fredag 30 oktober 2015

BLAND KRATTOR, LÖVHÖGAR OCH BLOMSTERRABATTER

Det har blivit dags för upplösningen av lövkrattningsdramat på redaktör A:s sommarstugetomt vid Stången.


På redaktör A:s förslag hade denne tillsammans med sin personlige motionstränare och mig åkt ut till stugan för att springa på skogsstigarna i området.
Men direkt efter ankomsten plockade redaktör A fram två krattor och satte i händerna på sina träningskamrater med orden:
Vi kan inte bara hålla på och springa varje gång. Vi behöver stärka överkroppen också. Det här blir bra träning för armmusklerna på er.


Tränaren och jag krattade och bar bort löv i stora sopsäckar så svetten lackade. Snart var vi så inne i arbetet att vi började tävla om vem som hann fylla flest säckar och tömma på komposten.
När jag hade krattat ihop en stor hög och börjat lasta över i säcken kom tränaren och rafsade åt sig en massa löv och stoppade i sin säck.
 Hallå där! sa jag. Ska du sno mina löv?
 Är det dina löv? sa tränaren förvånat.


 Nja, inga direkt kanske, sa jag.
 Vad gnäller du då för? sa redaktör A som stod en bit därifrån och vilade sig på krattan.
 Jag hade i alla fall räfsat ihop dom själv, sa jag.
 Men därför har du väl inte ensamrätt till dom, sa redaktör A.
 Nej, sa jag. Jag blev bara så förvånad.
 Om du är så förtjust i löven kan du få en säck och ta med dig hem, sa redaktör A.


Sedan krattade vi en stund under tystnad varpå tränaren undrade:
 Får jag ta av den här högen eller är det din privata?
Men tävlingsdjävulen, som hade gripit oss en stund, gick över efter ett tag. Sedan vi burit bort ett tiotal säckar var, upptäckte vi nämligen att redaktör A var försvunnen.
 Var är han? sa tränaren.
 Jag tror han gick på andra sidan huset, sa jag.
När vi smög fram och tittade runt hörnet fick vi se redaktör A sitta på en pall och påta i en rabatt med en liten spade.


 Jobba på, pojkar, sa han. Det här är nyttigt för er.
 Ska inte du vara med? sa tränaren.
 Rabatterna måste skötas också, sa redaktör A.
 Här sitter du och finputsar runt en liten vissnad blomma, sa jag.
 Medan vi sliter i vårt anletes svett, sa tränaren.
 Skulle vi inte springa i skogen? sa jag.
Ta en runda ni, pojkar, sa redaktör A. Det har ni gjort er förtjänta av.
– Det orkar vi inte efter det här, sa jag.


– Var har du duschen? sa tränaren.
– Den går inte att använda, sa redaktör A. Vattnet är avstängt.
– Då får vi åka hem, sa tränaren.
I bilen på hemvägen vände sig redaktör A till de båda utmattade lövkrattarna och sa:
– Det var väl skönt för er att få komma ut på landet och andas lite frisk luft.
– Vi är jättetacksamma, sa jag.
– Men jag tror inte vi åker hit nån mer gång, sa tränaren.

onsdag 28 oktober 2015

ALTERNATIV MOTIONSTRÄNING

Sedan redaktör A hade skaffat sig egen motionstränare, som tagit ut både honom och mig på ett antal löprundor i skogen, föreslog redaktör A att vi skulle förlägga nästa träningspass till hans sommarstuga på Stången.


En varningsklocka började då ringa i bakhuvudet på mig. Tränaren, som inte kände redaktör A lika väl, tyckte dock att det verkade vara ett utmärkt förslag.
Sedan vi klätt om till träningsoverall och joggingskor på hemmaplan bar det av ut på landet i redaktör A:s bil.


Framme vid stugan började tränaren och jag jogga lite lätt på stället, medan redaktör A gick bort till en redskapsbod. Strax därpå återvände han med två krattor som han satte i händerna på sina träningskamrater med orden:
När vi ändå är här ute kan vi passa på att kratta upp lite löv också.
 Det ante mig, sa jag. Men har du ingen kratta till dig själv?
Redaktör A tittade strängt tillbaka och sa:
 Som du kanske ser har jag bara två händer. Dom har jag använt till att ta fram de två första krattorna. Nu går jag och hämtar den tredje till mig själv.


