LIVET PÅ LANDSBYGDEN

 

En stockholmare fick punktering efter att ha kört på en spik uppe i de jämtländska obygderna. Han lyckades ta sig till en mack där man lagade punkteringen.
-Det blir tretusen kronor, sa mackägaren.
-Tretusen! sa stockholmaren. Det är ju inte klokt. Vad gör ni egentligen på vintrarna när ni inte kan lura oss turister på pengar?
-Då tillverkar vi spik.

En bilist hade förirrat sig in på en liten byväg. Utanför en bondgård råkade han köra över tuppen som dog på fläcken. Han stannade, knackade på i boningshuset och sa som det var till bonden som öppnade:
-Jag har kört över er tupp så jag får väl ersätta den.
-Ja, var så god, sa bonden. Du kan ju försöka. Hönshuset är där borta

En skånsk bilförare blev så hänförd av den vackra naturen när han gled fram på den lilla byvägen i Härjedalen att han inte märkte den stora vattensamlingen i en svacka. Det blev tvärstopp och hur han än försökte satt han fast.
Då kom en bonde körande från en skogsväg med sin traktor.
-Får jag tusen kronor ska jag dra loss dig, sa bonden.
Bilisten svor och började tala om utpressning men till slut gav han med sig. När bilen hade dragits upp räckte han över pengarna och muttrade:
-Om du bara sysslade med det här skulle du snart vara miljonär.
-Nja, sa bonden. Det är så lite trafik här i veckorna så det lönar sig bara att sätta vägen under vatten på helgerna.

FINKLÄDDA BARN PÅ SLÄKTTRÄFF

 

Hand i hand har kusin Eva och jag ställt upp för fotografen någon gång i vår barndom för länge sedan, Välklädda är vi också, den unga damen med tjusig finklänning och konstgjord blomma i håret, den unge mannen vattenkammad, iförd halsfluga, sandaler och kortbyxor med hängslen.
Kortet är förmodligen taget i samband med någon släktträff hos farmor och farfar på Humlevägen i Uddevalla, där vi står på gatan utanför den stora häcken. Solen skiner och träden har börjat knoppas så det verkar vara vår i luften.
Sisådär en sex-sju år ser vi ut att vara, så kortet bör kunna dateras till något av åren alldeles i början av 1950-talet. Bilen som skymtar till vänster ser dock ut att vara av betydligt äldre modell.

NÅGRA ORD PÅ VÄGEN

 

Det var en gång för länge sedan en skola långt ute på landsbygden, där biltrafiken hade börjat bli lite tätare än tidigare och många körde alldeles för fort. Byskolläraren blev orolig och lät sätta upp en skylt med texten:
Bilister, kör inte över skolbarnen!
Efter några dagar kunde man läsa följande tillägg:
Venta tils det kåmer en majister!

En liten flicka var ute och gick på en avsides belägen väg på Tjörn. En bilist stannade och frågade:
-Går det att bada här på ön?
Den lilla tänkte efter länge och svarade sedan:
-Nä, bara på kanterna.

En liten flicka skröt för sina kamrater.
-Min pappa har köpt en ny bil, så nu ligger vi alltid först i bilköerna.

En dansk bilist stannade vid vägkanten och ropade åt sig en liten flicka. När bilen hade fortsatt frågade en äldre dam som stod i närheten:
-Vad sa farbrorn i bilen till dig?
-Ingenting.
-Men något sa han väl?
-Nä, han försökte men han kunde inte.

SKOSKAV OCH GLEST MELLAN TÄNDERNA

 

Uppställning för fotografering på baksidan av huset på Vallmovägen 6 när pappa kom med kameran och sa att han hade ett par rutor över på en filmrulle. Lillasyster trampar sig på tårna i obekväma skor, korvade långstrumpor och ny vårjacka med kjol. För storebror är det äppelknyckarbyxor som gäller i kombination med stickad kofta, färdigknuten halsfluga och glest mellan tänderna.
Det verkar vara en varm och solig vårdag, för dörren till familjen Qvicks vardagsrum står öppen, och i hörnet ovanpå spaljéstaketet som går runt altanen har ett litet fågelhus placerats. Någon gång på våren 1952 bör detta kort ha knäppts.

SVAR PÅ TAL

 

-Kalle, vakna! Det är nån som går i trapporna.
-Vad e´ klocka´ då?
-Halv tre.
-Då e´ de la bare ja´ som kommer hem.

-Våran piga väntar barn med drängen.
-Ja, det är det jag har sagt, det är en ärans drummel. Förra året bröt han av skaftet på dynggrepen för mig.

-Gå ut och lägg det här brevet på lådan!
-Men det är ju inte väder att ta ut en hund en gång.
-Vem har sagt att du ska ta med hunden?

-Pastorn ser inte glad ut. Hur är det egentligen fatt?
-Jo, det är så att jag nyligen har köpt en begagnad bil, men tyvärr har jag inte det ordförråd som behövs för att köra den.

-Det var värst vad herrn ser illa tilltygad ut i dag
-Ja, jag kom hem nykter i går kväll och hunden kände inte igen mig.

TANKFULLA TREÅRINGAR

 

Nej, detta är ingen illustration till någon av Richmal Cromptons böcker om buspojken Bill och hans kompisar i värsta trotsåldern. Det är bara jag och barndomskompisen Bertil som sitter i den lilla stentrappan till altanen bakom huset på Vallmovägen 6. Möjligen kan man tänka sig att vi sitter och funderar på vad vi ska hitta på för att få dagen att gå. Bertil har en boll i handen så det kan mycket väl hända att någon fönsterruta i något av de närbelägna husen är i farozonen. Jag tycker vi ser ut att vara i treårsåldern. Året är i så fall 1947.

I VÄNTAN PÅ MUCK

 

-Är det sant att soldaten har kallat fänriken för fårskalle?
-Ja, kapten.
-Och dessutom för fähund och idiot?
-Nä jädrar, det glömde jag.

-Får jag be kompaniets lataste soldat anmäla sig. Nå, Karlsson, varför stiger ni inte fram?
-Jag gitter inte.

-102:an saknar en knapp.
-Ja, kapten.
-102:an har förstås börjat avrusta på egen hand.

-Är 74:an så där mager eller står han bara och gör sig till?

-Kapten, här är permissionssedeln. Jag ska ha en stämpel.
-Ta av er mössan, karl!
-Jag ska väl inte ha stämpeln i huvet.

-Klagar ni på brödet? Jag ska säga soldaten att om Karl den tolfte hade fått det här brödet hade han varit glad.
-Ja, då var det ju färskt.

-Kallar ni det här kyla? Då kan jag tala om för soldaten att förr var det så kalla vintrar att man fick bryta av lågan på stearinljuset och kasta under sängen för att det skulle bli mörkt.

GLAD PÅSK – FÖR 100 ÅR SEDAN

 

Det här ovanliga påskkortet har jag hittat i min mors efterlämnade vykortsalbum. Det är nästan hundra år gammalt och skickades till min mor när hon var 11 år 1926. Avsändare var hennes mormor och morfar som bodde på övervåningen i huset på Sörkällegatan 4, då med adress Sörkällan 2. Något frimärke behövdes inte eftersom min mor bodde på våningen under hos sina föräldrar.

Hennes morfar hette Gustaf Adolf Kärnell (född 1853) och mormor Anna-Lotta Kärnell Andersdotter (född 1855) och var vid det här tillfället alltså 73 respektive 71 år gamla. De kom att leva i ytterligare tio år innan de gick bort 1936. Min mor var född 1914 och avled 2008 vid fyllda 93 år.