tisdag 31 januari 2017

BLOTT ENGLAND ENGELSK FOTBOLL HAR

En av dagarna i London tog jag tunnelbanan norrut och promenerade till The Hive Stadium för att titta på när hemmalaget Barnet FC skulle spela mot gästande Crewe Alexandra i League Two.


Eller om man ska vara riktigt noga: division fyra - för det hette det förr i världen när man fick kalla saker och ting vid deras rätta namn.
Då fanns det division ett, två, tre och fyra i England. Nu kallas division ett för Premier League, division två för Championship, division tre för League One och division fyra för League Two.


Förr i världen kunde man också ta sig till en arena för ett lag i högsta serien och lösa biljett på matchdagen och få en bra sittplats för ett rimligt pris. Nu får man beställs i förväg och vara glad om man blir placerad högt uppe under läktartaket i ena hörnet av arenan trots att man betalar upp emot 200 pund.


Eftersom jag inte vill binda upp mig långt i förväg har jag slutat försöka komma in på Premier League-matcher och i stället börjat lära känna de Londonlag som ligger i serierna under.
Det kan vara nog så intressant och bjuda på många häpnadsväckande upplevelser.
Ny rapport följer.




fredag 27 januari 2017

VÄLSIGNAD AV MYSTISK MAN

I ett hörn av Kings Cross Station i London kom en luggsliten man gående fram mot mig och sa:
- Excuse me, sir. Skulle ni kunna undvara femtio pence?


Den första tanke som slog mig var då varför han valde just mig bland alla de här människorna inne i den stora stationshallen.
Medan jag funerade på det gick det några sekunder. Den luggslitne mannen tittade granskande på mig och uppfattade tydligen tystnaden som tvekan.


Därför tillade han:
- Jag har hamnat i en desperat situation. När jag satt på kaféet där borta och drack en kopp te kom det fram en man och började prata med mig. När han gick därifrån upptäckte jag att jag hade blivit av med min plånbok och nu fattas det femtio pence till tåget hem till Walthamstowe.
Medan han sa detta sänkte han rösten och gick tätt inpå mig. Han luktade sprit, hade bucklig näsa och rörde sig lite rullande med överkroppen som en del gamla boxare gör. Han påminde lite om den gamle kanadensiske tungviktaren George Chuvalo.


Jaha, tänkte jag. Femtio pence är ju inte stort mer än en femma. Det kan jag väl undvara.
Men när jag grävde i byxfickan hittade jag bara två pundmynt, som jag tog upp och synade i handflatan. Och när jag såg hur mannens blick föll på dem tyckte jag det verkade sniket att stoppa tillbaka det ena i fickan. I stället räckte jag över båda till mannen och uttalade en förhoppning om att det skulle räcka till tågbiljetten.


Mannen sken då upp med hela sitt buckliga ansikte och stoppade snabbt pengarna i sin egen ficka. Sedan lade han båda händerna på mina axlar och utbrast:
- God bless you, sir. Gud välsigne er. Ni kommer att få er belöning i himlen.


Sedan ändrade han sig och sa att det kunde gå fortare än så.
- Jag är ofta i de här trakterna och skulle ni behöva hjälp någon gång kan ni lita på mig. Här finns många farliga individer som man får se upp med.
Sedan vände han sig om och försvann snabbt i vimlet, just som två poliser kom gående runt hörnet.


Javisst ja, tänkte jag. Dom har ju kameraövervakning överallt numera. Det har naturligtvis suttit folk i någon sambandscentral och följt hela det här dramat från början till slut. Det är nog bäst att jag också smiter. Annars kanske jag åker dit för att jag har uppmuntrat tiggeriet.

måndag 23 januari 2017

EN SPECIELLT UTVALD PERSON

Ibland vet man varken ut eller in. Som när jag stod i ett hörn av Kings Cross Station i London och tittade på folkvimlet.


Då kom en liten luggsliten man fram och sa:
- Excuse me, sir. Kan ni undvara femtio pence?


