fredag 31 mars 2017

EN SYNNERLIGEN PINSAM HISTORIA

Här följer hela den pinsamma historien om hur det gick till när sommartiden för många år sedan gjorde sitt inträde i det tidningshus som då var min arbetsplats.


Det började med att fastighetsskötaren gick runt i huset och ställde om samtliga klockor i byggnaden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.
– Bakåt så klart, sa jag
– Är du säker på det? sa fastighetsskötaren.


– Javisst, sa jag. Vitsen med det här är ju att det ska bli längre och ljusare dagar. Och för att tjäna in en timme måste man ställa tillbaka klockan lika mycket. Då får man en timme extra och dagen blir längre.
– Och det är du helt säker på? sa fastighetsskötaren.
– Hundraprocentigt, sa jag.


En stund senare var jag klar för dagen och gick hem. När jag satt framför teven på kvällen blev jag plötsligt alldeles kall. Nyhetsuppläsaren tog nämligen fram en stor urtavla av papp och sa att när vi nu går över till sommartid ska klockan ställas fram en timme. Sedan förde han den långa visaren oändligt sakta runt ett helt varv för att alla skulle förstå och flyttade fram den lilla visaren ett steg medan han förklarade att så här ska klockan ställas fram när den blir två i natt för att dagarna ska bli längre och ljusare.


Denna illustrerade och övertydliga pedagogiska utläggning träffade mig som en klubba i skallen. Jag satt som bedövad en lång stund och funderade på vad jag hade ställt till med.
Sedan samlade jag ihop mig och tänkte så skarpt jag kunde en stund. Om fastighetsskötaren hade gjort som jag hade sagt skulle alla klockor på jobbet visa två timmar för lite när den nya arbetsveckan började. Alla klockor skulle vara sju på morgonen när de var nio i resten av spridningsområdet.


Vad skulle detta innebära? Skulle alla gå på lunch två timmar för tidigt? Skulle de som hade viktiga möten och tider att passa komma två timmar för tidigt och undra vart den de skulle träffa hade tagit vägen?
Kaos, tumult och förvirring skulle sprida sig och jag såg för mitt inre hur jag själv kom till jobbet senare på dagen och fastighetsskötaren riktade ett anklagande finger mot mig och utropade:
– Där är han. Det är hans fel alltihop Det var han som lurade mig att ställa klockorna fel!


Men inget av allt detta inträffade. När jag äntligen vågade mig till jobbet visade det sig att samtliga klockor gick rätt och det fanns heller inget som tydde på att de någonsin hade gått fel. Fastighetsskötaren hade tydligen varit klok nog att inte lita på sin sagesman utan själv tagit reda på fakta i målet.


onsdag 29 mars 2017

SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR . . .

Nu är det alltså sommar.
I söndags lämnade vi vintern bakom oss genom att ställa fram klockan en timme.
Vart våren tog vägen är det ingen som vet, men att visarna på alla klockor ska flyttas framåt och inte bakåt tror jag mig nu ha begripit. Åtminstone för tillfället. När det är dags att byta tidszon nästa gång kan det vara glömt.


Vad sådan okunskap kan leda till har jag ett synnerligen pinsamt minne av.
En gång i tiden var jag nämligen nära att skapa kaos på jobbet när tidningens dåvarande fastighetsskötare skulle ställa om alla klockor och råkade gå förbi mitt skrivbord och fråga hur det var man gjorde nu igen.


Om jag minns rätt hände det när det här med sommartid var alldeles nytt och inte ens normala människor hade hunnit lära sig åt vilket håll klockan skulle ställas.
Fastighetsskötaren skulle alltså gå runt i huset och ställa om samtliga klockor i byggnaden, för detta utspelades på den tiden då det mesta gjordes manuellt. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.
- Bakåt så klart, sa jag.


Det blev starten på en kuslig kedjereaktion som kommer att beskrivas utförligt senare i veckan i denna blogg.
Nya avslöjanden följer alltså.

måndag 27 mars 2017

NU ÄR SOMMAREN HÄR

Och där var sommaren igång.
För ingen har väl missat att det var i går vi gick över till sommartid.
Om allt har fungerat ska alla klockor nu ha ställts fram en timme.
Eller var det tillbaka?


