EN RIKTIG KARL MURAR SITT HUS SJÄLV

När jag för många år sedan lät kasta ut oljepannan och ersätta den med en värmepump kände jag mig mycket nöjd.

Det enda som inte blev bra var ett stort hål i väggen, där personalen på tankbilen en gång i tiden hade stoppat in slangen när det varit dags att fylla på olja. Nu gapade det tomt där, så jag fyllde det med tidningspapper i stället.

- Det där får du mura igen, sa folk som kom på besök.
- Ja, ja, sa jag. Det ordnar sig nog.

Åren gick, och en dag kom en broschyr från ett byggföretag med posten. Där stod ungefär så här om jag minns rätt:

 

Tänk att flytta in i ett nytt hus och kunna berätta för alla som kommer på besök att grunden har jag gjutit själv. Det ger respekt och självförtroende och en känsla av duglighet som aldrig kan uppnås genom stora bonuspengar eller fallskärmsavtal.

I klartext alltså: En riktig karl murar sitt hus själv.
Jaha, tänkte jag Då är det väl bara att sätta igång.
Fortsättning följer.

FOTBOLLSSPELAREN SOM FLÖG I LUFTEN

Fotbollsdebatten vid stambordet på lunchrestaurangen har fortsatt med oförminskad styrka.

Den försynte bankmannen, som har tillgång till ett stort antal tv-kanaler, berättar om vidunderliga frisparkar och sagolika framspelningar i de europeiska ligorna.

– Ja, sa redaktör A. Dom är säkert duktiga en del av dom där överbetalda pojkarna, men det finns ju ingen som går upp mot Kalle.
– Nä, sa den berömde optikern. På Kalles tid kunde dom göra mål.
– Ja, sa kåsören. När Kalle var med visste man i alla fall att det aldrig skulle bli 0-0.

Kalle är identisk med Karl ”Timpa” Simonsson, ett namn som den noggranne läsaren av den här bloggen känner som världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, åtminstone enligt redaktör A.

Kalle gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta serien och sköt Jönköping Södra till allsvenskt silver 1949-50. Han blev dock aldrig professionell utan tyckte det var säkrast att stanna kvar som murare hemma i Småland.

Redaktör A är den ende vid bordet som har sett honom i aktion, men de övriga i sällskapet har blivit så påverkade genom åren att de håller med redaktör A i nästan allt han säger i detta ämne.

Ett av hans påståenden är att när Timpa avlossade sina skott från mittlinjen rätt upp i nättaket på Ullevi, uppstod ett vinande ljud i luften så att folk utanför arenan trodde det var flyglarm samtidigt som hästarna på Åby ett par kilometer därifrån började skena.

– Men inte blev han miljonär för det, sa optikern.

– Nä, sa redaktör A. Det är egentligen inte klokt om man tänker på alla medelmåttor som blir proffs ute i Europa i dag. Dom har sportbilar och tjänar miljoner. Timpa åkte på sin lättviktare mellan byggena i Jönköping och Stadsparksvallen.
– Han fick väl ingenting, sa kåsören. Inte ens en lägenhet.
Redaktör A tänkte då efter en stund,och så sa han:
– Det enda jag kan påminna mig är en uppstigning med ett flygplan.

– Det låter intressant, sa bankmannen. Får vi höra.

Då berättade redaktör A om en flygare som på 1940-talet gjorde uppstigningar med passagerare över Jönköping mot betalning. Det kan ha kostat så mycket som tjugo kronor gången, och flygaren tjänade stora pengar.
Så blev det allsvensk fotboll på söndagen. Flygaren satt på läktaren och fick se Timpa göra ännu en fenomenal match, avslutad med en kanon i krysset och en klacksparslobb över målvakten och i nät ungefär som vanligt.

Av detta blev flygaren så upprymd att han erbjöd Timpa att gratis få följa med på en halvtimmes färd i planet över Vättern. Det tyckte Timpa var en fantastisk upplevelse.

– Det skulle ha varit i dag det, sa optikern.

– Ja, sa redaktör A. Jag undrar vad Zlatan och Ronaldo skulle ha sagt om ett sånt erbjudande.

– Dom hade nog trott att dom skulle få planet, sa bankmannen.