Många tankar korsade då min skalle. Den första var:
Tänk att han valde just mig bland alla de här människorna. Här inne i den stora stationsbyggnaden befinner sig säkert flera hundra personer just nu, men han gick rakt fram till mig utan att tveka. Ser jag så välbärgad ut? 
Sir sa han också. Han tycker nog att jag verkar vara en riktig herreman.


Sedan besinnade jag mig och funderade vidare:
Eller är det kanske för att jag ser så där lagom beskedlig och bortkommen ut? Den där kan man fråga utan risk. Han verkar dum nog att ge bort pengar. Han ser lite velig ut och verkar inte kunna säga nej i första taget. Honom försöker jag med.
Ibland vet man inte vad man ska tro. Hur ska detta sluta?
Fortsättning följer senare i veckan.


fredag 20 januari 2017

ÄVENTYRET MED SKJUTFÖNSTRET

Vad som än händer i England så finns det en sak som alltid är sig lik, nämligen skjutfönstret.
Det handlar om ett arv från drottning Victorias tid, då det krävdes drag i varje rum för att man inte skulle dö av oset från kolbrasan. Av samma anledning hade man heller inga trösklar under dörrarna.


Numera finns trösklar i de flesta hus, men skjutfönstren är fortfarande vanligt förekommande. Möjligen därför att det är en anordning som tillfredsställer engelsmannens krav på krångliga konstruktioner.
Alla som har bott på hotell i gamla hus i Paddington, Notting Hill och Bayswater vet vad det är frågan om. Nämligen ett fönster som är delat horisontellt så att man kan skjuta den nedre halvan uppåt om man vill vädra eller sticka ut huvudet och titta ner på gatan.


Detta kan samtidigt vara förenat med livsfara. Mekanismen styrs nämligen av rep som löper i en trissa och dirigeras av motvikter, dolda inne i fönsterposten. Det händer att sådana rep går av med tiden, och då kan fönstret förvandlas till en giljotin om någon skulle råka titta ut samtidigt.
Nu är det så ställt med vissa av oss människor att antingen är vi väldigt klåfingriga eller så är det helt enkelt så att vi alltid på något sätt fascineras av faran och söker denna, medvetet eller omedvetet.
På något annat sätt kan jag inte förklara mitt beteende.


Varje morgon hissade jag nämligen upp fönstret så långt att jag kunde luta mig ut och titta på den lilla parken nedanför och studera människorna som gick långt där nere på gatan. Sedan vände jag försiktigt huvudet uppåt och betraktade det upphissade fönstrets underkant. 
För att kunna fungera som eggen på en giljotin verkade denna vara i slöaste laget men om repet inne i fönsterposten skulle brista just i detta ögonblick skulle ändå bilan kunna falla med stor kraft.


Varje morgon upprepade jag denna procedur medan jag tänkte på Hasse Alfredsons Lindeman: "På franska revolutionen högg dom huvena av adelsmännen som limpskivor, tjoff, tjoff, tjoff!"
Jag är visserligen ingen adelsman men ändå kändes det på något sätt som att höra historiens vingslag susa genom luften.
Eller kanske var det tanken på att åtminstone rent teoretiskt få sväva mellan liv och död en kort stund varje morgon som var så lockande.
Som bevis på att jag ännu inte är halshuggen vill jag dock anföra att jag efter hemkomsten från England har kunnat skriva dessa rader.


tisdag 17 januari 2017

VAD HAR HÄNT MED GREAT BRITAIN?

Engelska hotellrum är fängslande företeelser som aldrig upphör att förvåna en svensk turist.


Jag har genom åren råkat ut för både iskalla och glödheta värmeelement med dolda reglage på baksidan som sedan inte gått att rubba när man väl har hittat dem.
Jag har duschat stående på knä i duschkabiner gjorda för pygméer och jag har sovit i sängar med madrasser som slokat som hängmattor.