En gång i tiden fick jag lära mig att när man ställer fram trädgårdsmöblerna på våren ska klockan också ställas fram. När man ställer tillbaka dem på hösten ska klockan ställas tillbaka.
Vad bra, tänkte jag. Det ska jag lägga på minnet. Nu kan det ju aldrig bli fel igen.


Men det kunde det.
För när våren kom och det var dags att ställa om klockan tänkte jag att nu är det snart dags att ta ut trädgårdsmöblerna och sedan ska man ställa in dem när det blir höst igen.
Men det blev jag inte mycket klokare av. Skulle jag ta ut klockan på våren och ta in den på hösten eller hur var det nu igen och vad har det i så fall med sommartid och vintertid att göra?


Jag har för länge sedan insett att jag har någon hålighet i huvudet som gör att jag förmodligen aldrig kommer att kunna lära mig det här.
Vad detta kan leda till ska jag avslöja senare i veckan.

fredag 24 mars 2017

ENKELRUM ELLER DUBBELRUM?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade om han hade några rum.
Sedan ringde tre man till och sa ungefär likadant. Berra förstod att det hade blivit något fel någonstans.


Men efter ett tag orkade han inte upprepa det, utan när en frågade hur mycket ett enkelrum kostar per dygn svarade han:
Tusen kronor.
 Det var dyrt, sa mannen. Och ett dubbelrum?
– Två tusen, sa Berra.
– Det var konstigt, sa mannen.
– Hur så? sa Berra. Vi kan säga tretusen då.
– Nej, sa mannen. Jag menar att det brukar inte vara så stor skillnad så att ett dubbelrum kostar dubbelt så mycket som ett enkelrum.
– Det är väl inte så konstigt, sa Berra. Dubbelt är dubbelt så mycket som enkelt Och tvåtusen är dubbelt så mycket som ett tusen. Kan du inte räkna?


Sedan ringde en som ville ha ett rum med utsikt åt parken.
– Det har vi inget, sa Berra. Bara åt gatan.
– Det hade jag förra gången men då kunde jag inte sova, sa mannen.
– Du kan få hyra öronproppar, sa Berra. Tio kronor styck. Hur många vill du ha?
– Två förstås, sa mannen.
– Aj aj då, sa Berra. Jag har bara en kvar
– Jag tror jag bokar någon annanstans, sa mannen.
– Ja, gör det, sa Berra. Så slipper du ringa hit och störa oss.


Näste man ville ha ett enkelrum på första våningen.
– Med eller utan barskåp? sa Berra som nu började komma i form.
– Det går bra utan, sa mannen.
– Aha, sa Berra. Du tänker förstås ta med din egen sprit.
– Får man inte det då? sa mannen.
– Detta är ett nykterhetshotell, sa Berra.
– Vad menas med det? sa mannen.
– Att vi kan komma när som helst på dygnet och göra oanmäld dopingkontroll, sa Berra.
– Vem har bestämt det? sa mannen.
– Internationella skidskytteförbundet, sa Berra.
– Du är väl inte riktigt klok, sa mannen.
 Så brukar dom värsta fuskarna också säga när dom åker dit, sa Berra och la på luren.

onsdag 22 mars 2017

DET RINGER HOS BERRA

Har ni några rum? var det en som frågade när Berra svarade i sin hemtelefon häromdagen.


– Ja, tre, sa Berra förvånat.
– Då tar jag ett av dom, sa mannen i telefonen.
– Vad sa du att du gör? sa Berra.
– Jag vill boka ett av dom, sa mannen.
– Det här är inget hotell, sa Berra


– Jaså, sa mannen. Då har jag väl ringt fel då.
– För all del, sa Berra. Det var så lite så.
Hur detta utvecklades ska jag återkomma till längre fram i veckan.

måndag 20 mars 2017

EN TROGEN TIDNINGSLÄSARE

En gång i tiden lärde jag mig att när en hund stannar och nosar på någonting är det att jämföra med när vi människor läser tidningen. Hunden vill veta vad som har hänt i hans område det senaste dygnet, och det tar han reda på med luktsinnet. Därför ska man inte rycka i kopplet när hunden står och nosar på en lyktstolpe, för det är som att rycka undan tidningen för en människa som just läser en intressant artikel.