– Ja, annars hade dom nog inte följt med, sa redaktör A.
Därmed var lunchen slut för den här gången, och det hade blivit dags att gå hem var och en till sitt för att försöka återvända till nutiden så länge det nu varar.

BOLLEN ÄR RUND

Fotbollsdiskussionens vågor går höga vid stambordet på lunchrestaurangen.

Måltiden inleds ofta med att redaktör A vänder sig till den försynte bankmannen och frågar:

– Hur många matcher har du sett i helgen?
– Fyra, svarar denne.
– Det var svagt, säger kåsören.
– Ja, förra helgen såg du ju fem, säger den berömde optikern.

Saken är den att bankmannen har tillgång till ett antal betalkanaler på sin tv och kan ta in matcher direkt från framför allt den engelska fotbollen nästan varje dag.

Det är Premier League och The Championship och League One och FA-cupen och Ligacupen och Champions League och Europa Leaguer och det är Arsenal och Chelsea och Manchester United och det är tyska och franska lag liksom italienska och spanska och det är Zlatan och Messi och Ronaldo och Paris SG och Bayern München och Barcelona och Real Madrid och en hel del annat också för den delen.
– Hur kan du hålla reda på allt? undrar kåsören.'
– Hur hinner du? undrar optikern.
– Hur orkar du? undrar redaktör A.

– Du måste väl i alla fall ha två tv-apparater, säger kåsören.

– Eller flera på en lång rad, säger optikern.'
– Nejdå, säger bankmannen. Man kan zappa mellan kanalerna. Och en del matcher börjar på olika tider.

Församlingen försjönk vid ett sådant tillfälle i minnen och började prata om hur det var förr.

– Jag minns, sa kåsören, när dom började sända radio från flera allsvenska arenor i samma program. Vilken sensation det var att kunna förflytta sig från Eyravallen i Örebro till Idrottsparken i Norrköping på några sekunder. Folk trodde inte det var sant. Hyland fick gå in i sändningen gång på gång och förklara att det inte var bluff eller trickinspelning.

– Och före det fick man vänta till måndagarna med att läsa i tidningen hur det hade gått i natcherna, sa optikern.

– Och jag minns, sa redaktör A, när man fick vänta i tio dar på att få några svart-vita bilder från en landskamp i Paramount-Journalen på bio.
Nya avslöjanden senare i veckan.

KULAN I LUFTEN

Kulan i luften, gräset är grönt och bollen är rund.

 

Fotbollsserierna har med andra ord sparkat igång, och vid stambordet på lunchrestaurangen sitter redaktör A och inleder varje måltid med orden:

– Ja, mina bröder, kulan den glöder.

Den berömde optikern instämmer, liksom kåsören och den försynte bankmannen.

Fortsättning följer.

MYSTISK PÅSKGUBBE ORSAKADE POLISPÅDRAG

Nisse Bengtsso hade en gång för länge sedan fått följa med sina föräldrar på en tågresa till Göteborg. De besökte bland annat Buttericks butik med skämtartiklar, där Nisse Bengtsson för egna pengar köpte en ansiktsmask av gummi för tre och tjugofem.

Det fanns indian, kines, neger, eskimå, pirat och några till. Nisse Bengtsson valde länge och omsorgsfullt och fastnade till slut för den så kallade negermasken.
Det här hände alltså på den tiden då svarta människor fortfarande kallades för negrer i Sverige och var så sällsynt förekommande på de här breddgraderna att folk vände sig om på gatorna och tittade efter dem.

När Nisse Bengtsson kom hem började han med att skrämma sina jämnåriga kamrater. Han hade masken i fickan när de var ute i skogen. Sedan sprang han och gömde sig bakom ett träd och tog på sig masken innan han tittade fram igen.

I början var de andra ungarna nära att skita på sig, för de trodde att det var en riktig afrikan som var ute i skogen och spanade.
Det var en fruktansvärd mask i form av ett hångrinande mörkbrunt ansikte med svart krulligt hår och röda uppsvällda läppar. Men efter ett tag blev j Nisse Bengtsson avslöjad, och när han hade lurat alla ungar i kvarteret var det inte lika roligt längre.