Jag har drabbats av vattenkranar med synnerligen invecklad konstruktion, tvättställ inne i rummet i stället för på toaletten och duschkranar som levt ett eget liv och utan förvarning slått om från ljummet till glödhett vatten just som man tvålat in sig i ansiktet.
Jag har hamnat i rum med knarrande golv, mystiska lönndörrar samt susande och kluckande rörsystem i väggarna så att det har låtit som om någon i rummet intill håller på att bli mördad just som man ska somna.


En gång för några år sedan verkade jag till och med ha kommit till ett fängelse. Det satt nämligen ett stort galler för fönstret! 
Förmodligen var det en säkerhetsåtgärd sedan någon ramlat ut där och slagit ihjäl sig inbillade jag mig men någon förklaring fick jag aldrig.


Med allt detta i minnet var det med stor förvåning jag konstaterade att det hotell jag nu för första gången hade kommit till verkade alldeles normalt, till och med efter svensk standard.
Alla kranar gick att öppna och stänga på korrekt sätt, värmen på elementet gick att reglera som man ville, sängen var lagom hård, toaletten gick att spola på normalt sätt och duschkabinen var av sådan storlek att en vuxen människa gott och väl rymdes därinne.


Fullständigt överväldigad och tillintetgjord av allt detta satte jag mig på sängkanten och funderade: Vad är detta för fasoner? Vad har hänt med Great Britain? Håller de alldeles på att tappa stilen?
Men det var i alla fall en sak som var sig lik och till det ska jag återkomma senare.

lördag 14 januari 2017

BOKSTAVERA MERA

Det gäller att vara ute i tid.
Tre månader före Londonresan beställde jag hotellrum genom en bokningssajt på nätet. Ett par dagar före ankomsten ringde jag till hotellet för att kolla att allt var i sin ordning.


Följande konversation utspann sig;
God afton, mitt namn är Johansson. Jag har beställt rum hos er.
– What´s your name again, sir?
– Johansson, samma som den gamle tungviktsboxaren.


– Who, sir?
– Har ni aldrig hört talas om boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson?
– I´m sorry, sir. Your name again, please?
– Djooo-häään-son.
– Could you spell that, sir?


Hjälp, tänkte jag. Hur i all världen bokstaverar man på engelska?
– J som i . . . Jeremia.
– What?
– James.
– Okej, sir.
– O som i Owen.
– Yes, sir.


– H som i . . . som i . . . Huddersfield.
– What?
– Fotbollslaget Huddersfield.
– Okej, sir.
– A som i Arsenal. N som i Nottingham Forest. Och S som i Sven.
– What?


– Sven Goran Eriksson. Honom minns ni väl?
– Oh yes.
– Och ett Sven till. Plus ett Owen. Och ett Nottingham Forest. Jo-hans-son.
– Yes, sir. Ni har beställt för sju dagar. Ni är mycket välkommen.
– Tack och adjö.
– Vi ser fram emot att träffa er, sir.
Det där sista visste jag inte riktigt hur jag skulle tolka. Undrade de möjligen hur den bokstaverande galningen såg ut och vad han var för en figur. Eller var de bara artiga?





torsdag 12 januari 2017

VEM VAR NIKLAS ERIK GUSTAVSSON?

Apropå bokstavering kom jag att tänka på den gamla, förmodligen osanna, historien om Putte Kock.


Den tänkte man ofta på när man var utsänd av tidningen på någon landskamp i Stockholm och satt på hotellrummet och skrev, antingen för hand eller på reseskrivmaskin, för detta utspelades någon gång i den avlägsna forntiden. Texten läste man in på telefon till tidningens mottagning där den spelades in på rullbandspelare modell större och skrevs ut av särskild personal.


Man läste högt och tydligt så att grannarna på hotellet bankade i väggarna när det började bli sent på kvällen. Alla svårstavade ord BOKSTAVERADES, alltså Bertil Olof Kalle Sixten Tage Adam Viktor Erik Rickard Adam David Erik Sixten.
Och medan man gjorde det tänkte man ibland på historien om Putte Kock, den gamle tv-kommentatorn som under en sändning av en fotbollsmatch i utlandet gång på gång lär ha kallat en svart spelare för neger.


