ATT SAMLA ALFABILDER

Vi som växte upp på 50-talet glömmer aldrig askarna med Alfapastiller. Inte för tabletternas skull utan för bildernas.

De första kom 1949 och föreställde allsvenska fotbollsspelare. Till en början var de svartvita men från och med 1955 trycktes de i färg. På baksidan fanns en kort presentation av varje spelare med namn, ålder, klubb, yrke och egenskaper som fotbollsspelare.

Varje tablettask innehöll en bild och kostade 25 öre. Tabletterna var ”välsmakande och välgörande”, försäkrade reklamtexten på asken. I själva verket hade de en syrlig och säregen smak och klumpade ofta ihop sig. Utan fotbollsbilderna hade de nog inte gått att sälja.

Allt som allt gavs det ut 1702 bilder. De allra flesta föreställde allsvenska fotbollsspelare men det fanns också speciella serier från OS i Helsingfors 1952, fotbolls-VM 1958, ett antal ishockeyspelare samt en särskild serie boxningsbilder på Ingemar Johansson.

Hur det var att växa upp på 50-talet och samla Alfabilder ska det handla om i den här bloggen den närmaste tiden.

DET RINGER, DET RINGER

Här om dagen ringde det i Berras telefon. När han svarade med ett hallå, som han brukar, var det en kvinnlig röst som sa:
-Kan jag komma in i eftermiddag?

-Varför det? sa Berra.

-Det puttrar så konstigt där bak, sa damen.
-Jaha, sa Berra. Och vad ska jag göra åt det?
-Jag tänkte ni kunde titta på det, sa damen.
-Verkligen inte, sa Berra. Ring vårdcentralen i stället.
-Men ni sa ju att jag kunde ringa om det blev fel på avgassystemet igen, sa damen.
-Jag är inte intresserad av era avgaser, sa Berra.
-Men det puttrar så konstigt, sa damen.
-Då har ni väl ätit något olämpligt, sa Berra och ringde av.

Efter ytterligare ett par samtal av samma sort förstod han att det var folk som ringt fel nummer. Efter att några gånger ha talat om att detta inte var den bensinmack de trodde, tröttnade han på allt konstigt prat och började ge igen.

-Är det macken? var det en man som undrade.
-Nja, sa Berra. Det är ju inget lätt val. Mac eller PC, det beror på vad man ska ha den till.
-Hur så? sa mannen.
-Ska du ha den hemma rekommenderar jag PC, sa Berra. Många anser att Mac håller högre kvalitet men det är också lite dyrare.

-Vänta lite nu, sa mannen. Jag har väl inte sagt . . .

-Ska vi slå till med en PC då, sa Berra. Kommer du och hämtar eller ska vi köra hem den?
-Vad är detta? sa mannen.
-Datorer, sa Berra. Vill du ha den nu eller med samma?
-Jag fattar ingenting, sa mannen.
-Då föreslår jag absolut en PC, sa Berra. Den är lättare att lära sig.
-Jag ska inte ha någon dator, sa mannen.
-Det kunde du väl ha sagt direkt, sa Berra. Men tack för påringningen och välkommen åter.

Han hann dock knappt avsluta samtalet förrän det ringde igen.

-Hallå,sa Berra.
-Är det macken? undrade en hes röst.
-Nej, sa Berra. Men bra nära.
-Vad menas med det? sa den hese. Är det macken eller är det inte?
-Det är Mackan, sa Berra. Mackan Pettersson.
-Vem? sa den hese.
-Hammarbys legendariske hockeyspelare, sa Berra. Har du verkligen inte hört talas om mig?
-Nä, sa den hese.

-Det var konstigt, sa Berra. När jag blev skadad under OS-hockeyn i St Moritz 1948 samma dag som mahatma Gandhi avled efter ett attentat i Indien, så hamnade vi på löpsedlarna bägge två.

-1948? sa mannen. Då måste du ju vara nästan hundra år.
-Hundratvå, sa Berra. Vill du veta vad som hände eller inte?
-Ja, ja, sa mannen.
-Det var i matchen mot USA, sa Berra. Jag fick en tryckare så dom fick köra mig till sjukhus och det var osäkert om jag skulle kunna vara med mot Kanada. Det kom överst på löpsedlarna hemma i Sverige. MACKAN SKADAD stod det med jättebokstäver och sedan en liten, liten rad längst ner med texten: Gandhi död. Men så begrep dom sig på nyhetsvärdering på den tiden. Hallå. Hallå. Vart tog du vägen . . .

