ÄNNU MERA KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

DJURISKA LUSTAR

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

AMERIKANEN OCH UNDERTRÖJAN

 I nummer 8 av tidningen Se från 1968 fortsätter Gits Olsson att rapportera från sin tillfälliga exil i USA. Den här gången handlar det om undertröjans betydelse för den amerikanske mannens självkänsla. Det är alltså fråga om det plagg som vi i dag vanligtvis benämner t-shirt.

Så här skriver han:

Hela veckan går gubbarna i den här amerikanska småstadsförorten klädda som vicedirektörer i försäkringsbolag, vilket kan tänkas ha sin förklaring i att varannan gubbe tycks vara vicedirektör i försäkringsbolag. Det ska vara svart hatt, svart kostym, svart slips, svarta hornbågade glasögon och svart dokumentportfölj att förvara lunchmackorna i (jag vet inte säkert men det är möjligt att man har svart ost på dom).

Men på lördagarna är vicedirektörerna lediga, då är försäkringsbolagen stängda och den som dör den dagen utan att ha skrivit på, han får skylla sig själv. På de lediga lördagarna undergår vicedirektörerna en märklig förvandling. Då går dom till snabbköpet för att veckohandla åt hustrun, och då kommer dom i fransiga jeans, trasiga gummiskor, oljig mockajacka och – det viktigaste av allt – en urringad undertröja. Och om inte undertröjan är tillräckligt stärkande för självkänslan spär de på med en tändsticka i mungipan.

Man beskyller Marlon Brando för att ha lanserat undertröjan som manligt mode. Det lär ha skett i ”Linje lusta” och sedan den filmen har det bott en liten Marlon Brando i varje amerikan. För all del, det är ett tufft och virilt mode för den som är byggd för det. Men den övervägande delen av vicedirektörerna i vårt område har svårt att leva upp till förebilden. Är man 1.50 i strumplästen, smalaxlad och försedd med en liten kulmage, liknar man inte Marlon Brando hur mycket man än uppträder i undertröja. Man liknar en sån där kupig vinflaska från Italien med bast omkring.

En betänklig grej är också det faktum att vicedirektörernas lördagströjor inte alltid är så vita som de borde vara. Vi spanade in en gubbe med ketchup på undertröjan och en vars tröja avslöjade att han smällt i sig ett löskokt ägg till frukost. Ibland känner man sig sugen på att peta dem i magen och fråga:
-Du, finns dom där i vitt också?

Påföljande lördag hade en undertröja köpt björkved för helgbrasan – dom säljer sånt i snabbköpen här. Med veden i famnen gick han rakt ut, men den automatiska dörröppningsanordningen klickade och mannen gick tvärs igenom dörren så att glasskärvorna yrde om öronen på honom Jag har aldrig sett en så förvånad amerikan sen japanerna bombade Pearl Harbor. Men fönsterkrossaren samlade sig snabbt, han var ju iklädd tuff undertröja och ännu tuffare gympadojor och hade i god tid före weekenden tecknat en försäkring som täckte skadorna. Fast han tuggade lite mer intensivt än i vanliga fall på sin tändsticka.

Och så ber jag att få vidarebefordra en alldeles färsk USA-historia från 1968, även den förmedlad av Gits Olsson i tidningen Se:

Den unga amerikanskan var mycket vacker. Hon bodde i en lyxvilla i Hollywood. För inte så länge sedan blev hon änka och nu satt hon och berättade sorgset för några väninnor om sin nyligen avlidne 70-årige make.
-Han var underbar. Varje söndag älskade han mig i takt med kyrkklockorna.
Några tårar trillade nedför kinden när hon tillade:
-Och han hade väl levt än i dag om det inte hade varit för larmklockorna på den förbannade brandbilen.

HÄR VAR DET MERA KLIPP

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

BUBBEL I KÖN

Pratbubblor ur tidningen Se från olympiska spelens, månlandningens, den undersökande journalistikens  och studentupprorens tid i slutet av 1960-talet.

HUR KAN MAN BO I SVERIGE?

