MERA FRÅN SÖRKÄLLEGATAN 4

I dag fortsätter jag att bläddra i min mammas gamla fotoalbum och hittar tre bilder från hennes barndomshem på Sörkällegatan 4.

Här plockas det päron. Tror jag, är kanske bäst att tillägga. Så vitt jag minns var det i alla fall ett päronträd som stod här när jag lekte i trädgården på 1950-talet. Bilden bör vara från något av de allra sista åren på 30-talet. Det är mamma Ingrid med lillasyster Astrid och Astrids man Thorsten som smakar på frukten.

I bakgrunden ses mormors och morfars hus, där de bodde på bottenvåningen med sina två döttrar, medan mormors föräldrar höll till i lägenheten en trappa upp tills de gick bort 1936. Huset revs i början på 80-talet och i dag hittar man inga spår varken av det eller av trädgården. Där finns nu bara en asfalterad parkeringsplats.

Här är ett kort från samma trädgård, där fotografen har stått intill huset och riktat kameran söderut med moster Astrid och morbror Thorsten sittande i gräset. I bakgrunden ser vi huset Sörkällegatan 2, som finns kvar i dag. Nummer 2B byggdes inte förrän på 50-talet, så här är det fortfarande fri sikt ut mot bebyggelsen på Anders Knapes väg intill Sörkälleparken.

De båda övre korten är troligen från 1938 eller -39, men det här är några år äldre. Det är min mor som står framför den stora häcken som gick utmed Sörkällegatan och längs den här sidan av tomten. Om man fortsatte den lilla grusgången uppåt och svängde vänster efter att ha passerat järnvägsspåret kom man till ett litet hus där jag från min uppväxt på 50-talet minns att Elsa och Folke Fransson bodde. Folke var kranförare i hamnen, mycket idrottsintresserad och engagerad i bland annat Uddevalla HK:s handboll. Elsa sålde godis i Agnebergshallen långt in på 90-talet.

UDDEVALLAFLICKOR I PARKMILJÖ

Här är tre fotografier på tre Uddevallaflickor från början av 1930-talet som jag hittat i ett av min mors gamla fotoalbum.

”Sörkälleparken 1932” står det på det här kortet, som visar min mamma, ännu inte fyllda 18 år, i ny sommardräkt får man förmoda. Av större intresse för de flesta är kanske ändå bakgrunden, där vi ser hur Södra Drottninggatans bebyggelse slutar med huset med det vackra tornet i hörnet mot Tjärhovsgatan. Till vänster syns ängar och buskar där Packhusgatan och längre bort Göteborgsvägen senare drogs fram. Bakhjulet på en cyklist på väg söderut på Anders Knapes väg skymtar också i bilden vänsterkant. Till höger om mamma ser vi hur en man med ett litet barn i var hand kommer gående mot dammen i parkens mitt.

”Hälsningar med tack för senast. Klara. Augusti 1932” står skrivet på baksidan av det här kortet. Jag förmodar att det är en av min mammas väninnor som har fotograferats i Sörkälleparken med Anders Knapes väg i bakgrunden.

”Märta Myrström 1931” står det på det här fotot av denna unga dam stående i Margretegärdeparken med dåvarande folkskolan skymtande i bakgrunden på den plats där polishuset ligger i dag. Det verkar vara en vacker men inte speciellt varm dag med tanke på klädseln med pälskrage och allt, men personerna på bänkarna i parken ser i alla fall ut att njuta av solskenet.

SVANAR, UGGLOR OCH SPEFÅGLAR

Kåsören frågade en gång sin kollega, den inbitne orrnitologen redaktör T, om denne tyckte att han var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Men kanske en spefågel, försökte kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Detta hade åhörts av redaktör L som nu la sig i samtalet.

– Jag träffade en skata på krogen i lördags, sa han.

– Ja, där finns det ruggugglor, sa kåsören.

– Men också en och annan sädesärla, sa redaktör L.

– Han har sett över 300 arter, sa kåsören och pekade på redaktör T.