Nästa samtal kom från en äldre dam.

-Är det macken? undrade hon.
-Inte riktigt, sa Berra. Men nära på.
-Hur så?
-Det heter inte Macken, sa Berra. Det heter Måcken. Du minns väl den gamla teve-serien med Roy och Roger?

-Roy och Roger? sa damen.

-Ja, vem av dom vill du prata med? sa Berra.
-Jag tänkte bara . . . sa damen.
-Nej, jag bara skojade, sa Berra. Dom jobbar inte här. Men vi uttalar vår mack på samma sätt. Måcken.
-Måcken? sa damen tvivlande.
-Nej, sa Berra. Tjockare å-ljud ska det vara. Och lite längre. Måååcken. Försök igen.
-Måååcken, sa damen prövande.
-Det var bättre, sa Berra. Vad kan jag stå till tjänst med?

-Jag skulle fråga om jag kunde lämna in bilen, sa damen.

-Gör inte det, sa Berra. Du såg väl hur det gick för skollärarn?
-Nej, sa damen osäkert. Hur gick det?
-Dom hittade den inte, sa Berra. Den är väl här nånstans, sa dom hela tiden och så smet dom undan.
-Då kanske jag inte . . . sa damen.
-Fast jag kan ju be att Syltas pojk tar hand om den, sa Berra. Så kanske det går bättre.
-Jag tror jag ringer någon annanstans, sa damen.
-Då ber jag att få tacka för samtalet och önska lycka till i framtiden, sa Berra och stängde av telefonen.

DET PUTTRAR SÅ KONSTIGT

När Berra svarade i telefon för en tid sedan var det en dam som undrade om hon kunde komma in i eftermiddag.
-Var då, sa Berra. Här hos mig?
-Ja, var annars? sa damen.

-Jag är nog inte hemma då, sa Berra.

-Men ni måste hjälpa mig, sa damen.
-Med vad? sa Berra.
-Det puttrar så konstigt där bak, sa damen.

-Då har ni väl ätit något olämpligt, sa Berra.

-Men det är inte på mig, sa damen. Det är bilen.
-Då får ni väl ringa en bilverkstad, sa Berra.
-Det har jag ju gjort, sa damen.

-Och vad sa dom där? undrade Berra.

-Det är ju det jag undrar, sa damen.
-Men det kan väl inte jag veta, sa Berra.
-Ni sa ju att jag skulle ringa igen om det blev fel på avgassystemet, sa damen.
Berra förklarade då att det var fel nummer och påpekade att han tyvärr inte kunde göra något åt saken.
Fortsättning följer senare i veckan.

KONSTEN ATT GÖRA EN V5:A

Tips till travtips kan man inte få för många av.
Vi har tidigare i den här bloggen gått igenom hur man vid besök på travbanan bör tänka på att stå på rätt ställe under ett lopp, tala med samma person som när man vann senast eller ha samma kläder på sig som när man fick in den där högoddsaren som ingen annan i sällskapet trodde på. Vi har även gått igenom vikten av att gå och pinka på samma toalett hela tiden samt att äta hamburgare vid rätt tillfällen under plats- och vinnarspel.

I dag har turen kommit till konsten att konstruera ett V5-system.

Det viktigaste i det sammanhanget är att ha en bra grund att stå på. Många hävdar då att två spikar är en ypperlig utgångspunkt.
Det är bara det att när jag spelar finns det aldrig två spikar som verkligen håller. Och skulle det någon gång göra det blir det så låg utdelning att det inte ens täcker insatsen.

Experternas tips i programblad och tidningar lägger vi alltså genast åt sidan. Däremot kan man med fördel utgå från gamla beprövade turnummer. Man kan till exempel ta de fyra sista siffrorna i sitt personnummer och lägga till en häst på måfå. Man kan använda sitt telefonnummer, sitt postnummer eller sin pinkod när man besöker bankomaten för att hämta pengar till insatsen.

Möjligheterna är i princip obegränsade för en uppfinningsrik travtippare. När jag en gång gästade banan i Lycksele fastnade jag för numret på hyrbilen. Det slutade med att jag var en halv hästlängd från att kamma hem 8 000 kronor.