Slutligen sa man på ledning från studion i Stockholm, som inte kunde höras av tv-tittarna, att du får inte säga negern, Putte.
- Va, sa Putte Kock.
- Du får inte säga NEGERN, Niklas Erik Gustav Erik Rickard Niklas, sa Stockholm.
Varpå Putte Kock lär ha sagt i direktsändning:
- Nu hör jag från Stockholm i mina lurar att negern heter Niklas Erik Gustavsson men det kan väl inte stämma.
Nog om detta. Det var bara en parentes. Strax följer ett nytt och aningen mer aktuellt bokstaveringsdrama i denna blogg.

måndag 9 januari 2017

BOKSTAVLIGT TALAT

Förr i tiden fick journalister som var utsända till annan ort leta upp en telefon och läsa in sina texter till tidningen. Då gällde det att tala högt och tydligt, bokstavera alla svårstavade ord och kunna sitt alfabete. A som i Adam. B som i Bertil, C som i Cesar och så vidare.


Jag läste en gång i en av den gamle DN-medarbetaren Torsten Ehrenmarks böcker hur han tack vare snabb uppfattningsförmåga kombinerad med denna metod lyckades rädda sig från att nästan bli ihjälslagen på Nordirland.
Som utsänd till den uppslitande och våldsamma konflikten mellan katoliker och protestanter i början av 70-talet letade han förgäves efter en telefon att ringa in sitt reportage från. Till slut fick han tips om en privatfamilj i ett protestantiskt område.


Han gick dit och knackade på och blev insläppt av en man som sade sig vara glad att kunna hjälpa en protestant från Sverige att få hem ett budskap till sin tidning. Han visades till telefonen i vardagsrummet och ringde upp en person i London, som i sin tur ringde Stockholm och vidarebefordrade det nummer på Nordirland han ville bli uppringd på.
Det dröjde länge, men till slut kom samtalet från Stockholm. 
Den nu något stressade reportern började läsa in sin text i rasande fart, medan familjefadern med hustru och barn satt i soffan och lyssnade andäktigt på hans svenska utan att begripa ett ord.
Det var då det höll på att gå riktigt illa.


Mitt under inläsningen kom han nämligen att tänka på att han i texten hade citerat en inskription som någon hade målat på en husvägg. Han hejdade sig just som han hade orden på läpparna och bokstaverade i stället:
-Fredrik Urban Cesar Kalle, nytt ord, Teodor Harald Erik, nytt ord, Quintus Urban Erik Erik Niklas.


Jag vill minnas att Ehrenmark skrev något i stil med att om han mitt uppe i all denna för familjen obegripliga svenska hade utbrustit FUCK THE QUEEN i detta djupt protestantiska, Englandsvänliga och förmodligen också starkt rojalistiska hem, hade det varit de sista ord han uttalade i den telefonen. 
Då hade hustrun föst undan barnen medan mannen kastat sig över honom och slängt ut honom på gatan och sedan ringt och meddelat närmaste soldatpostering var han fanns att hämta för omhändertagande.


Allt detta kom jag att tänka på i samband med mitt senaste besök i London. Det föregicks nämligen också av ett bokstaveringsdrama på telefon, dock inte med fullt så riskabla konsekvenser som i det ovan återgivna exemplet.
Utförliga rapport följer senare i veckan.

torsdag 5 januari 2017

EN ANNORLUNDA JULSAGA

För att rationalisera julklappshanteringen införde jag för flera år sedan traditionen att barnbarn och syskonbarn får 300 kronor var i ett kuvert. Det var väldigt bekvämt så länge man kunde gå in på sitt bankkontor och begära fram sju gånger 300 kronor över disk i nya, ovikta, prydliga hundralappar.


Numera får man som bekant gå till bankomaten för samma tjänst. Men det går inte att ta ut hela beloppet på en gång, för då får man fyra femhundringar och en hundralapp i näven och det kan man ju inte dela upp i sju kuvert.
Alltså ställer man sig i bankomatkön och när det blir dags knappar man in sin kod och begär 300 kronor åt gången för att få ut en ny tvåhundring och en förhoppningsvis inte alltför skrynklig hundring.