Detta gav kvällspromenaden nya dimensioner, och nu tyckte jag mig förstå varför den kaxiga dvärgtaxen Max bar sig åt som han gjorde. Nu var det lättare att följa hans tankar och funderingar. Nu insåg jag att varje gång hunden stannade vid en stolpe och nosade så tänkte han: Vad nu då, har det kommit en ny hund till kvarteret? Eller är det grannens katt som har varit framme? Vem har pinkat här? Och var kommer den lorten ifrån?
En del påstår att det står mycket skit i tidningen, men då skulle de se den tidning som den kaxiga dvärgtaxen Max läste en gång i tiden.


Men tro inte att hunden klagade för det, Det gjorde honom bara ännu ivrigare att nosa upp nya skandaler och vältra sig i dynga med den tydliga avsikten att gå till botten med allt. Ibland kunde man nästan få för sig att han trodde att han var en grävande journalist. Luktade det illa i en sandhög fick det honom bara att undersöka saken vidare för att kolla om han kunde hitta något ännu värre eller om där kanske rent av låg en hund begraven. 
Ibland försökte han till och med vältra undan stenar för att se om där dolde sig några gråsuggor eller andra ljusskygga varelser. Och så fort han kom hem fortsatte han att nosa runt för att se om det fanns några lik i garderoben.


Och ingen ska tro att den kaxiga dvärgtaxen Max nöjde sig med att läsa tidningen bara en gång. När jag gick samma väg tillbaka med honom på kvällspromenaden, skulle han scanna av hela omgivningen en gång till och stå stilla en stund på nytt vid varenda lyktstolpe, sandhög, avloppsbrunn, papperskorg, telefonstolpe, lövhög och transformatorstation.
Må han vila i frid och hoppas att han har tillgång till en bra dagstidning i sin hundhimmel.

fredag 17 mars 2017

DEN KAXIGA DVÄRGTAXEN MAX

Förr i tiden fick jag mycket motion när jag var ute och gick med den kaxiga dvärgtaxen Max.
Åtminstone under vår, sommar och höst för då sprang den kaxiga dvärgtaxen Max före och jag efter. Då gällde det att ge allt man hade och inte släppa kopplet hur trött man än var.


Vintertid var det lite lugnare för då kunde det räcka med att sätta klackarna i marken och glida med, hängande i kopplet som en skidtolkande infanterisoldat. Ibland sprutade snön om pjäxorna när man försvann mot skogsbrynet i eleganta slalomsvängar, medan häpna flanörer tittade med undran och skräck efter det egendomliga ekipaget.


Men det var då det. Åren gick och så småningom lugnade den kaxiga dvärgtaxen Max ner sig. Med tilltagande ålder och vishet tycktes han få andra värderingar. Ungdomens raska språngmarscher ersattes först av medelålderns stillsamma promenader och sedan av ålderdomens trötta steg och eftertänksamma grubbel.
När jag då var ute och gick med honom tog sig detta främst uttryck i ett stort antal raster med omsorgsfulla undersökningar av områden där det kunde finnas något för en gammal hund att utforska och fördjupa sig i.


Nu var det i stället jag som började rycka i kopplet när den kaxiga dvärgtaxen Max hade stått och nosat på samma fläck i fem minuter. Ibland kunde det ta en halvtimme att förflytta sig några hundra meter. Nu skulle den kaxiga dvärgtaxen Max nämligen undersöka varenda lyktstolpe, brevlåda, papperskorg, träd, buske, lövhög, rännsten, staketstolpe och avloppsbrunn som passerades samt ibland också en och annan stenmur, sandhög, busshållplats, telefonstolpe och transformatorstation.


Detta utfördes varje dag med en noggrannhet som jag tyckte började gränsa till rent sjuklig fixering.
Men då var det någon som talade om för mig att detta är ett helt normalt beteende hos en hund. Det är nämligen ungefär som när vi människor läser tidningen. Hunden vill veta vad som har hänt i hans område det senaste dygnet, och det tar han reda på med nosen eftersom luktsinnet är det som är mest utvecklat hos honom.
Därför ska man inte rycka i kopplet när hunden står och nosar på en lyktstolpe, för det är som att rycka undan tidningen för en människa som just läser en intressant artikel.

tisdag 14 mars 2017

ATT GÅ UT MED HUNDEN

När jag med ojämna mellanrum tar en liten promenad möter jag ibland människor som är ute och går med hunden.