 Men skulle vi inte springa i skogen?
 Vi behöver stärka överkroppen också, sa redaktör A. Här får du gratis träning av armmusklerna i stället för att lösa dyrt medlemskort till ett gym.
Sedan delade han ut svarta plastsäckar som skulle fyllas med löv och bäras bort till en kompost i utkanten av tomten för tömning.
Fortsättning följer.


måndag 26 oktober 2015

MAN MED EGEN MOTIONSTRÄNARE

Så här i lövkrattningstider går tankarna till redaktör A och hans sommarstuga på Stången.
Men låt oss ta det från början. Saken var den att redaktör A en gång i tiden skaffade en egen motionstränare. Det var en före detta elitidrottsman som efter karriärens slut hade haft hand om fysträningen för flera av distriktets fotbollslag och nu hade komponerat ett ambitiöst program för att få upp redaktör A:s kondition till anständig nivå.
Jag vet, för jag fick också vara med på ett hörn.


Vi började med att springa lite försiktigt på gräset runt ett par fotbollsplaner ute vid Gustafsberg. Sedan tyckte tränaren att vi var mogna för en motionsrunda i skogen.
När vi hade sprungit den ett par gånger sa redaktör A:
Det blir allt lite enformigt att bara springa runt här. För att få lite variation på träningen föreslår jag att vi förlägger ett pass till trakterna kring min sommarstuga.


Redan här ringde en varningsklocka i bakhuvudet på mig, men tränaren, som inte kände redaktör A lika väl, sa:
Ett alldeles utmärkt förslag. Där finns väl många fina stigar och småvägar att springa på.
Vad detta skulle ta för vändning tänkte jag avslöja i den här bloggen senare i veckan.



fredag 23 oktober 2015

STÄDNING - LEKTION TRE

Efter att ha torkat av alla ytor är det dags att ta fram dammsugaren. Jag känner då att formtoppen närmar sig medan jag griper om det långa röret och sätter klubbladet i golvet som en ishockeyspelare redo för tekning. Nu är det allvar. Nu ska det avgöras. Nu börjar matchen.


Jag sätter sladden i väggkontakten, ställer mig i färdigställning och så släpper domaren pucken. Eller om det möjligen är jag som slår på strömmen.
Jag dribblar fram över golvet och kollar så att jag har lagkamraterna med mig. Men ett ögonblicks splittrad uppmärksamhet gör att jag inne i ett hörn blir upphakad av Ovechkin i form av en golvlampa.


Men jag svarar med samma mynt och tacklar till den ryska superstjärnan så han står och gungar på lampfoten en stund, innan Kovalchuk kommer farande mot mig i form av ett stort bord. Jag fintar bort honom med en elegant dragning och känner mig lite som Nicklas Bäckström när jag glider vidare över isen. Eller heltäckningsmattan om det ska vara så noga.


Framför målet dyker två stabila backar upp men jag tar ett varv runt kassen som faktiskt påminner lite om en teve-apparat ovanpå en videobänk. Men det beror nog bara på att allt går så fort och bara flimrar förbi när jag ökar tempot.


Henrik Zetterberg dyker upp till vänster. Jag ger honom en smörpassning rakt på klubbladet. Sekunderna senare får jag tillbaka pucken och är plötsligt ensam framför teven. Jag väntar ut den ryske målvakten och hittar en öppning nere till höger om dvd-spelaren och lägger in pucken där. 1-0 till Tre Kronor.


Under resten av perioden böljar spelet fram och åter, innan jag finner mig stående i ett trångt utrymme bakom den gamla radion och skivspelaren. Det mördande tempot börjar nu ta ut sin rätt, och jag känner att jag får allt svårare att koncentrera mig. Jag höjer dammsugaren för att komma åt bättre men råkar i stället slå en blomkruka i golvet så att den går sönder.


Domaren blåser av för hög klubba och när jag åker mot utvisningsbåset märker jag att det är en hel del krukskärvor på isen. Publiken är i extas. Eller om det möjligen är radion i bakgrunden som överröstar dammsugardånet.


När matchen är slut återstår bara att skrubba toaletterna, skura taket och ta ut alla mattor. Hur det går till i detalj hinner jag inte gå in på här. Men jag kan avslöja så mycket som att det handlar om både curling och väggklättring samt en kombination av fäktning och boxning.
Och man har inte roligare än man gör sig.

onsdag 21 oktober 2015

STÄDNING - LEKTION TVÅ

Städning och idrott hör ihop har jag märkt.
När jag tar fram dammtrasan står jag länge och väger den i handen. Undrar om det var det här Nacka Skoglund menade med att joxa med trasan.

