Här följer hela den
pinsamma historien om hur det gick till när sommartiden för många
år sedan gjorde sitt inträde i det tidningshus som då var min
arbetsplats.
Det började med att
fastighetsskötaren gick runt i huset och ställde om samtliga
klockor i byggnaden. När han gick förbi min plats frågade han om
jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.
– Bakåt så klart, sa jag
– Är du säker på det? sa
fastighetsskötaren.
– Javisst, sa jag. Vitsen
med det här är ju att det ska bli längre och ljusare dagar. Och
för att tjäna in en timme måste man ställa tillbaka klockan lika
mycket. Då får man en timme extra och dagen blir längre.
– Och det är du helt säker
på? sa fastighetsskötaren.
– Hundraprocentigt, sa jag.
En stund senare var jag
klar för dagen och gick hem. När jag satt framför teven på
kvällen blev jag plötsligt alldeles kall. Nyhetsuppläsaren tog
nämligen fram en stor urtavla av papp och sa att när vi nu går
över till sommartid ska klockan ställas fram en timme. Sedan förde
han den långa visaren oändligt sakta runt ett helt varv för att
alla skulle förstå och flyttade fram den lilla visaren ett steg
medan han förklarade att så här ska klockan ställas fram när den
blir två i natt för att dagarna ska bli längre och ljusare.
Denna illustrerade och
övertydliga pedagogiska utläggning träffade mig som en klubba i
skallen. Jag satt som bedövad en lång stund och funderade på vad
jag hade ställt till med.
Sedan samlade jag ihop mig
och tänkte så skarpt jag kunde en stund. Om fastighetsskötaren
hade gjort som jag hade sagt skulle alla klockor på jobbet visa två
timmar för lite när den nya arbetsveckan började. Alla klockor
skulle vara sju på morgonen när de var nio i resten av
spridningsområdet.
Vad skulle detta innebära?
Skulle alla gå på lunch två timmar för tidigt? Skulle de som hade
viktiga möten och tider att passa komma två timmar för tidigt och
undra vart den de skulle träffa hade tagit vägen?
Kaos, tumult och
förvirring skulle sprida sig och jag såg för mitt inre hur jag
själv kom till jobbet senare på dagen och fastighetsskötaren
riktade ett anklagande finger mot mig och utropade:
– Där är han. Det är
hans fel alltihop Det var han som lurade mig att ställa klockorna
fel!
Men inget av allt detta
inträffade. När jag äntligen vågade mig till jobbet visade det
sig att samtliga klockor gick rätt och det fanns heller inget som
tydde på att de någonsin hade gått fel. Fastighetsskötaren hade
tydligen varit klok nog att inte lita på sin sagesman utan själv
tagit reda på fakta i målet.