Dagarna gick och det blev påsk. När de andra barnen klädde ut sig till påskkärringar och påskgubbar tog Nisse Bengtsson på sig gummimasken och en av sin farsas gamla avlagda kavajer. Sedan kavlade han upp ärmarna, kollade så att masken satt fast ordentligt och gick ut i skymningen och knackade på fönstren

Han smög runt på gårdarna och klättrade på uthustak och stegar och stack upp huvudet och ropade bu.

De flesta hann väl inte se vad det var fråga om eller så brydde de sig inte om det, men när han kom till kärringa Larssons hus utbröt full kalabalik.

Kärringa Larsson hade besök av gubben Persson, men han satt med ryggen mot fönstret och hängde inte riktigt med i svängarna. Han såg först bara hur kärringa Larsson stelnade till och spärrade upp ögonen med skräckslagen blick. Sedan skrek hon ”Hjälp, en neger!” varpå gubben Persson vände sig om fick se ett hångrinande mörkt ansikte försvinna från fönstret.

Kärringa Larsson kastade sig på telefonen och ringde polisen och rapporterade att en neger hade tittat in genom hennes fönster på andra våningen.

Det här utspelades på den tiden då polisen inte hade så mycket att göra, så de skickade ut en patrull för att undersöka saken.

De möttes på brottsplatsen av kärringa Larsson som pekade på fönstret och beskrev händelseförloppet i dramatiska ordalag. Hon påstod sig ha kunnat utläsa svår sinnessjukdom och djuriska lustar i inkräktarens blick och var övertygad om att hon skulle ha blivit våldtagen om inte gubben Persson hade varit där och beskyddat henne med sin blotta närvaro.

Gubben Persson intygade riktigheten i detta, och när poliserna frågade efter signalement på den misstänkte gärningsmannen hävdade han att denne påminde starkt om dåvarande världsmästaren i tungviktsboxning Jersey Joe Walcott.

När poliserna invände att Joe Walcott, så vitt de kände till, var bosatt i New Jersey i Amerika och att det knappast var troligt att han sprang omkring i utkanterna av svenska småstäder och tittade in genom fönstren hos gamla damer, blev gubben Persson mycket upprörd.

Han framhöll att han minsann hade varit i Stockholm några år tidigare och på nära håll sett Walcott slå ut Olle Tandberg i femte ronden, så här skulle det inte komma några unga glopar till konstaplar och påstå att han inte visste hur Jersey Joe Walcott såg ut.

Det slutade med att poliserna avfärdade gubben Persson som ett mindre trovärdigt vittne. Kärringa Larsson höll dock fast vid sin anmälan, men den mystiske främlingen förblev okänd och undkom lagens långa arm trots intensiva efterspaningar från gubben Perssons sida.

DET VAR BÄTTRE FÖRR

Berra och grabbarna har gästat kåsören för sedvanlig påsksammankomst.

Efter avsmakning av årets påskmust fortsatte mötet med allmänna frågor. Debatten blev livlig men mynnade som vanligt ut i att allt var bättre förr.

– Man hade roligare på påsken förr i tiden, sa Berra.
– Hur menar du då? sa filosofiska Karlsson.
– Tja, sa Berra. Man klädde ut sig och skickade påskbrev till varandra.

– Men då var vi ju små, sa Karlsson.

– Har du börjat gå i barndom? sa sällskapets ende revolversvarvare.
– Det var i alla fall roligare, envisades Berra. Kommer ni ihåg när Nisse Bengtsson tröttnade på att vara påskgubbe och klädde ut sig till neger i stället.

– Så heter det väl inte? sa Karlsson.

– Nej, men man sa så på den tiden, sa Berra. Han hade i alla fall en svart mask för ansiktet och skrämde upp kärringa Larsson så hon ringde till polisen.
– Det minns inte jag,,sa revolversvarvarn. Kan man få ytterligare detaljer.
Då berättade Berra hela historien, men den är så lång så den får vi spara till senare i veckan.

ÅRETS PÅSKMUST AVSMAKAD

Berra och grabbarna har gästat kåsören för traditionell avsmakning av årets påskmust.
– Lite blommigt, konstaterade Berra och smackade med läpparna.
– Fin kropp, framhöll filosofiska Karlsson.
– Och stark eftersmak, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

En smärre diskussion uppstod sedan om var någonstans årets upplaga skulle placeras i ett lite längre tidperspektiv.

