OM TÅRAR VORE GULD . . .

Den piprökande kåsören backade inte för varken små eller stora frågor på 70-talet. Här är ett exempel på ett av de allra minsta och mest oväsentliga ämnena i ett gammalt kåseri ur Bohusläningen från den 22 augusti 1970.

"SVEN I HELVETE"

I den gamla boken Prästhistorier hittar jag också ett kapitel med militärhistorier.

Den militära personalens inställning till sina själasörjare präglas i anekdotfloran av en rättfram uppriktighet av sympatiskt slag, där poängen ofta består i att något enstaka kraftord råkar komma med i ordväxlingen.

General Sven Lagerberg, ”Sven i helvete”, deltager i korum. En mer än lovligt långrandig präst utlägger ordet. Efter korums slut ger generalen pastorn ett ord med på vägen:

– Jag ska säga pastorn, att en kort bönesuck är, djävlar anamma, knepet!

Vid ett annat korum håller prästen på att komma av sig under det avslutande Fader Vår.

General Sven viskar:

– Pastorn ska inte slarva med Fader Vår, för det är en förbannat viktig bön!

– Kapten, beväringsmannen 118 Nöjd anhåller om två timmars permission för att gå på missionsmöte.

– Beviljas inte. Vill inte 118 hålla till godo med den religion Kungl Maj:t och kronan består honom, så får det va!

Korpralen instruerar studentbeväringen:

– Om översten vid inspektionen frågar er om något, så ska ni säga ”överste” och sedan svara på frågan,

Teologie studeranden:

– Så korpralen menar, att om han frågar vad jag ska bli, så ska jag svara: överstepräst!

FOTNOT: General Sven Lagerberg (1822-1905) var känd för sin slagfärdighet och sitt flitiga användande av svordomar. Tillnamnet ”Sven i helvete” lär han ha fått när hans yngre bror vid ett tillfälle i tjänsten tilltalade honom med förnamn i stället för att använda den militära titeln. Lagerberg ska då ha rutit: ”Sven – i helvete!”

SYNDEN I VÄRLDEN

Och så var det dags för några prästhistorier till.

– Anser kyrkoherden det syndigt att jaga?

– Det syndiga är väl inte så mycket jagandet som fastmer det myckna ljugandet efter avslutad jakt!

På kyrkostämman diskuteras frågan om anskaffande av en likvagn, men bönderna är icke benägna för denna utgift.

Klockaren:

– Men tänk om dä nu dör ett bättre lik, som vill ha full ceremoni!

– Jag är affärsman, men jag är faktiskt en selfmade man.

– Det var roligt att höra. Där lyfte ni ett stort ansvar från vår Herres axlar.

Kyrkoherden, stor nykterist, har talat om faran av omåttlighet i mat och dryck och ska vid husförhöret sätta sin gamle sockenbo Anders Johan, som gärna tittar lite djupt i glaset, på det hala.

Kyrkoherden:

– Kan nu min käre Anders Johan ge oss ett exempel på någon dryck, som är farlig att använda för mycket?

– Mjölk!

Kyrkoherden:

– Ja, det förstås, att nog kan man dricka så mycket mjölk att man ej mår bra av det, men annars är väl det i allmänhet en mycket hälsosam och oskadlig dryck. Kan inte Ander Johan nämna någon värre?

– Kaffe!

Kyrkoherden:

– Ja, nog missbrukas kaffet oftare än mjölken, men inte är det så värst farligt ändå. Nej, nämn oss en dryck som är oss ett fördärv och en förbannelse för människan, som förgiftar och dödar henne!

Anders Johan

– Då tör la körkharrn söfta på – blåsyra!

EN SALIG BLANDNING

Jag fortsätter bläddra i den gamla boken Prästhistorier, som jag nyligen hittade i en av mina bokhyllor. Historierna är samlade av Bengt Stolt och illustrerade av Staffan Lindén, som uppger att den naturliga bävan de känt inför publicerandet av detta känsliga material har de undertryckt genom att hänvisa till ett citat med lydelsen: Större män än vi hafva varit elakare mot större andar än dem.

Efter högmässans slut går den nye komministern runt på kyrkbacken, skakar hand och bekantar sig med kyrkfolket. En gumma anser att hon bör säga något snällt om hans predikan:

– Pastorn anar inte vad er predikan betydde för mig. Den var som vatten för en drunknande!

Kyrkoherden, som ska förrätta dop, frågar föräldrarna vad barnet ska heta.

– Fredrik Inge Fabian Ferdinand Erik Laban Simon Tobias.

Kyrkoherden till klockaren:

– Jonas, var snäll och hämta mera vatten!

Torparsuck vid gamle patrons frånfälle:

– Jaa, tar fan patron, så är han inte noga, och gör han det inte, så sköter han inte sin tjänst!

Tvenne gubbar arbetar i sitt anletes svett på åkern, när ett bättre likfölje med många vagnar drar förbi.

– Så fin skjuts han får till körgårn!

– Jojomen.

– Undrar om vi får åka så fint en gång när vi blir döa?.

– Tok heller! Vi får nock gå!

Två ämbetsbröder, vi kan kalla dem A och B, tog gärna tillfället i akt att ge ett tjuvnyp. En gång efter middagen på ett kontraktskonvent yttrade A:

– Jag hade en så underlig dröm i natt.

– Berätta den, uppmanade de kringsittande.

– Jag vet inte om jag bör göra det, ty den handlar om bror B. Men alltnog! Jag drömde att jag var död och stod vid foten av en väldig jakobsstege. En ängel kom fram och sa till mig: Klättra upp här så kommer du till himmelen. Här har du en bit krita. För varje synd du erinrar dig, ska du rita ett kritstreck på stegens kant.