Eller så är det hunden som är ute och går med dem, för de nästan släpas fram i sträckt koppel efter ivrigt flåsande små hundar med kroppskrafter avsevärt större än vad deras storlek ger sken av.
Jag minns då min egen karriär som hundägare och jag tänker: Precis så måste det ha sett ut när jag var ute och gick med den kaxiga dvärgtaxen Max.



Fast vid närmare eftertanke var det nog den kaxiga dvärgtaxen Max som var ute och gick med mig. Maken till stark hund att rycka och dra i ett koppel har jag nämligen aldrig skådat.
Detta ämne tänkte jag utveckla lite senare i denna blogg.

fredag 10 mars 2017

ELVIS ELLER TOMMY del 4

Resultatet av omröstningen presenterades i Bildjournalen den 24 mars 1958. Den vanns alltså av Tommy. Till allmän förvåning, vågar jag nog påstå. Även om maginalen var knapp, 18 556 röster mot 18 331.


Jag minns att vi fnyste åt resultatet och sa till varandra att det är säkert mest tjejer som köper Bildjournalen. Eller så hade det inte gått rätt till. Förstapriset var nämligen ett möte med idolen, och det begrep man ju att Bildjournalen inte kunde få Elvis att ställa upp på sådant, även om han var på väg att göra lumpen i Västtyskland. Då var det mycket lättare att ordna ett möte med Tommy Steele i London.


Fast Little Gerhard fick förstås träffa Elvis senare på året när han hade korats till Nordens rockkung på Jordal Amfi i Oslo. Då kunde man läsa i Bildjournalen hur Gerhard fick stiga in i ett rum och vänta en stund. Sedan öppnades en annan dörr och in klev Elvis.
Hello king, sa Gerhard.
Hello king of Europe, sa Elvis.
Han trodde alltså att Gerhard var hela Europas rockkung, konstaterade vi med lika delar häpnad och respekt.


För min del skrev jag brev till både Elvis och Tommy när jag var 13 år. Från Tommy kom ett signerat idolporträtt med posten ett par veckor senare. Men från Elvis hördes ingenting. I efterhand har jag insett att jag hade missat att skicka med internationellt svarsporto, vilket jag tydligen hade lärt mig innan jag skrev till Tommy.


Jag gick länge och funderade på om jag skulle våga mig på ett nytt försök med Elvis. Men jag tror att jag resonerade som så, att han kanske skulle tycka jag var konstig om jag skrev en gång till i samma ärende. Hade han vägrat svara en gång, så sket han väl i det nästa gång också.
Jag var som sagt bara 13 år och hade nog inget riktigt begrepp om att han kanske inte läste alla breven själv.



Detta var avslutningen på ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll med omslag av konstnären Marian Väpnargård. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514
Eller så kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.




torsdag 9 mars 2017

ELVIS ELLER TOMMY del 3

Nu drog det ihop sig till avgörande i den stora omröstningen om Elvis eller Tommy.
Det hela tillspetsades av två långfilmer som hade Sverigepremiär i samma veva.


Först till Uddevalla kom The Tommy Steele Story. I december 1957 gick den upp på biografen Grand, som låg vid Norra Drottninggatan mellan dåvarande Konsum och Penords herrekipering, alltså där Gallionen finns i dag.


Ett par veckor senare kom Loving you med Elvis Presley till biografen Aveny som låg på Kungsgatan 12, alldeles ovanför ett litet valv som ledde in till Berghs Tobak, vägg i vägg med Lunds herrekipering, känd som ”De välklädda herrarnas affär”.
Loving you var tydligen ingen tillräckligt säljande titel, för filmen döptes om till Ung man med gitarr på svenska. Förmodligen för att Ung man med trumpet hade fungerat bra några år tidigare med Kirk Douglas i huvudrollen.