– Lite strävare än fjolårets, sa Berra.
– Kanske inte riktigt lika fylligt, sa Karlsson.
– Men på det hela taget en hyfsad årgång, sa revolversvarvarn.

På Karlssons förslag ventilerades sedan frågan huruvida någon av det senaste decenniets årgångar egentligen varit riktigt dålig. Ingen av de församlade kunde dock erinra sig detta, utan mötet enades om att påskmusten hållit en ganska jämn och relativt hög nivå så långt bakåt man kunde minnas.

– Möjligen kan man anmärka något på att smaken är ganska likartad från år till år, sa Berra.

– Ja sa Karlsson. Det är ju inga direkta sensationer.
– Fast 07:an vill jag minnas var lite extra sprallig, sa Berra.
– Ja, sa Karlsson. Men det kan ju ha berott på att det var den gången du hade varit på fest hos din brorsa hela natten innan du kom hit.
– Det kan du ha rätt i, sa Berra. Det hade jag glömt.
Nya avslöjanden senare i veckan.

SE UPP FÖR TVESTJÄRTARNA!

Vi har tidigare i denna blogg gått igenom hur alla sår måste tvättas med svidande jodlösning för att man inte skulle få blodförgiftning när man var liten. Vi har konstaterat att det var livsfarligt att svälja vindruvskärnor eftersom de kunde fastna i blindtarmen och vi har slagit fast att enda sättet att komma undan med livet i behåll om man mötte en grävling var att ha koks i stövlarna..

I dagens avsnitt har vi kommit fram till det allra farligaste av allt, nämligen tvestjärtarna.

Det var dom man måste var allra mest vaksam mot, för annars kunde dom krypa in i örat och nypa sönder trumhinnan med sina saxliknande bakdelar.

Hur dom kunde vända inne i själva örat begrep man aldrig, men det kanske helt enkelt var så att dom backade in.

När dom väl hade kommit dit och knipsat av trumhinnan var det i alla fall kört. Då fortsatte dom in i hjärnan och sedan fanns ingen räddning längre.

Hur sådana här rykten kunde uppstå vet jag inte. Jag vet bara att jag tillbringade en stor del av min barndom med att kolla att öronen var fria från tvestjärtar, för det här var inget man vågade ta lätt på.

Ju mer jag tänker på det, desto mer minns jag en massa saker från barndomen som var farliga och förbjudna. Man fick till exempel inte skölja ner maten med mjölk eller vatten, man måste tugga den ordentligt först. Maten skulle blandas med saliven, sades det, annars kunde man inte smälta den.

Vad som i så fall skulle hända var oklart, men man kunde vara säker på att det var något förskräckligt. Förmodligen skulle det leda till att man svällde upp som en ballong och exploderade med en stor smäll till slut.

Och så var det detta ständigt återkommande tjat att man skulle ha ”pli på sig”

Exakt vad det innebar begrep man inte riktigt, men förmodligen hade det något med hållningen att göra, för ibland uppmanades man att balansera en tung bok på huvudet och gå fram och tillbaka i lägenheten för att bli ”rak i ryggen”,

I vanliga fall gick man ju med händerna i fickorna i kutande rygg och tittade ner i marken, men det tyckte inte dom vuxna om, så dom sa att man skulle tänka på hållningen och se till att få lite pli.

När man hade balanserat omkring en stund med en bok på huvudet hemma i lägenheten och gick ut på stan och försökte gå på samma sätt och liksom sväva fram med högburet huvud och lätt svängande armar utmed sidorna, så vände sig folk om och stirrade som om man inte var riktigt klok.
Då slutade man med det, så någon vidare pli fick man väl inte, om det nu var detta det betydde.

KOKS I STÖVLARNA

Efter att nyligen i den här bloggen ha redogjort för en massa konstigheter man inbillade sig i sin barndom, insåg jag att jag hade glömt det viktigaste. Nämligen att man skulle ha koks i stövlarna för annars kunde man bli ihjälbiten om man mötte en grävling.