Men så skärper jag mig och inser att så här går det inte att stå och filosofera om det ska bli något gjort.
Sedan inleder jag städningen med att torka av köksbordet. För att komma åt måste jag lyfta upp en rund korkplatta som ligger där som underlägg för kastruller och grytor.



Med denna i handen blir jag stående en stund och tänker att den känns ju nästan som en diskus. Jag väger det platta korkstycket i handen och funderar på om jag kanske skulle börja kasta diskus på gamla dar. I så fall kunde man ju börja träna här. Fast då borde man kanske sätta upp ett nät ute i hallen för att fånga upp diskusen så den inte slår sönder dörren.


Nej, kulstötning skulle nog passa bättre här inne. Det blir inte så stora längder och med en gummikula skulle nog parketten klara sig om man står här och stöter in mot vardagsrummet.
Spjut och slägga skulle dock inte vara några bra alternativ inomhus, men det var visst något annat jag tänkte på och som jag borde göra. Javisst ja, städa.
Fortsättning följer.

måndag 19 oktober 2015

STÄDNING - LEKTION ETT

Städning är inte min bästa gren.
Mycket hänger förstås på motivationen. Och med åren har jag märkt att det tar allt längre tid att ladda batterierna. Jag vet när det är dags att leverera, men känner samtidigt att jag inte alltid kan prestera på topp. Det gäller nämligen att vara väl preparerad för de väntande uppgifterna med dammsugare och skurhink.


Man bör vara utsövd och utvilad och i god psykisk balans för att kunna sortera bort alla destruktiva tankar. Medan våra idrottshjältar berättar hur de åratal i förväg jobbar med målbilden av sig själva överst på prispallen, försöker jag framkalla bilden av ett välstädat vardagsrum var gång jag blundar.


Men så fort jag öppnar ögonen möter jag verkligheten i form av slokande krukväxter i fönstren, dammtussar på golvet, odiskade kaffekoppar, kaksmulor och gamla tidningar på bordet. Då inser jag att det är dags att sätta igång.
Lektion nummer två kommer senare i veckan i denna blogg.

fredag 16 oktober 2015

GREKISKT DRAMA I HISSEN

Ibland tvekar jag att åka hiss. Det beror på en händelse som inträffade en gång under en semestervecka i Aten.
Vi bodde högst upp på tionde våningen i ett hotell mitt inne i stan.


Den första dagen tog vi hissen ner för att gå ut och se oss omkring. I höjd med receptionen upptäckte jag att jag hade glömt mina solglasögon på rummet.
Vänta här. Jag är strax tillbaka, sa jag och vände om.


Jag tog hissen upp till tionde våningen och hämtat glasögonen. När jag skulle åka ner fick jag hissen för mig själv. Men just som dörrarna började glida igen kom en stor amerikan i kortbyxor, hawaiiskjorta och cowboyhatt galopperande runt hörnet i korridoren och sprang in i hissen och höll in stoppknappen. Några sekunder senare kom en nästan exakt kopia av den förstnämnde springande och ropade på bred Texasdialekt:
 Hold your horses, they are just around the corner now!


Och strax därpå kom mycket riktigt två blåhåriga dollargummor springande runt hörnet med fladdrande klänningar och rasslande armband. De följdes av ytterligare en supertungviktare i kortbyxor samt en blond barbiedocka i trettioårsåldern.
Själv hamnade jag längst in i hissen mellan de två först anlända bjässarnas magar och med blondinens nysprayade hår i ansiktet.
Som krona på verket tände en av jättarna en stor cigarr just som nedstigningen började.


Det blev stopp redan på nionde våningen, där två italienare och en liten japan lyckades pressa sig in.
Tio personer fanns nu i hissen som enligt ett anslag på väggen tog högst åtta. Tre av de tio var dessutom riktiga supertungviktare, så det var ingen överraskning att hissen stannade på nästa våningsplan med röd varningslampa tänd.


 Overload! Get out! skrek en av amerikanerna och putte ut den lille japanen ur hissen.
Samma procedur upprepades sedan på varje våningsplan. Hissen stannade, ett par nya passagerare trängde sig in och röd lampa tändes, varpå amerikanerna skrek ”overload” och putte ut de nyanlända.
När vi äntligen nådde bottenvåningen trodde jag att jag drömde, för ingenting annat hände än att hissen vände och gick upp igen med cowboys och dollargummor och allt. Den stannade inte förrän på tionde våningen där dörrarna äntligen öppnades.
Jag gjorde mig beredd att gå ur och ta trapporna ner men kände då att jag fortfarande satt fast mellan magarna på två av supertungviktarna av vilka den ene fortfarande blossade på sin cigarr.


