En av flera svenska
grensegrar togs i kula, där det blev trefaldigt genom Thord
Carlsson, Bengt Bendéus och unge Ricky Bruch, samtliga på en bra
bit över 18 meter vilket var ovanligt av svenskar på den tiden.
Ricky Bruch var i första
hand diskuskastare, och den grenen vann han på 59,06. Något kast
över den tidens ”drömgräns” 60 meter fick Uddevallapubliken
alltså inte se, trots att Ricky ett par dagar tidigare tagit mig i
hand och ”med hundraprocentig säkerhet” lovat att slå sitt
svenska rekord på 61,08. Hur man nu kan lova något sådant.
Men det var vid den här
tiden som Ricky började tala om för alla att han var störst, bäst
och vackrast och både skulle sätta världsrekord och vinna
olympiskt guld.
Ricky Bruch överst på prispallen efter diskuskastningen tillsammans med tvåan Lasse Haglund. |
Ricky Bruch uppträdde vid den här tiden ständigt i heltäckande mörka trikåer. Många trodde att det ingick i hans allmänna spexande. Men flera år senare avslöjade han att det var för att dölja de utslag han fått på benen av sitt experimenterande med piller och sprutor. Och det var han inte ensam om i det gränsland mellan tillåtet och otillåtet som rådde innan idrotten fick klara regler på det här området i mitten på 70-talet.
Men han ställde villigt
upp på intervjuer och visade inga som helst divalater i samband med
landskampen i Uddevalla 1968. Han svarade visserligen skrävlande och
till synes självsäkert på frågor men ändå vänligt och med
glimten i ögat.
Vid en Orientgala ett par
år senare gick det inte lika lätt. Då pekade han på halsen och
rosslade någonting om att han hade tappat rösten när jag försökte
få ett snack med honom. Sedan gick han och satte sig på en bänk
under läktaren och pratade glatt med ett par friidrottstjejer.
Men efter tävlingen var
han på bättre humör. När fotografen Kjell Ahlén och jag bad
honom lyfta upp unge hinderlöparen Hans-Erik Svensson från IK Favör
i Bengtsfors för en bild, tog han honom på en hand och hivade upp
honom i luften. Men när Kjell bad honom göra om det svarade han:
– Nej, du får bara ett
försök.
Det blev en bild i
tidningen ändå.
Ricky kom tillbaka till
Uddevalla flera gånger. Han drog alltid mycket folk till IK Orients
galor – och fick betalt därefter.
En gång i början på
70-talet var jag vittne till hur han hämtade ut gaget i ett
omklädningsrum på Rimnersvallen. Han hade före tävlingen, enligt
Orientkassören Said Jakobsson, fått välja på en fast summa (jag
tror det var 2 000 kronor) eller en krona per betalande
åskådare. Han valde ”fast pris”. När han sedan fick höra
publiksiffran på cirka 3 500 betalande, ändrade han sig –
och fick som han ville. Stig Andersson och de andra Orientledarna
tyckte väl att han var värd det och ville att han skulle komma
igen.
I mer än tjugo år var
Ricky Bruch hett stoff på löpsedlar och förstasidor. Han tog ett
OS-brons, två EM-medaljer, höll ett tag världsrekordet och kastade
71,26 som längst. Men mest omskriven blev han för alla skandaler.
Han uteblev från tävlingar, missade flygplan, fick nervsammanbrott
och kollapsade. Han anlände till landskampsbankett klädd i
rundkullig hatt, klänning och damasker. Han var med i en dansk
gladporrfilm, gav ut en poesibok, spelade stor, snäll jätte i
filmen om Ronja Rövardotter och han örfilade upp förbundskaptenen
Anders Borgström när han inte blev uttagen till landslaget.
Men allra märkligast
tyckte jag det var den gången han skyllde sex övertramp i en
landskamp i Stockholm på att han sörjde sin döda undulat!
Det var en trelandskamp
mot Italien och Rumänien 1969. Ricky behövde i stort sett bara gå
in i ringen och singla iväg diskusen för att vinna. Men när han
såg att han inte nådde över 60 meter klev han ur och gjorde
medvetet övertramp. Gång på gång.
Och till slut stod han där
utan något resultat alls – med noll poäng. Och hade så när
gjort så att Sverige förlorat hela landskampen.
Torsten Tegnér skrev i
sin krönika att Ricky hade svikit sitt land. Ricky hotade att stämma
Idrottsbladet och förklarade att han var trött på alla som tog
idrotten på så stort allvar.
Dessförinnan var vi väl
ett tjugotal journalister som hade samlats kring Ricky i en korridor
i Stadions innandöme en stund efter tävlingen och undrat vad som
stod på. Ricky svarade att han hade haft svårt att koncentrera sig
därför att han före tävlingen fått ett telefonsamtal med
beskedet att hans undulat hade dött.
Det blev alldeles tyst en
lång stund, och så undrade någon:
– Vad hette fågeln?
– Han hette ”Fibben”
och var 17 år, svarade Ricky. Han var klokast i världen och kunde
räkna upp hela ungerska innertrion från fotbolls-VM 1954.
Där stod vi
gravallvarliga och antecknade vartenda ord.
Än i dag är jag inte
hundraprocentigt säker på om han drev med oss eller inte.
Ricky Bruch kastade diskus
på Rimnersvallen så sent som 1986. Det var i samband med att den
dåvarande konstgräsplanen invigdes. Gustaf Mattsson och
Näringslivets intressegrupp höll i trådarna för ett
dubbelarrangemang. Först spelades en match på det nya konstgräset
mellan två kombinationslag där de gamla stjärnorna Ralf Edström
och Ove Kindvall var de stora dragplåstren. Sedan gick publiken in
på Rimnersvallen och tittade på friidrott. Ricky Bruch hade
engagerats som speaker vid sidan av Janne Ellerås och hade dessutom
lovat att göra ett par diskuskast utom tävlan.
Det blev tre, det längsta
strax över 59 meter.
Och Ricky var sig lik,
även vid 38 års ålder.
– Vad ska det då inte bli
när jag börjar träna igen, sa han. Jag har talat ut med Anders
Borgström och lovat ligga lågt den här säsongen. Men nästa år
blir det ny världsrekordsatsning.
RICKY BRUCH
Ricky Bruch (1948-2011)
tog EM-silver 1969 i Aten, OS-brons 1972 i München och EM-brons 1974
i Rom. Tangerade världsrekordet (68,40) på DN-galan 1972. Slog det
svenska rekordet 15 gånger (71,26 som längst) och innehade det
oavbrutet 1968-2017. Vann 11 SM-guld i diskus och två i kula.
Och när det gäller
spelarna i Ungerns innertrio 1954 hette de Kocsis, Hidegkuti och
Puskas – om någon skulle vilja försöka lära sin undulat att
säga så.