Elvis Presley spelade lastbilchauffören Deke Rivers, som iförd jeansställ och polisonger slog igenom med dunder och brak. Mean woman blues var den stora låten. Den frös man nästan av sig häcken på, som vår svenske rockkung Jerry Williams uttryckte det i ett tv-program många år senare.
Märkligt nog minns jag inte att det var särskilt livat i salongen eller utanför biografen, men jag kanske var på fel föreställning.
Då var det betydligt mer tryck när Tommy Steele Story hade premiär på Grand. Det var kö på Norra Drottninggatans trottoar ända bort till Linders hörna långt innan sjuföreställningen skulle börja.


Och stökigare och stökigare blev det. Strax innan entrédörrarna mot gatan skulle slås upp knuffade en stor klunga ungdomar varandra hit och dit för att komma in först. Massan tryckte på så att rutan i den ena av de stora glasdörrarna spräcktes och folk ramlade omkull i röran.
Jag hade lyckats tränga mig så pass långt fram att jag såg att de första som tog sig in och kunde lösa biljett i kassan var Ralf Weistedt och Lars-Åke Nilsson som båda spelade fotboll i UIS. Med i kön var också Anita Carlsson-Thulin, som jag några år senare blev arbetskamrat med på Bohusläningen. Liksom Åke Johansson hemma i kvarteret och min klasskamrat Kent Lindkvist, blivande gitarrist i Hillbilly Five.

Men varken Kent eller jag lyckades ta oss fram i tid för att få biljett till sjuföreställningen. Vi löste till nian i stället och gick hem till mig och spelade skivor under tiden. Vi var stora Elvisfans båda två men inte mer rabiata än att vi kunde lyssna på Tommy också. Det blev många Singing the blues, A handful of songs och Elevator rock, innan det var dags att promenera tillbaka ner till stan i tid till nioföreställningen.


När filmen körde igång (jag tror det var med Take me back baby) var vi några stycken som började stampa takten mot golvet lite lätt. Då kom vaktmästaren in och lyste med sin ficklampa mellan bänkraderna och röt:
Sluta genast med det där, annars stoppar vi filmen!
Sedan blev det lugnt och efteråt gick var och en hem till sitt. Jag kan i alla fall inte erinra mig att det blev några svårare kravaller.
(Fortsättning följer i morgon)


Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll med omslagsbild av konstnären Marian Väpnargård. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514
Eller så kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.


onsdag 8 mars 2017

ELVIS ELLER TOMMY del 2

Vi samlades några kompisar ibland på kvällarna och spelade varandras skivor. Det var i stort sett enda möjligheten att lyssna på idolerna, om man inte hade råd att gå på kafé och mata jukeboxen med tjugofemöringar. Television fanns ännu inte i Uddevalla och i radio spelades ingen rock annat än i undantagsfall. Det var väl inte rent ut sagt att det rådde förbud, men nog kunde det uppfattas så.


Därför blev det stor sensation när Carl-Gunnar Hammarlund i sitt populära lördagseftermiddagsprogram Sveriges Bilradio plötsligt kungjorde att från och med nu skulle han spela ”en rock´n´roll-skiva” i varje sändning.
Det innebar att många ungdomar satt halva lördagen och lyssnade på Hammarlunds utläggningar om bensinpriser, förgasare, rattmuffar och säkerhetsbälten för att inte missa veckans enda rockplatta i radion.

Hammarlund

Och så en lördag inträffade det oerhörda. Hammarlund glömde sitt löfte och ingen enda rocklåt tonade ut i etern den dagen. Det blev väl inte folkstorm precis, men i alla fall en hel del ilskna brev som Hammarlund läste upp lördagen därpå. Sedan bad han om ursäkt för sin glömska och lade på veckans rockskiva. Men tro inte att han gottgjorde sin tabbe med att spela två rocklåtar. Det blev bara en i alla fall. Någon måtta fick det vara.

Läroverket

Sådant var alltså läget på den svenska rockfronten när Bildjournalen drog igång sin stora omröstning. Diskussionens vågor gick höga i skolan. Jag minns att teckningsläraren Nisse Asp sa att den där Tommy verkade allt betydligt mer mänsklig än den där kylige Presley. Varpå han tillade:
- Men om ett halvår har ni glömt bägge två, för då har det kommit någon ny stjärna.