Alla visste nämligen att grävlingen bet tills det knakade, och hade man då koks i stövlarna så trodde grävlingen att det var benen som knakade och då slutade han bita.

Detta inbillade man sig på fullt allvar när man var liten, även om man naturligtvis aldrig hade koks i stövlarna.

Jag minns att jag ofta fundera på det, men att jag aldrig kunde förstå hur koksen skulle rymmas i stövlarna för dom var alltid så trånga att man knappt fick plats med fötterna. Och det var bara med stort besvär man lyckades dra dom av sig med hjälp av en stövelknekt man gjort i träslöjden.

Hur man då dessutom skulle få ner koks i stövlarna övergick ens förstånd. Man vågade inte ens försöka, för man var övertygad om att de vuxna inte skulle ha gillat att man smutsade ner strumporna med en massa sotig koks.

En variant kunde kanske ha varit att lägga knäckebröd i stövlarna, men det var inte förrän långt senare jag hörde talas om den metoden.

Läget var alltså sådant att man aldrig skulle ha vågat lägga koks i stövlarna ens om det hade fått plats, så därför gick man omkring med en ständig rädsla att bli biten av en grävling. Detta är desto konstigare eftersom jag inte kan påminna mig att jag någon enda gång under min uppväxt över huvud taget såg skymten av en grävling och än mindre mötte någon ute i skogen.

På senare år har jag däremot sett grävlingar både i skogen och inne i stan, men det är ju så dags nu när det inte finns någon koks längre. Numera värmer man ju husen med olja eller bergvärme, och säga vad man vill om de metoderna men i stövlarna kan man inte ha dem.

HÅRDA BUD VID MATBORDET

Förr i tiden var det hårda bud. När man var liten fick man till exempel ingenting säga vid matbordet.
Prata inte med mat i munnen, sa de vuxna alltid om man försökte. Och om man frågade varför, hette det att maten skulle tysta mun. Så någon träning i spirituella bordskonversationer fick man aldrig.

Inte fick man svälja vindruvskärnor heller, för då kunde dom fastna i blindtarmen. Det sades aldrig rent ut vad detta kunde leda till, så man fick själv tänka sig att man skulle frätas sönder inifrån och gå en långsam och kvalfylld död till mötes. Fantasin var det i alla fall inget fel på när man var liten.

Men allt var väl inte de vuxnas fel. En del rykten spreds på skolgårdar och bakgator. Till exempel att om man svalde en apelsinkärna så kunde den börja gro i magen och efter en tid skulle det växa ut små apelsinträd ur munnen och näsan och så skulle man sakta men säkert kvävas till döds.

Man hade aldrig sett ett apelsinträd i verkligheten. men man hade hört talas om att apelsiner växte på träd i sydliga länder, och förmodligen var dessa träd extra knotiga och taggiga så att det skulle göra alldeles speciellt mycket ont och orsaka betydligt mer blodflöde än om man till exempel svalde en äpple- eller päronkärna.

Blod var över huvud taget något som man fick lära sig att vara mycket rädd för. Blåmärken kunde man ha hur många som helst, bara det inte ”gick hål”.

Började det blöda gick nämligen stora larmet direkt även om det bara var ett par droppar. Alla sår måste tvättas med jodlösning så det sved och brände som eld i hela kroppen, innan såret kunde läggas om. Gjordes inte detta skulle man få blodförgiftning, och det var det absolut farligaste som fanns när man var liten.

Fick man blodförgiftning var allt hopp ute. Enda chansen var att upptäcka den i tid, och det kunde man göra på en lång, röd sträng som skulle gå från såret till armhålan.

En stor del av barndomen gick därför åt till att studera den egna kroppen och leta efter sådana strängar, för man hade jämt små smutsiga sår på knän och armbågar som man noggrant gömde för de vuxnas blickar så man skulle slippa bli tvättad med jodindränkta bomullstussar hela tiden.

Ändå kan jag inte minnas att jag någonsin upptäckte något som påminde om den beskrivna blodförgiftningssträngen, så jag hade väl ovanligt stor tur i det fallet.

Jag minns bara att jag som barn var ständigt övertygad om att jag skulle dö i blodförgiftning någon av de närmaste dagarna och att jag alltid blev lika häpen varje gång jag insåg att jag hade överlevt.