fredag 27 september 2013

VAD ÄR DET FÖR RAS?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade.
–  Vad är det för ras?
–  Förlåt? sa Berra.
–  Jag undrar bara vad det är för ras, sa mannen.
–  Tja sa Berra. Det ramlade ner ett par böcker från bokhyllan för en stund sedan, men något ras vet jag inte om jag vill kalla det. Inget större i alla fall.



–  Nu förstår jag ingenting, sa mannen.
–  Dessutom begriper jag inte hur du kan veta det, sa Berra.
–  Vad menar du? sa mannen.
–  Om du inte bor i lägenheten bredvid alltså, sa Berra. Men dom är ju bortresta.
–  Driver du med mig? sa mannen.
–  Jag vet inte vem du är och jag förstår inte vad du har med mina böcker att göra, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

 
Några sekunder senare ringde det igen. Nu var det en dam som undrade vad det var för ras.
–  Det var ett väldigt tjat om dom här böckerna, sa Berra. Jag har ju redan ställt upp dom igen.
–  Vad är det för ras? upprepade damen.
–  Om du menar vilken sort så är det vanliga inbundna böcker i enkla band och om du vill veta titlarna så kan jag titta efter. Vänta lite bara . . . Drömmar till döds av Ruth Rendell, Piskan av Patricia Highsmith och Smak för döden av P D James.
–  Usch så hemskt, sa damen.
–  Ja, och det är kvinnliga författare allihop, sa Berra.
–  Ja men nu gällde det . . . började damen.
–  Förresten så läser väl jag vilka böcker jag vill, sa Berra. Det här är tre gamla deckare som jag har tagit fram och ställt ytterst i bokhyllan för att läsa om. Och så rasade dom i golvet när bussen körde förbi. Märkvärdigare var det inte.
–  Jag har nog kommit fel, sa damen.
–  Förmodligen, sa Berra.

Men knappt hade han lagt på förrän det ringde igen.
–  Hur gamla är dom? var det en man som undrade.
–  Gamla? sa Berra.
–  Du har glömt sätta ut hur gamla dom är, sa mannen.
–  Sätta ut? sa Berra.
–  Måste du upprepa vad jag säger hela tiden? sa mannen.
–  Måste du ringa hit och ställa konstiga frågor? sa Berra. Vem är du förresten?
–  Du ska väl inte annonsera att du säljer hundvalpar om du inte vill svara på frågor, sa mannen och la på.


Då började Berra ana att här förelåg ett misstag. Någon hade tydligen annonserat om försäljning av hundvalpar och så hade hans telefonnummer hamnat där eller så var det ett snarlikt nummer eftersom folk tydligen ringde fel hela tiden.
Fortsättning följer.


onsdag 25 september 2013

DE SISTA STUDENTERNA

Studentexamen avskaffades 1968. Då var det många som inbillade sig att det också var slut på firandet för den som gick ut gymnasieskolan.

Det trodde till exempel Gits Olsson, som i tidningen Se nummer 20 från detta år skriver:
De sista studenterna är hemburna. Nu blir det inga fler. Det var på tiden att eländet stoppades. Studenterna har sparkats länge nog!
Han fortsätter med att förklara att i början på 40-talet bar man verkligen hem studenterna, eftersom tillgången på fordon att forsla dem i var begränsad på grund av pågående krig.
Sedan ger han följande målande beskrivningar av hemburna kamrater:


Tjocka Mattsson från Enskede minns man ännu med fasa. Han hämtades vid Östra Real och det kändes som att vara fyra man om ett piano, för Mattsson vägde 128 kilo. Redan på Sibyllegatan klingade studentsången lite pressat. ”Än klappar hjärtat med friska slag” lät som ett kallt hån.
Det värsta var att student Mattsson hela tiden trampade takten med högerfoten så att jag, som fått mig högerskånken anförtrodd, kom hem med ett öra som såg ut som hackad fläskfilé. Tjocka Mattsson bodde i Enskede. Vi var inte framme förrän gasen var nästan slut i ballongerna.


Bäcklund gick upp i Norra Latin. Hans farsa var kötthandlare och ställde upp med gengasbil som det stod ”Bäcklunds kött” på. Men dagen till ära hade pappa Bäcklund hängt kräppapper för de prosaiska bokstäverna. I Upplandsgatbacken säckade gengasgrytan ihop så att ekipaget blev atående mitt i spårvagnsspåret. Det blev kö i backen. Tre spårvagnar på linje 3 pinglade ilsket, ett antal droskchaufförer morrade argt om den jävla överklassens påhitt. I tumultet var det nån som råkade riva bort en bit av kräppen, så att det stod ”Bäcklunds kö” på bilen.
-Vi måste ruska om kolen i grytan, sa pappa Bäcklund.
-Enkel sak, sa student Bäcklund, tog sats på flaket och måttade en fruktansvärd spark mot den stora plåtburken. Men någon hade hällt ett par glas champagne i festföremålet och det var därför inte så helt med träffsäkerheten. Han tofflade till pappa Bäcklund så att denne helt förlorade entusiasmen. Vi lämnade lastbilen, pappa Bäcklund och spårvagnskön bärande den lätt rusige sparkaren vidare mot Vasastan.