Amerikanerna tryckte nu på flera knappar samtidigt. Det blixtrade och sprakade i hissen innan den vände neråt igen och stannade på varje våningsplan där de som lyckats tränga sig in motades ut när röd lampa tändes vid nästa stopp.
När vi äntligen nådde bottenvåningen var spänningen stor. Den här gången öppnades dock dörrarna och jag vacklade ut tillsammans med Texasgänget. Men jag var nära att ramla omkull när en av supertungviktarna putte cowboyhatten i nacken med ena pekfingret och dunkande mig i ryggen samtidigt som han tjoade:
 Have a nice day, my friend!


Mitt väntande ressällskap påpekade att jag hade varit borta i fyrtiofem minuter och undrade vad jag hade haft för mig under tiden samt vad det var för konstiga människor jag hade träffat.
 Jag vet inte, svarade jag, yr och omtöcknad av cigarrök, parfym och hårspray medan jag vacklade ut i den trettioåttagradiga värmen vars luft aldrig hade känts så frisk som då.

tisdag 13 oktober 2015

FAST I HISSEN

Jag fastnade i en hiss här om dagen. Eller rättare sagt så var det väl hissen som fastnade mellan två våningsplan medan jag befann mig i den.


Jag hade stigit in i hissen tillsammans med en främmande dam och en lika främmande herre. Just som jag tryckte på knappen för nästa våning hördes ett slamrande ljud och så blev hissen stående stilla.
Hoppsan, sa den främmande damen.
 Det skulle man kunna säga, sa den främmande herren.
 Ja, här står vi och kan inte annat, sa jag.


Det tog nog inte mer än ett par minuter förrän hissen satte fart igen och strax därpå kunde vi stiga ur på nästa våningsplan.
Men det är märkligt hur ett par minuters nervös väntan i en hiss kan sätta fart på tankeverksamheten. Under denna korta tid hann jag nämligen erinra mig en rad glasklara detaljer i en lång händelsekedja från ett annat betydligt mer äventyrligt hissdrama.


Det inträffade under en semestervecka i Grekland. Tillsammans med mitt ressällskap bodde jag högst upp på tionde våningen i ett av Atens hotell.
Den första dagen tog vi hissen ner för att gå ut och titta på stan. I höjd med receptionen upptäckte jag att jag hade glömt mina solglasögon på rummet.
 Vänta här. Jag är strax tillbaka, sa jag och vände om.
Det blev upptakten till ett hisnande hissäventyr som jag ska redogöra för senare i veckan,

fredag 9 oktober 2015

NÄRA DRUNKNA I TROLLHÄTTAN

Under en av sommarens värsta regnskurar kom jag att tänka på den gången jag körde bil till Trollhättan och var nära att drunkna.
Av någon anledning hade jag kört den gamla vägen över Öresjö. Just som jag passerade en skylt som det stod Trollhättan på, gick solen i moln, himlen blev svart och de första regndropparna började falla.


Sedan lystes himlen upp av en ljungande blixt, tätt följd av en skarp knall och ett hotfullt muller, och så började det ösregna.
Under ett långt liv har jag varit med om många sorters regn, men detta slog alla rekord. Det smattrade mot biltaket, det piskade mot marken och rann i floder i rännstenarna. Det forsade och skummade på gatan, samtidigt som alla bilfönster immade igen och jag måste veva ner sidorutan en aning så att det började regna in i bilen också.


För en gångs skull insåg jag att jag saknade ord. Uttryck som himlens portar öppnade sig och regnet stod som spön i backen kändes löjliga i sammanhanget. Det hamrade mot biltaket och lät som om plåten skulle tryckas in. Det forsade och skummade runt omkring och jag hade inte den blekaste aning om var jag befann mig. Inga skyltar gick att läsa, inga vägmärken gick att tyda och alla streck och pilar på gator och vägar var översvämmade och osynliga.


Sedan kom en ettrig förare med uppenbarligen stor lokalkännedom och tutade på mig för att jag körde för sakta. Lyktorna glimmade hotfullt genom diset någon meter akterut, och för att bli av med galningen körde jag in på en busshållplats och stannade för att samla tankarna.
Äntligen i säkerhet, tänkte jag. Här kan jag stå en stund tills det värsta har gått över.


Då hördes ännu ett ilsket tutande. När jag tittade i backspegeln upptäckte jag två ljus från något som verkade vara på väg att köra på mig bakifrån och gav en vision av en stor supertanker i dimma på havet. Det var bussen som kom och ville in på hållplatsen som jag trodde var säker mark.
Då var det bara att blunda och köra igen.