Jag började vandringen uppåt. Efter en stund mötte jag bror B, på väg nedåt. Jag blev förvånad och frågade:

– Vart ska du ta vägen?

– Efter mer krita!

TILL HAVS PÅ 70-TALET

Här kommer ännu ett alster från den piprökande kåsören och hans bravader på 70-talet. Så här såg det ut i Bohusläningen den 18 juli 1970.

KÅSERI MODELL -70

I en av mina gamla klippböcker har jag hittat några kåserier som jag skrev i Bohusläningen i början på 70-talet. Så här såg det till exempel ut i tidningen den 20 maj 1970.

GUD SER DIG!

Ur den gamla boken Prästhistorier saxar jag ytterligare några berättelser:

På prästgården fanns ett äppelträd och det hände ofta att pojkar stal äpplen där. Lite för ofta, tyckte prästen. Han tänkte att han skulle vädja till pojkarnas samvete och satte därför upp en skylt med texten:

”Gud ser dig”

När han nästa dag skulle se om skylten hade haft någon verkan, märkte han att någon hade skrivit något på den. Med spretig barnstil stod det: 
”men han skvallrar inte”.

Torpar-Lasse är beordrad att köra sten till kyrkbygget. Arbetet är tungt, och efter en vecka frågar han byggarbasen:

– Ska det va möcke sten än?

– Ja, Lars får nog hålla på en fjorton dar till.

– Men det är väl ändå meningen att körka ska va ihålig!

Sommarsöndag. Vikarierande kyrkvaktaren, en ung gosse i 20-årsåldern, har blivit instruerad att ta upp kollekten, lämna håven vid altaret samt räkna antalet kyrkobesökare. När han första söndagen lämnar håven vid altaret, hör de närmast sittande en teaterviskning:

– Det är tolv personer i kyrkan i dag, och så två som inte betalade.

Kyrkvaktaren har varit på marknad. Vid hemkomste är han mer än lovligt uppåt och har oturen att i sitt beskänkta tillstånd möta kyrkoherden. Denne låtsas om ingenting.

Nästa morgon går kyrkvaktaren in till prästgården och ber om ursäkt för sitt uppförande. Kyrkoherden förmanar honom:

– Titta på mig! Jag kan också fara till marknaden, men inte kommer jag hem full för det.

Kyrkvaktaren:

– Nej, men det är en annan sak med mig, som är så väldigt populär.

Pastorn, som just talat om för söndagsskolebarnen hur fattigt Josef och Maria hade det, visar en plansch av Jesu födelse.

Ett av barnen spontant:

– Men råd te å fotografera sej, de´ hade di!

HIMLA ROLIGA HISTORIER

I min gamla bokhylla hittade jag ett litet häfte som jag inte hade en aning om att jag var innehavare av.

Prästhistorier är titeln, med den förtydligande undertexten: Dessa historier är sanna eller kunde ha varit det.

Med stor förvänta öppnar jag den lilla skriften och läser:

Kyrkoherden gör besök hos en gammal församlingsbo, som enligt vad han hört, ligger på sitt yttersta. När han kommer in ser han att det enda mannen har vid sin säng är en flaska brännvin på en stol.

– Är det verkligen din enda tröst i dessa dagar?

– Nädå, kyrkoherden, var inte orolig. Jag har en flaska konjak med, borta i hörnskåpet.

Gubben Lundstöm tar sig då och då lite för mycket till bästa. En dag i tämligen påstruket tillstånd möter han kyrkoherden, som frågar:

– Full igen?

Lundström:

– Gör ingenting, kyrkoherden. Det är likadant med mig.

Det var i den gamla goda tiden. Kyrkoherden hade predikat timglaset ut, det vill säga den av 1686 års kyrkolag anbefallda maxitiden en timme. Då han ännu inte nått slutet av sin predikan, ser han ut över församlingen och yttrar, i det han vänder timglaset:

– Känner jag er rätt, kära församlingsbor, så tål ni nog ett glas till!

Kyrkoherden vid begravning:

– Ja, inte var Lars Anders något mönster. Aldrig gick han i kyrkan, och han gick långa vägar för att slippa möta kyrkfolket om söndagarna. Men nu är han här i alla fall. Hit skulle han till sist.

Johan August i Bäckemåla:

– Ja, han hade nog inte kommit hit nu heller, om di inte hade burit honom!

GAMLA VINTERBILDER FRÅN TUREBORG

Några snöbilder från Tureborg vintern 1977.

Konsumbutiken i huset på Tureborgsvägen 12 hade nu bytt namn till Servus.

Tureborgs centrum.

Här var det mycket snö i trapporna upp mot Hagarnevägen.

Tureborgsvägen 12.

Längst ner till höger i bottenvåningen på Tureborgsvägen 16 fanns ett konditori i den lokal som i dag inrymmer en pizzeria.

Tureborrgsvägen 16.

På andra sidan Tureborgsvägen ser vi Villa Älvkullen och Tureborgsvägen 5 i snöskrud.

Tureborgsvägen 5.

Här ser vi Timmerbergsvägen 1 och 3 med några av husen på Sigelhultsvägen på andra sidan Bäveån skymtande i bakgrunden.

Timmerbergsvägen 1 och 3.

Och ville man ringa till någon var det bara att gå ut till telefonkiosken och lägga i en tjugofemöring om man inte hade tillgång till egen telefon. Men nu är telefonkiosken på Tureborgs torg sedan länge ett minne blott.

(Klicka på bilderna så blir de större.)