Fräkniga Jonsson blev aldrig hemburen. Det var det året som censorerna i Nya Elementar tog en sådan rundlig tid på sig att det var skymning över stan när studenterna äntligen släpptes ut. Fräkniga Jonsson omhändertogs av tjugo ivriga bärare, men sparkade så förtvivlat att vi knappt förmådde hålla honom. Vid Odenplan slet han sig ur vårt grepp och visade sig vara en korvgubbe från Slöjdgatan. Det sägs att det var efter den grejen som korvgubbarna gick över till båtmössa.


Nisse Gustafsson tog examen i Södra Latin och hemkördes i en sån där handskrinda, prydd med ballongknippen och björklöv. Vi var tre man som höll i skakeln och bromsade nerför Götgatsbacken. Men skakeln lossnade och Nisse fortsatte för full rulle och fladdrande ballonger. Äldre söderbor gnuggade sig i ögonen och trodde att det var salig kapten Rolla som gick i repris. Vi andra vågade knappt titta, men si – plötsligt gjorde skrindan en gir och svängde upp på S:t Paulsgatan, där den snyggt och prydligt stannade i motlutet. Vi har ofta talat om detta mirakel. Nisse ansågs ju rulla mot en säker massaker bland trafiken på Södermalmstorg.


Pingan Mattsson minns jag också som ett problem. Vi hämtade henne vid flickläroverket på Sveaplan. Men ungdomen var blyg på den tiden. Vi var sex man som skulle bära, men ingen nändes hålla under stjärten på flickebarnet. Jag har ett kort kvar från tillfället. Flickan dinglar som en blöt hängmatta mellan sina uppvaktande kavaljerer.


Zettergren från Norrviken nämndes som stans lättaste student 1941. Det var en liten spinkig ordning på 40 kilo. Vi turades om att bära honom som en resväska med ett fast grepp i byxändan.Någon i det muntra sällskapet föreslog att man skulle gå ner till Centralen och polletera honom som resgods till Norrviken C.
Så långt Gits Olsson i tidningen Se nummer 20 från 1968.
Gits avled 1985. Vi är många som saknar honom.


måndag 23 september 2013

VECKANS KLIPP

I dag blir det bara en samling klipp ur olika tidningar, så som de presenterades i tidningen Se 1968.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

fredag 20 september 2013

LYCKLIGA GATAN FINNS INTE MER

I tidningen Se nummer 22 från 1968 konstaterar Gits Olsson att schlagern ”Lyckliga gatan” härjade som en farsot av digerdödens proportioner. Vecka efter vecka höll den sig kvar på Svensktoppslistan. Alla visslade och sjöng ”Lyckliga gatan”,


Det finns ingenting som vi minns med en sådan rosenkant som vår barndomsmiljö, skriver han vidare. Hur jävligt vi än hade det som småknattar så blir vi sentimentala av oss när vi råkar svänga in med bilen på den gata där vi lekte på 30-talet.


Men var den så lycklig? Frågar han sig och fortsätter:
Jag minns att lukten av cyanväte låg tät över kvarteren, för alltid var det hos nån som dom rökte ut vägglössen.
Jag minns att polisen kom och hämtade ishandlarn som bodde på nedre botten därför att han spöat käringen med istången så hon bölade och blogade.


Jag minns att portvakterskan låg med en fångkonstapel från Långholmen som bodde på andra våningen. Portvakten själv satt i källaren hela dagarna. Jag minns bara att han kom upp en enda gång. Det var när hembränningsapparaten exploderade och då kom han upp desto fortare.


Jag minns att det bodde en konstig gubbe i huset som var åkare. Han hade en katt som hette Brunte och en häst som hette Måns. Åkaren spöade hästen och hästen sparkade kördrängen och kördrängen sparkade katten och katten sket i åkarns lackskor, så att han kom för sent till ett bröllop.


Detta om detta.
Och på tal om husdjur så hittar vi under under vinjetten Bubbel i kön följande bild med dåvarande USA-presidenten Lyndon Johnson i aktion:


Högerledaren Yngve Holmberg fotograferades i badet . . .