 I nummer 4 av tidningen Se från 1968 har Amerikaresenären Gits Olsson kommit fram till den lilla staden Boulder i Colorado, där han ska bo med familjen i några månader. Jag fortsätter läsa med intensiv spänning och stor behållning, där jag sitter i solen utanför den lilla stugan vid havet på andra sidan jordklotet drygt femtio år senare.

Vi hyrde ett hus vid foten av Klippiga Bergen och har redan fäst oss vid fyra amerikaner.

Mr Glögg är järnhandlare i staden. Vi kallar honom mr Glögg för han snackar om glögg så fort vi visar oss i butiken. Mr Glögg firade nämligen julen i Chicago tillsammans med ett par svenskamerikaner och så kanon som han blev på glöggen han fick där, det har han inte varit sedan han och en kompis sprängde en bunker på Guadal Canal och hittade femton pavor rom i en låda bakom krutdurken.
Mr Glögg säger att Amerika är det underbaraste landet i världen och att vi borde bo här i stället för i det där eländiga nordpolslandskapet Sverige som lär vara befolkat av kommunistiska eskimåer.

Hurtiga Harris har bråttom men han har skänkt oss ett hem. Hurtiga Harris hyr ut allt från kylskåp till pennvässare. Han kommer susande med sin skåpvagn och fyller kåken med elektriska prylar i ett tempo som får oss att misstänka att han hatar dom och vill bli av med dom så kvickt som möjligt. Hurtiga Harris lassar in kylskåp, tvättmaskiner, dammsugare och TV-apparater och snackar femton tusen ord om dom senaste dagarnas väderlek samtidigt som han gestikulerar med skruvmejslar, tänger och skiftnycklar.
Hurtiga Harris säger att Amerika är det underbaraste landet i världen och att vi är idioter om vi återvänder till ett land som är överhopat av isbjörnar mot vilka inga skruvmejslar i världen kan hjälpa.

Tom Mix är billig begagnad bilhandlare och heter förmodligen någonting annat men dels går det inte att tyda hans namnteckning under kontraktet på den gamla Chevroleten vi köpte för 840 dollar, dels uppträder han i en gammal cowboyhatt av samma design som ens barndoms biohjälte.
På Tom Mix firma står det 220 rishögar och väntar på köpare, helst dumma svenskar. Om varje rishög säger Tom Mix att det är den underbaraste bil som världen någonsin skådat. Att den kostar 1200 dollar spelar ingen roll, Tom Mix är efter en mycket svag påtryckning beredd att gå ner till 950 dollar. Får han stålarna kontant, går han först ut och sväljer en Aspirin, återvänder därefter och flämtar fram ett bud på 800 dollar plus fem procent oms.
Om Amerika säger Tom Mix att det är det underbaraste landet på jorden, och att jag som svensk verkligen borde slå mig ner i detta land som dignar av underbara chevroleter.

Mr Crane är vice assistent till vice direktören i banken i stan. Stockholm skulle skicka pengar till mig, för efter det här med huset och bilen och alla maskinerna så var man tämligen pank.
-No, mr Olsson, sa den perfekt manikurerade mr Crane på måndagen och gav mig en kall blick bakom de affärsmässiga glasögonen Vi har inte hört av era pengar.
-No, mr Olsson, sa han på tisdagen. Inga pengar än. Sorry.
-No, mr Olsson, sa han på onsdagen. Inga pengar än. Vi ringer om det kommer några, tillade han med minen hos en pamp i Kennelklubben som schasar bort en korsning mellan pudel och marsvin.
På torsdagen hade pengarna kommit. Tusen dollar! Det är en stor slant även i detta land. Mr Crane log med hela ansiktet när jag kom in och skrek med yviga gester tvärs över banklokalen:
-Hallo Stigg, dina stålar har kommit!
Det gives två tänkbara förklaringar.
A. Mr Crane hade fått förtroende för mig eftersom det fanns folk på andra sidan jordklotet som ville telegrafera tusen dollar till mig.
B. Mr Crane var knall.

Slut på dagens Amerikabrev från Gits Olsson, avsänt från Colorado för mer än femtio år sedan.