Nils Asp

Musiklärare Hansen lät oss spela skivor med både Elvis och Tommy på lektionerna. Sedan tog han om vissa partier och påpekade stora brister hos båda. Särskilt minns jag hur han anmärkte på att Presley inte kunde hålla ut tonen utan var tvungen att låta en kör dränka hans otillräcklighet i det avseendet.


Och när den hygglige klassföreståndaren och läraren i engelska, Lasse Höglund, lät oss spela medförda skivor med engelskspråkiga artister blev han riktigt orolig. När någon la på Rip it up med Little Richard studsade han upp från sin plats bakom katedern och sprang fram till skivspelaren och stängde av den. Sedan sa han att visst hade han lovat att vi skulle få spela våra skivor men då hade han inte trott att det kunde låta på det här viset.
(Fortsättning på berättelsen följer i denna blogg i morgon.)


Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll med omslagsillustration av konstnären Marian Väpnargård. Fortsättning följer i morgon. Boken finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514
Eller så kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.


tisdag 7 mars 2017

ELVIS ELLER TOMMY

Elvis eller Tommy? Det var den stora frågan i början av 1958. Tidningen Bildjournalens omröstning engagerade åtskilliga ungdomar runt om i Sverige.
Själv var jag lite kluven. Jag gillade båda – men röstade på Elvis. Märkligt nog vann han inte. Men jag undrar om han någonsin fick reda på det.


Tävlingen var nämligen en synnerligen intern svensk företeelse. Så vitt jag vet fanns ingen motsvarighet någon annanstans i världen.
Elvis Presley var den uppkäftige rebellen från amerikanska södern som chockade den pryda medelklassen med sin råa röst och sitt utmanande höftvickande på scenen. Skulle han jämföras med någon var det väl snarast Jerry Lee Lewis, Little Richard eller Chuck Berry.


Tommy Steele var den hygglige Londonkillen med det rufsiga håret och den lite mesiga rösten som skojade och skämtade på scenen. Han gick mycket riktigt också snart över till musikalbranschen.
Bildjournalen hette tidningen som kom på idén. Under de månader tävlingen pågick fördubblades upplagan till 130 000 exemplar.


Vi skulle alltså rösta på vem som var bäst, Elvis eller Tommy. Man fick fylla i en kupong med namn och adress och sedan en kort motivering typ Jag gillar Elvis/Tommy därför att . . .
De omdömen som tidningen tyckte var bäst eller roligast publicerades efter hand. Jag minns en som skrev att hon gillade Elvis för ”hans sätt att höja ena mungipan när han ler”. Det var den sortens motiveringar som gick hem hos juryn. Själv aktade jag mig för att sticka ut hakan på den tiden, så jag skrev något enfaldigt i stil med ”för att han sjunger så bra”.


Efter några dagar kom ett brev från Bildjournalen. Det innehöll en nål med en pytteliten Elvisbild på en plastknapp. Jag fäste den på skinnjackan och gick omkring med den några veckor. Men jag minns Tommyfans som inte alltid vågade bära sin nål. De var rädda att få stryk av mera slagsmålsvana Elvisdiggare.


Men det där med Elvis som rebellen och Tommy som morsgrisen stämde inte riktigt om man skrapade lite på ytan. Elvis bodde hemma hos mamma och gick i kyrkan varje söndag. Tommy hade växt upp i Londons hårdaste kvarter och varit till sjöss ett år innan han slog igenom. Men det hördes inte på skivorna. Och det var inte alla som visste.


Elvis var arbetarungdomens man. Raggarna och mc-knuttarna höll på honom. De hade jeans och skinnpaj och brylcreme i håret. Läroverksungdomen kallades för siskor och hade duffel och pannlugg och höll i stor utsträckning på Tommy. Liksom många av tjejerna.
Eftersom jag gick i läroverket stod jag på något sätt med ett ben i vardera lägret och visste inte riktigt var jag hörde hemma. Och jag köpte skivor med både Elvis och Tommy. Elvis var toppen. Men Tommy var inte så dum han heller ibland.
(Fortsättning följer i morgon i denna blogg.)


Detta var början på ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll med omslagsbild av konstnären Marian Väpnargård. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514
Eller så kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.