. . . och här är ett par andra bilder ur verkligheten:





Och så avslutar vi dagens Se-studier med följande historia:
Tre präster diskuterade fördelningen av kollekten.
Den ene sa: -Jag brukar rita en stor ring på bordet och sedan kasta upp pengarna där. Alla slantar som hamnar innanför ringen går till kollektfonden, övriga behåller jag.
Den andre sa: -Jag ritar en liten ring på bordet och gör sen på precis samma sätt.
Den tredje prästen sa: -Jag brukar kasta upp pengarna högt upp i luften och sedan får vår Herre ta vad han vill. Pengarna som faller tillbaka behåller jag själv.

onsdag 18 september 2013

FALLET MED DEN DÖDA KON

I nummer 21 av tidningen Se från 1968 hittar jag följande märkliga historia.


TV måste tänka på djuren. För så här kan det gå:
Rubrik i Gotlands Tidningar:
”Inspirerad av Manolito, sköt ko”


I texten heter det: ”Det small till i ladugården en tisdagskväll efter TV-programmet High Chaparral. Sonen,som går i småskola i Ljungarns kommun, hade blivit så inspirerad av allt skjutande och dödande i TV-programmet, att han gick ut i ladugården och sköt en ko.”


Några dagar senare tog Gotlands Follkblad upp saken på ledarplats och ville göra TV-chefen Nils-Erik Baehrendtz betalningsskyldig för en död ko.


Den 3 maj tog Gotlands Allehanda upp saken till förnyad granskning. Vad hade egentligen hänt? Jo, hemmansägaren hade kommit in i lagårn och hittat kossan liggande på magen, bölande med alla benen spretande åt var sitt håll. Benen var brutna och kon måste nödslaktas.
I lagården fann man också den skyldige, en grannes hund som morrande vägrade att lämna platsen.


Hunden hade sett på High Chaparral och gått ut i lagården för att jävlas med korna. Därvid hade den aktuella kon blivit så nervös att hon brutit påkarna av sig.
Nästa gång TV tar upp våldsmättade TV-serier får hallåflickan säga ifrån om filmen är lämplig för hundar eller inte, konstaterar Se-skribenten.




söndag 15 september 2013

NÄR DOKTOR GORMANDER FICK SPARKEN

Återvände för ett par dagar sedan till den lilla stugan vid havet och konstaterade att sommaren tydligen inte är slut än. Hittade ytterligare några ex av tidningen Se från 1968, så då kör vi väl lite nyheter från slutet av 60-talet ett tag till.


I nummer 20 ägnas sju sidor åt att kåsören Doktor Gormander fått sparken från Aftonbladet.
Först en lång intervju som avslutas med orden:
Sa Gormander och log så som bara denne rosenkindade och ytterst timide reptil kan le..
Sedan ett antal exempel på sånt som tydligen fick bägaren att rinna över till slut.


FEBRUARI 68: Den här veckans modigaste man blir Olof Rydbeck. Äntligen har han vågat släppa fram en demonstration i TV.
Det är inte många som likt Olof skulle ha vågat visa svenska folket hur det är i verkligheten. Inte ens politikerna får ju numera säga vad dom vill till folket. Först måste dom bandas, tvättas och redigeras för att dom inte ska säga nåt olämpligt. Att redigeringen blir rättvis garanteras av docenter, jurister och redaktörer som varit anställda på Damernas Värld och Kalle Anka.


MARS 68: (Referat från en Alice Timandergala på Grand) Den godmodige Magnus Banck seglar in över golvet med ett ansikte som en annons för barnmat. Den godmodige Banck ruskar vemodigt på några hektoliter av sin kroppshydda. Han är en fascinerande man. Han är ett nationalmonument och han äter hela tiden.
Resten av kvällen sitter den godmodige och jag och fluktar in varann. Han börjar med tre skålar jordnötter. Sen kör han en smula med popcorn. Han tuggar med små korta käkrörelser ungefär som en stor hamster. När han tuggat en stund samlar han födan i kinderna, eller rättare sagt kindpåsarna. Sen sker en osynlig process när han sväljer och födan byter plats.


APRIL 68: Enligt min mening är historien om att Yngve Holmberg fått sin hjärna bortopererad mycket intressant. Vi vet ju genom pressen och TV att Yngve till stora delar är en fabricerad reklamprodukt. Storföretagarna och sammansvärjningen som står bakom honom har med reklamens och psykologins senaste medel gjort allt för att skapa en folklig ledare.
När man ser Yngve får man ju samma känsla som man får när man hör en ryss eller kines tala svenska utan att nånsin ha besökt vårt land. Alla ord är riktiga men det är något som inte stämmer. Historien om Yngves hjärna visar ju att svensken tror att Yngve är en medicinsk produkt som tillverkats i samarbete mellan Astra, Saab och Enskilda banken.