Regnet fortsatte att vräka ner. Jag rullade sakta fram och efter en stund urskiljde jag en bilkö och några röda ljus. Det visade sig att jag var framme vid klaffbron i Trollhättan, och till råga på allt hade det blivit broöppning mitt uppe i detta smattrande ösregnshelvete.


Två långa bilköer bildades och när bron gick ner igen var det bara att hänga med. Eftersom inga skyltar gick att läsa och inga pilar syntes genom det strömmande vattnet på gatorna kunde jag inte göra annat än följa ljusen på närmast framförvarande bil och hoppas att den skulle köra till en parkeringsplats så att jag fick stanna och vila mig.
Snart höjdes dock tempot men eftersom inga skyltar gick att tyda kunde jag inte se vad det var för tillåten hastighet. Men jag utgick från att det var 90 eftersom alla körde i 110.


Sedan kom jag upp på en stor bro, och i lutningen där vattnet hade runnit bort stod det 70 målat i gatan, men när jag försökte sänka farten till åtminstone 90 var jag nära att bli påkörd bakifrån.
Hela tiden vräkte regnet ner. Jag kunde fortfarande inte se om jag befann mig i tättbebyggt samhälle eller ute på landsbygden, och till slut hamnade jag i Vänersborg utan att jag begrep hur det hade gått till.


Då upphörde plötsligt regnet och sikten blev normal igen. Solen tittade fram och jag beslöt att köra tillbaka till Trollhättan för att se om det var något kvar av stan efter naturkatastrofen.
Det kändes nästan kusligt att upptäcka att den dimmiga, regnpiskade spökstad jag lämnat för en stund sedan var en helt vanlig stad med riktiga gator och vägmärken.
Plötsligt bröt till och med solen igenom molntäcket och bekräftade det gamla talesättet att efter regn kommer solsken, både i Trollhättan och annorstädes.

tisdag 6 oktober 2015

INREGNAD PÅ UTEDASSET

Är det något som har saknats under den gångna sommaren så inte är det regn och kyla. Under en av de värsta störtskurarna satt jag på dasset utanför den lilla stugan vid havet och hörde regnet smattra mot takpappen. Efter en stund piskade det med sådan kraft att jag trodde hela taket skulle störta in och dränka mig med mulltoa och allt.


Det här var det värsta ösregn jag har varit med om i hela mitt liv, tänkte jag då.
Men vid närmare eftertanke kom jag på att det var det inte alls. Det var ännu värre för några år sedan när jag hade tagit bilen till Trollhättan och var nära att drunkna.
Hur det gick till ska jag berätta senare i veckan.

fredag 2 oktober 2015

PARAPLYET OCH KAPITALET

På begäran kommer här ännu några godbitar ur tidningen Se från 1970.
Vi går ut lite löst och inleder med några citat från spalten ”Vad dom sa i veckan”.


Cello: Jakob Wallenberg lånar ut sitt paraply när det är solsken och tar tillbaka det när det börjar regna. Det är hela hemligheten med kapitalismen.

Dagens Nyheter: Färglös TV kallas numera Slumburken.

Bengt Sandell i Trollhättan, medlem av strejkkommittén på Saab: Se på LO-basen Geijer, han har inte sett en arbetare sedan dom asfalterade hans garagenedfart.


Snoddas om bandy: Torsten Tillman i Bollnäs var en stark en. Han hann allrid slå av två klubbor innan han nådde bollen.

Torvald Gahlin: Det har varit lite nervöst på företaget i dag. En som fick sparken för några år sedan kom inklivande i morse i egenskap av taxeringskontrollant.


Lars-G Holmström i Aftonbladet: Historien om hur professor Bertil Ohlin kom till en TV-intervju med Herberth Söderström efter att själv ha skrivit ner alla frågor och svar för att bara läsa innantill är fullkomligt sann. ”Då får professorn vända sig till teateravdelningen”, sa Söderström.

Red Top: Ingen skall försöka ta mig till Arlanda och imponera på mig med jumbojetplanen. För oss som sett de stora zeppelinarna är jumbojetplan inte stort mer än knott och mygg. Visa mig den boeingjätte som har steinwayflygel i sällskapsrummet, två ton äkta silver i matsalen, dadelpalmer på promenaddäck och badrum till varje hytt som de sedermera så sorgligt förolyckade ”Hindenburg” och ”R 101”.

Vi fortsätter med några rubrike och notiser, saxade ur andra tidningar och publicerade i Se under vinjetten Veckans klipp.