Jag tog de tre sista siffrorna på hyrbilens nummerplåt som var PTM 432. Då hade jag hästarna 4, 3 och 2 i de tre första loppen. För att få ihop till de återstående två avdelningarna beslöt jag använda mig av M:et också. Det är 13:e bokstaven i alfabetet, men eftersom det bara var 12 hästar med i varje lopp delade jag upp det i 12 plus 1 och hade min utgångsrad klar.

Sedan plockade jag ut ytterligare en häst i två av loppen och fyllde på med samtliga hästar i ett.

På så sätt fick jag ihop ett litet minisystem på 48 rader som jag lämnade in jämsides med sällskapets stora fyrmannasystem på ett par tusen rader, utarbetat av kunniga hästkarlar och spränglärda travexperter med åtskilliga års samlad erfarenhet i ryggen.

Detta jättesystem sprack naturligtvis så det sjöng om det på ett tidigt stadium.

Mitt eget lilla bilnummersystem glömde jag till en början bort i all villervallan, för jag var upptagen med att mata totoluckorna med hundralappar i vinnarspelet, samtidigt som nästan all koncentration var inriktad på att stå på rätt ställe, pinka på rätt toalett, tala med rätt personer och äta hamburgare vid rätt tillfällen.

Det var inte förrän alla pengarna var uppspelade och det var dags att åka hem, som jag erinrade mig mitt eget lilla V5-system och till min stora häpnad upptäckte att jag hade fyra rätt på det. Det gav visserligen inga pengar, men jag hade i alla fall lyckats betydligt bättre med mina 48 rader än sakkunskapen med sitt jättesystem.

-Går du och smygspelar bakom ryggen på oss, sa de andra när jag lite försynt påpekade detta.

-Ja men titta, jag hade ju fyra rätt, sa jag.
-Vilken missade du? sa en av experterna.
-Bråns Brandy, sa jag.
-Är du inte riktigt klok, sa experten. Det var ju den säkraste av allihop.
-Den var inte med på bilnumret, sa jag.
-Men herregud, sa en annan av experterna. Tänk om jag hade fått ta hand om det här systemet. Då hade vi ju haft V5:an som i en ask.
-Du hade ju hand om ett på ett par tusen rader, invände jag.
-Ja, men det var ingen som kunde ana att Gnista Urö skulle galoppera, sa experten.

Sedan återstod bara att åka hem samt konstatera att ingen i sällskapet hade blivit rik på pengar men att samtliga hade berikats med en hel del erfarenheter.

ÄNNU MERA TRAVTIPS

Det finns olika tillvägagångssätt när det gäller att göra sig en förmögenhet på trav.
Det handlar inte enbart om V75, utan man kan också besöka en travbana.

Då har man två huvudsakliga alternativ. Man kan antingen spela vinnare och plats i lopp efter lopp. Eller så kan man samla ihop alla sina pengar och satsa dem på en V5:a,

Själv har jag aldrig fått in någon sådan, så jag kanske inte är rätt man att uttala mig i det här sammanhanget. Som teoretiker vill jag dock hävda att jag håller sensationellt hög klass och jag backar inte heller för att ge råd åt andra.

Därför ska vi lite längre fram i veckan titta närmare på konsten att konstruera ett V5-system.

RAMSOR RÄDDADE KLANTIG KÅSÖR

Redan i 25-årsåldern insåg jag att jag var på väg att bli gammal och gaggig.
Jag brukade visserligen komma ihåg att ta på mig skorna,när jag skulle gå ut, men när det var gjort kunde jag ibland inte minnas vart jag var på väg.

Och när jag äntligen kom ihåg det, kunde jag inte erinra mig vad jag skulle dit att göra samt framför allt vad jag skulle ha med mig när jag gick hemifrån.

Det började en dag när jag åkte till jobbet och upptäckte att jag hade glömt plånboken och därför inte kunde gå ut och äta lunch.

När jag skulle titta på klockan för att se om jag hade tid att åka hem och hämta pengar insåg jag att jag hade glömt mitt armbandsur också.

Och när jag kom hem på kvällen kunde jag inte ta mig in för jag hade glömt nyckeln på köksbordet.
Då var det bara att inse att så här kan det inte fortsätta.

Jag kom då fram till att minnesramsor var en grej att satsa på. I skolan hade man fått lära sig att räkna upp Hallands floder genom att nöta in dem i hjärnan. Viskan, Ätran,Nissan och Lagan satt som gjutna i skallen vare sig man ville eller inte.