HÄR VAR DET KLIPPT

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

HÄR VAR DET HÅRDA TAG

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

INGEN VILL SERVERA ÖL

Mitt i den svenska sommaren 2022 sitter jag ute på landet och läser i några gamla exemplar av tidningen Se från en svunnen tid. I nummer 3 från 1968 befinner sig den härlige kåsören Gits Olsson i USA på en resa som visar sig bli en jakt efter öl till maten över halva den amerikanska kontinenten.
Så här skriver han:

Vi flydde i en förhyrd Dodge från New York men kom iväg lite sent så första övernattningen skedde redan i Harrisburg. Vi beställde saftiga 25-konorsstekar och sa:
-Och så en öl till maten, tack. En Budweiser. Den har vi hört ska vara bra.
Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarade stolt:
-Inte i den här staten. Vi är en torr stat.
Vi drack var sina två liter isvatten och gick till sängs.

Bilisterna på Pennsylvania Turnpike undrade kanske vad det var för en galning som påföljande morgon rammade om dom i ishalkan i Appalachernas glashala kurvor. Svar: En ölsugen svensk på väg mot gränsen till Ohio
Där bromsar man in framför första bästa motell, slår sig ner vid matbordet, klappar ihop handflatorna av förväntan och beställer mat samt en öl.
Servitrisen, en krullhårig tjej på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, svarar förnärmat:
-Inte i Ohio på söndagar!

Ingen öl i Pennsylvania, ingen i Ohio, då vore det väl fan om det inte skulle kunna bli en bärsa till maten i Illinois!
Vi hade passerat Chicago på låg höjd på eftermiddagen och sökte skydd för den tilltagande snöyran och dimman i lilla Geneseo (5 000 invånare) på stranden av Huckleberry Finns legendomsusade Mississippi.
Motellet var fint fast vi började ana oråd när hotellbibeln, som är lika obligatorisk på amerikanska motell som på stadshotellen i Hjo och Sala, var ersatt av Mormons book. Restaurang? Jo, sa motellägaren, den ligger i nästa block. Restaurangen hette Café de Luxe och bestod av fyra bord. Vid det ena satt en gubbe i cowboyhatt och sög i sig nåt mellanting mellan spaghetti och äppelkaka. Vid det andra satt bypolisen och måttade tuffa hugg mot en pannbiff med scouthatten liggande framför sig på bordet. Servitrisen, en krullhårig böna på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, sa:
-Öl? Inte så länge anständighet får råda här i stan!

Jakten på en källarsval öl fortsatte. Nästa kväll kom vi ganska sent fram till Holiday Inn i Grand Central, Nebraska. Vi konstaterade med ett belåtet grymtande att stället höll sig med en bar, där det hängde tämligen snoriga killar kring disken. Ah, äntligen! Bartendern, en krullhårig dam på två meter med vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, lutade sig över disken och sa:
-Menar ni att ni har rest genom halva USA utan att få en öl? Fantastiskt!
-Ja, inte sant, sa vi. Får vi en Budweiser!
-Visst, sa damen. Får jag bara se kortet först.
-Kortet?
-Ja, man måste vara medlem!
-I vad då?
-Baren här! Vi får inte servera öl hur som helst i den här staten. Man får bara servera till medlemmar. Men betalar ni en dollar i medlemsavgift ska jag skriva ut ett kort.
-Tack, det låter för krångligt. Vi tänker vara i Colorado i morgon. Hur är det där?
Servitrisen böjde sig ännu längre fram över bardisken så att vi kunde känna hennes andedräkt. Den stank av allt utom öl. Hon sa:
-Oss emellen sagt, Colorado är den underbaraste stat som finns i det här landet. Där får man servera vad som helst när fan man vill!

Efter 320 mils körning på fyra dagar nådde vi målet för vår resa, Boulder i Colorado vid foten av Klippiga bergen. Vi gickin i matsalen på härvarande motell och beställde mat. Fyra stater hade hällt oss fulla med isvatten och isbitarna klirrade i oss när vi gjorde vårt intåg, Servitrisen, en två meter lång böna med krulligt hår, vass näsa, glasögon, svart klänning och åderbråck, sa:
-Och vilken sorts öl önskar herrarna till maten?
Vi kunde ha kramat ihjäl käringen!

Tack för den storyn, Gits Olsson, Den satt fint i den svenska sommaren mer än femtio år efteråt.

MERA KLIPP

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.