkar som om någon har försökt smita in genom en av dörrarna här, sa den ene vakten, röd i ansiktet av ilska.
-Ja, det är hemskt så dom där huliganerna bär sig åt, sa redaktör A.
-Men det känns tryggt att det finns vakter som tar hand om dom, sa kåsören.
-Så man slipper få en flaska i skallen, sa redaktör A.
-Jag tyckte dom sprang ditåt, sa kåsören och pekade.
 
 
Vakterna rusade vidare längs korridoren och ropade efter de förmodade ogärningsmännen att stanna. Larmet bölade nu så det hördes över hela Råsunda, medan folk sprang fram och tillbaka i korridoren.
-Kan dom inte stänga av det där oljudet i stället för att fara runt och jaga fredliga åskådare, sa redaktör A.
Då hittade kåsören den rätta dörren och föreslog att de skulle gå ut och titta efter engelska huliganer i stället.
-Ja, sa redaktör A. Men vi håller oss innanför staketet så vi inte får en flaska i skallen.
Samtidigt stängde någon av larmet, vilket fick kåsören att försöka sammanfatta det hela genom att utbrista:
-Du kan ställa till det du.
-Jag! sa redaktör A. Det var ju du som vräkte upp dörren.
-Ja, ja, sa kåsören. Men det var du som lurade mig.


Själva matchen är inte mycket att orda om. Den slutade 0-0 och den ende som fick någonting i skallen att tala om var den engelske mittbacken Terry Butcher som skallade ihop med en svensk så det small ända upp på läktaren. Han spelade hela andra halvlek med ett stort bandage om huvudet och blodet rinnande nerför ansiktet så att han påminde om illustrationerna till Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner.
-Det där ser mycket värre ut än det är, sa redaktör A. Ett sånt där litet jack hade Ingemar Johanssons gamle ögonbrynsspecialist Whitey Bimstein fixat på några sekunder med ett skarpslipat kvartsdollarmynt. Då är det värre att få en flaska i skallen.


Efteråt fick vi veta att det varit nästan fullt krig inne i Stockholm mellan ett par hundra engelsmän och dubbelt så många poliser. Men detta inträffade ett par timmar före avspark, alltså ungefär samtidigt som larnet gick ute på Råsundas fredliga fotbollsläktare.
Sedan vann Sverige med 3-1 över Albanien och 2-0 över Polen och tog sig till VM i Italien tillsammans med England. Men det är en mindre rolig hustoria.