Den blomstertid nu kommer gick också som ett rinnande vatten därför att man hade upprepat den tillräckligt många gånger. Detsamma gällde tyska prepositioner och oregelbundna verb.

Nu bestämde jag mig för att göra likadant med det jag skulle ha i fickorna när jag gick ut. Tyska prepositioner i all ärs, men de går inte att betala eller låsa upp dörrar med.

Detta inträffade alltså för många år sedan, men jag ska aldrig glömma min första minnesramsa på det här området. Så här löd den:

Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändstickor, näsduk, stålkam och kulspetspenna.
Dessa ord upprepades som ett mantra morgon, middag och kväll tills de satt som berget.

Efter något år övergick jag till pappersnäsdukar samtidigt som jag bytte frisyr. I samma veva försvann stålkammarna ur modet, men jag var så van att ha en sådan i ramsan att det var svårt att bli av med den. Till slut lyckades jag dock lära mig att säga;

Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändstickor, kam och kulspetspenna.

När jag hade fått in det i skallen insåg jag att jag knappast behövde precisera sorten av penna heller, samtidigt som jag övergick från tändstickor till tändare. Ramsan fick då följande lydelse: Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändare, kam och penna.

På den nivån stannade jag i många år, men sedan slutade jag röka och övergick till snus, varför ramsan genomgick följande förändring: Klocka, plånbok, nycklar, snus, kam och penna.

Några år senare slutade jag även att snusa och övergick till nikotintuggummi samt skaffade läsglasögon. Den nya ramsan fick då följande utformning: Klocka, plånbok, nycklar, glasögon, tuggummi, kam och penna.

 

Efter en tid lade jag av med nikotintuggummit också, samtidigt som jag skaffade mobiltelefon och upptäckte att det inte fanns så mycket hår kvar att kamma. Vi är då nästan framme i nutid, och sedan dess har ramsan inte genomgått någon förändring. I skrivande stund lyder den således: Klocka, plånbok, nycklar, glasögon, telefon och penna.

I 40 års tid har jag alltså inlett dagen med att klappa mig på fickorna och dra en sån här ramsa för mig själv. Och nästan varje gång har jag tänkt på den gamla historien om fransmannen som kom ut från en bordell och gjorde korstecken.

Detta uppmärksammades av en äldre herre i ett hus på andra sidan gatan. Dag efter dag kom mannen ut från bordellen. Så fort han stängt dörren bakom sig stannade han upp på trappan och korsade sig.

Till slut kunde mannen på andra sidan gatan inte låta bli att gå ut och säga:

-Jag kan inte undgå att lägga märke till att ni besöker bordellen varje dag. Samtidigt förstår jag att ni är en god katolik eftersom ni gör korstecken varje gång ni kommer ut därifrån.
-Jag gör inte korstecken, svarade mannen. Jag bara kollar att jag har hatten på huvudet, gylfen knäppt och plånboken i innerfickan.
Så vid närmare eftertanke kanske man inte behöver vara så orolig. Det finns tydligen de som har det värre.

HALLANDS FLODER

När jag gick i skolan var vi tvungna att lära oss räkna upp Hallands floder.
Viskan, Ätran. Nissan och Lagan. I den ordningen skulle det vara. Från norr till söder.

-Det ska gå som ett rinnande vatten,sa magistern och hjälpte oss på traven med ramsan: Vi ska äta, ni ska laga.

Längre fram i livet lärde man sig att det egentligen inte var några floder. Snarare åar eller kanske rent av bäckar, åtminstone med norrländska mått mätt.

Men Hallands floder satt ändå som gjutna i skallen på grund av det pedagogiska snilledraget Vi ska äta, ni ska laga.

Värre var det med sjöarna i Östergötland. Där fanns inga minnesramsor att luta sig mot. Där gällde det att nöta in Boren, Roxen och Glan i hjärnan genom idog upprepning.

Ibland blev det fel. Särskilt när man av någon anledning förväxlade sjöarna i Östergötland med kons magar. Våmmen, Nätmagen, Roxen och Glan var lika med underkänt i både geografi och biologi. Utan minnesramsor var man såld.

 

Allt detta kom jag att tänka på när jag skulle gå ut härom dagen och kände efter om jag hade plånboken i innerfickan. Varför ska jag avslöjas lite senare i veckan.

VARFÖR MAN INTE ÄR MILJONÄR

Trav är en sport där det går ut på att i förväg slå fast vem som ska vinna ett visst lopp.
Eftersom detta i princip är omöjligt kretsar det mesta j traventusiastens liv kring frågan varför det inte gick som man hade tippat.