När jag hade gjort detta två gånger och stack in mitt kort för tredje gången märkte jag hur folk började muttra och trampa otåligt i kön bakom mig. Förmodligen var det det som gjorde mig så skärrad att jag slog in fel kod. Kortet kom tillbaka ut, men när jag stack in det på nytt och slog in koden svarade bankomaten: Uttag medges ej.


För att lugna folkmassan bakom ryggen tog jag då mitt kort och gick därifrån. En bit bort runt hörnet uppsökte jag stadskärnans andra bankomat. Där var det också kö och nu var det jag som stod och trampade otåligt. 
När det blev min tur gjorde jag om den tidigare proceduren och fick samma svar från den här bankomaten: Uttag medges ej.


Jaha, tänker man då som osäker och ovan bankomatanvändare. Kanske har dom infört någon sorts begränsning av antalet uttag per dygn. Vad vet jag? Annat än att i fråga om bankernas uppfinningsrikedom när det gäller att hålla kunderna borta verkar det inte finnas några begränsningar.
Alltså väntade jag till dagen därpå med att försöka igen. Men vid båda bankomaterna möttes jag av samma besked: Uttag medges ej.
Då lyckades jag leta upp ett bankkontor. Där tog jag en kölapp och satte mig att vänta i 45 minuter innan det blev min tur.


När jag berättade om mitt problem knappade banktjänstemannen in mig i systemet och tittade på sin skärm.
- Du har slagit in fel kod tre gånger, blev beskedet.
När jag protesterade och framhöll att jag vet att jag hade gjort det en gång och kanske möjligen två men absolut inte tre,upplystes jag om att det handlar om tre gånger under kortets livslängd.
- Jaha, sa jag. Vad gör vi då? För här har ni väl inga pengar? Detta är ju bara en bank.
Jag fick då besked att jag skulle få ett nytt kort med posten om tre dagar och att jag kunde använda det gamla för att handla i affärer med så länge.


Jag gick på till min livsmedelsbutik och handlade, varpå jag bad kassörskan runda av beloppet uppåt så att jag fick 600 kronor i näven i fom av två nystrukna tvåhundringar och två nystrukna hundralappar.
- Nej, det kan jag inte styra. Jag får ta dom pengar som kommer ut, sa kassörskan och så fick jag en skrynklig femhundring och en skrynklig hundralapp i stället.


På eftermiddagen gick jag tillbaka till affären och handlade en liten påse karameller som jag betalade med den skrynkliga femhundringen och så fick jag lite växel plus fyra skrynkliga hundringar tillbaka.
Tillsammans med några skrynkliga gamla hundralappar som jag hade liggande hemma hade jag nu fått ihop sju högar med skrynkliga sedlar som jag kunde lägga i kuvert och dela ut som julklappar. 
Men jag undrar om det inte hade varit enklare om jag hade bett om önskelistor och sedan gått och köpt sju olika saker för samma belopp och gett bort i stället.

tisdag 3 januari 2017

KLAPPAT OCH KLART

Julen är över och det är dags att dra en lättnadens suck: Jag klarade att få ihop alla julklapparna den här gången också.


Detta är desto egendomligare eftersom jag inte köper några julklappar längre. I stället har jag rationaliserat hela processen på så sätt att jag ger barnbarn och syskonbarn var sitt kuvert med trehundra kronor.
Detta gick bra i några år, men så plötsligt upphörde bankerna att befatta sig med pengar.


Ja, ja, men det finns ju bankomater, invänder då någon.
Ja, det gör det och det ska jag berätta om nu.


Men först måste jag lugna ner mig så pass att jag kan tänka klart igen, för det här var ett äventyr med så många sidospår och konstigheter att jag aldrig kunde tro att jag skulle behöva vara med om något liknande.
Fortsättning följer alltså.