MAJ 68: Varifrån kommer dom alla dessa sportjournalister? Varför ser dom ut som dom gör?
R:et Eklöw i Dagens Nyheter kallade demonstranterna för ”långhåriga saker”. Själv ser R:et ut som en söndermosad blandning mellan Eddie Constantine och Frankensteins monster i ansiktet. Jag har funderat en hel del på varför många sportjournalister ser ut så där. Varför har dom förresten en sån högröd ansiktsfärg? Svaret måste vara att vind och väder sätter sina spår när dom sitter där på kalla och blåsiga idrottsläktare vecka efter vecka.
Så långt Doktor Gormander, citerad i tidningen Se 1968.
Och i det därpå följande numret av denna utmärkta publikation hittar vi under vinjetten Bubbel i kön på näst sista sidan denna hotfullt dramatiska bild på ovannämnde Ret Eklöw.


 










fredag 13 september 2013

LAGUTTAGNING VID LUNCHBORDET

Diskussionens vågor gick höga vid lunchbordet. Det handlade om gamla fotbollsspelare och slutade med att den berömde optikern fick i uppdrag att till nästa dags lunch välja ut vilket allsvenskt lag som helst från andra halvan av 40-talet och förhöra redaktör A och kåsören på.


Dagen därpå slog han sig ner vid bordet och sa kort:
– IFK Norrköping.
– Dom hade vi ju uppe lite i går, sa redaktör A.
– Det är nog därför han har valt dom, sa kåsören.
– Han räknar med att vi inte ska ha förberett oss på dom, sa redaktör A.
– Och det har vi ju inte heller, sa kåsören.
– Börja du, sa redaktör A.


Då funderade kåsören en stund och sa:
– Torsten Lindberg måste ju ha stått mål.
Redaktör A fyllde på med:
– ”Skinnet” Wigren var vänsterhalv och ”Bian” Rosengren högerhalv.
– Just det, sa kåsören. Och på den ena backplatsen kan man kanske tänka sig Knut Nordahl.
– Och på den andra ”Masse” Holmqvist, sa redaktör A.
– Men vem var centerhalv? sa kåsören.
– Einar Steen, sa redaktör A.
– Javisst ja, sa kåsören. Då har vi bara kedjan kvar. Den får vi ta till kaffet,
– Fast det hänger ju på om optikern kan godkänna laguppställningen så här långt.
– Ja, sa optikern. Jag har bara ett par frågor.
– Kom igen, sa kåsören.
– Till exempel vad ”Skinnet” Wigren hette i förnamn. För han var väl inte döpt till Skinnet?
– Lennart, sa redaktör A. Slitstark halvback, säker straffskytt.


Vid kaffet var det dags att lösa även forwardsproblemen för IFK Norrköping på 40-talet.
– Gunnar Nordahl gick center innan han försvann till Italien, sa kåsören.
– Och ”Mulle” Holmqvist var vänsterinner, sa redaktör A.
– Men högervingen klarar inte jag, sa kåsören.
– Då får vi tänka skarpt, sa redaktör A.
– Jag undrar om det inte fanns en som hette Sven Persson, sa kåsören.
– Ja, sa redaktör A. Honom kan vi nog använda som högerinner.
– Men vem ska vi ha på yttern? sa kåsören.
– Jag föreslår ”Smälla” Carlbom, sa redaktör A.
– Och på vänsteryttern sätter vi väl Åby-Ericsson, sa kåsören.


– Då får vi höra om optikern har några frågor, sa redaktör A.
– Ja, sa optikern. Jag tycker ni är lite vårdslösa med namnen. Jag undrar till exempel vad ”Smälla” Carlbom hette i förnamn.
– Halvar, sa redaktör A. Det trodde jag alla visste.
– Och ”Mulle” Holmqvist? sa optikern.
– Erik, sa redaktör A. Liten, knubbig tekniker. Kvick i fötterna och farlig på huvudet. Bror till ”Masse” som var döpt till Oscar. Kom från Emmaboda.
Tillfrågad om han nu kunde godkänna laget svarade optikern med en motfråga:
– Nisse Liedholm då?


– Det är rätt, sa redaktör A. Liedholm måste med.
– Men hur löser vi det? sa kåsören.
– Jag måste gå tillbaka till arbetet nu, sa optikern. Men ni klarar säkert det här utan mig.
– Vi får ta bort ”Åby”, sa redaktör A.
– Eller så får vi peta ”Mulle”, sa kåsören.
– Ja, sa redaktör A. Han började bli lite till åren då. Vi sätter in Liedholm på vänsterinnern, så är laget klart.
– Fast jag undrar om inte Gösta Malm borde ha varit med, sa kåsören, men då hade optikern redan gått.


Kvar satt redaktör A och kåsören och drack sitt kaffe.
– Undrar vad det blir för mat i morgon, sa kåsören.
– Vad åt vi i går? sa redaktör A.
– Det kommer jag inte ihåg, sa kåsören.
– Inte jag heller, sa redaktör A.
– Minnet är inte vad det har varit, sa kåsören.
– Det spelar ingen roll, sa redaktör A. Bara man kommer ihåg det viktigaste.