Låt oss först titta på några av de vanligaste bortförklaringarna.

Om man till exempel spelar 50 kronor vinnare på nummer 10 Spis-Jerker och 50 kronor plats på nummer 6 Troll-Nisse i femte loppet på Solänget, så visar det sig naturligtvis att den fullkomligt okände högoddsaren nummer 4 Pejol springer ifrån hela gänget och vinner före nummer 5 Måntroll och nummer 1 Nisse Doc.

Ens egna hästar kommer långt bak i fältet i den mån de över huvud taget tar sig i mål.

Då är det inte bara att riva bongen och gå vidare till nästa lopp, utan nu gäller det först att förklara för omgivningen hur hästarna kunde springa så in i helvitte fel.

De vanligaste argumenten brukar då vara:

Om inte Troll-Nisse hade galopperat hade han vunnit.
Om inte Spis-Jerker hade haft så dåligt spår hade loppet slutat helt annorlunda.
Om Troll-Nisse hade haft en annan kusk hade detta aldrig hänt.
Om inte Spis-Jerker hade blivit regelvidrigt trängd så hade han kommit fram i bättre position och vunnit lätt i stället för att som nu bli sittande med krafter kvar invändigt.
Hela loppet borde alltså köras om, men märkligt nog har domarna inte sett någonting och inte en enda protest har lämnats in.

Så där kan man hålla på rätt länge. Bra bortförklaringar får man aldrig för många av, men jag har nu nått det stadium i en travtippares liv då jag börjar tycka att dessa exempel känns både enkla, urvattnade och direkt nybörjaraktiga.

 

Själv söker jag numera mysteriets lösning på ett högre plan, och många gånger har jag funnit att anledningen till att det går som det går är att jag har ätit en hamburgare vid olämplig tidpunkt eller ställt mig och pinkat på fel toalett.

Det står nämligen också ett skimmer av mystik och skrock, för att inte säga ren vidskepelse, över många travbanor, och jag är inte nödbedd när det gäller att ta till mig de mest övernaturliga förklaringar till varför hästarna inte springer som de ska.

Vi ska nu granska dessa teorier ordentligt i sömmarna.

Om man till exempel har ätit en hamburgare under lopp 1 och rätt häst har vunnit, inser man först kanske inte vikten av detta.
När man sedan inte äter en hamburgare under lopp 2 och det går åt helskotta, börjar man ana att det kanske föreligger ett samband.

Om det sedan går lika illa i lopp 3, då man heller inte orkar äta en hamburgare, styrker detta ytterligare teorin att det var hamburgaren som saknades.

Men när man sedan äter en hamburgare under lopp 4 och det även då går åt helvitte är det naturligtvis inte teorin som är tokig, utan felet ligger i att man inte ätit hamburgare under lopp 2 och lopp 3 också, eftersom man måste äta hamburgare under varje lopp för att den metoden ska fungera.

Andra spelare måste stå på en viss plats, tala med en viss person eller ha samma väska med sig under varje travdag året runt,

Andra måste ha samma kläder på sig som när de var på trav senast, och eftersom det är ofta kan man ibland känna en pikant doft blanda sig med den vanliga lukten av hästspillning och eldvatten i köerna framför kassorna.

Och en gång upptäckte jag att när jag gick till en toalett och pinkade strax före loppet så vann min häst. Sedan orkade jag inte pinka inför nästa lopp, och då gick det som det gick också.

En stor fördel med dessa teorier är att de alltid stämmer. På något vis kan man nämljgen alltid resonera sig fram, så att slutresultatet på tankegången blir det önskade, även om det naturligtvis inte ger några vinster på själva spelet.

En annan vanlig variant är att spela en viss bestämd summa på en häst. Om man till exempel har vunnit 60 kronor på en häst och tänkt spela 50 kronor vinnare på en häst i nästa lopp, så kan man putta in vinsten också i stället för att hämta ut den. Om man då vinner måste man spela 110 kronor vinnare i varje lopp i fortsättningen, vilket kan ge upphov till många förvånade miner hos den som sitter i kassan.

Vidskepelse är nämljgen inte att leka med. Det finns mycket övernaturligt som vi inte kan förklara. Mitt råd blir därför: Ät hamburgare och pinka så mycket ni orkar, så håller ni i alla fall drömmen om storvinsten vid liv.