– Jag såg Gunde Svan härom dagen, sa redaktör L.

– Inte på krogen väl? sa kåsören.

– Nä, sa redaktör L. I tv bara. Men ändå.

– Jaha, sa kåsören. Karin Falk är ju ett känt namn också.

– Ja, sa redaktr L. Och Marianne Höök.

Nu la sig även redaktör T i samtalet.

– Magnus Uggla, föreslog han.

– Tom Trana, sa redaktör L.

– Loa Falkman, sa kåsören.

– Annika Dopping, sa redaktör T.

– Olle Häger, sa redaktör L.

– Eddie the Eagle, sa kåsören.

– Sven Duva, sa redaktör T.

– Mårten Gås, sa redaktör L.

– Hacke Hackspett, sa kåsören.

– Ugglan Helge, sa redaktör T.

– Bofinken Knut, sa redaktör L.

– Emil Örn, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Seriefigur i Kalle Anka, sa kåsören.

– Hönan Agda, sa redaktör T.

– Inge Ejderstedt, sa redaktör L.

– Tala högre. Jag är lite lom-hörd, sa kåsören.

– Tjo vad det var livat i holken i lördags, sa redaktör T.

– Håll truten, sa redaktör L.

– Kommissare Morse, sa kåsören.

– Det här blir värre och värre, sa redaktör T.

– När man var liten kunde man få en orre, sa kåsören.

– Och när man växte upp blev det en och annan gök, sa redaktör T.

– Och lite korpfotboll, sa redaktör L.

– Karl Lärka, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Det vete fåglarna, sa kåsören och därmed passar han också på att dra en barmhärtighetens slöja över resten av samtalet.

SKAMSEN KÅSÖR SLUTAR KRAXA

Kåsören frågade en gång den inbitne ornitologen redaktör T om han vid något tillfälle under sitt skådande hade sett en finsk bastutrana. Men i stället för att börja slira på målet svarade denne lugnt:

– Det finns det inget som heter.

Kåsören skämdes då lite grand för sitt dåliga skämt och drog sig diskret tillbaka.

För att i någon mån skyla över detta klavertramp vidarebefordrade han några dagar senare ett klipp som han trodde kunde intressera redaktör T på riktigt. Det handlade om en stork som hade spatserat omkring på stadens gator flera år tidigare.

– Det där kommer jag ihåg, sa redaktör T. Men det var ingen vild stork. Den hade rymt från ett hägn. Det var ju enbart pinsamt.

– Jaså, sa kåsören. Och jag som tänkte att jag skulle gottgöra det där med bastutranan genom att komma med ett seriöst ornitologiskt inlägg.

– Det här var ju ännu värre, sa redaktör T.

– Jaha, sa kåsören. Jag trodde annars att du kanske skulle tycka att jag var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Snarare spefågel kanske, sa kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Delar av detta samtal avlyssnades av redaktör L, som nu hade kommit in i rummet. Vad det innebar kommer att avslöjas i denna blogg senare i veckan.

Fortsättning följer alltså.

SAMTAL MED SKÅDARE

Kåsören hade en gång en arbetskamrat som var ornitolog och hade skådat 330 olika fågelarter.

För egen del kan kåsören knappt se skillnad på en kråka och en talgoxe. Men om man ville veta något om fåglar var det bara att fråga kollegan, som vi för enkelhetens skull kan kalla redaktör T.

En dag såg kåsören ett barnprogram i tv där en liten pojke satt i ett fönster med en kikare och påstod att han spanade efter en finsk bastutrana.

Det var tydligen bara på skoj, men dagen därpå kunde kåsören inte låta bli att fråga redaktör T:

– Har du sett en finsk bastutrana nån gång?

– Mmmmm, sa denne utan att titta upp för han var fullt upptagen med att skriva på sin dator.

– Ja, jag bara undrade, sa kåsören.

– Mmmmmm, sa redaktör T och fortsatte skriva.

– Då så, sa kåsören och vände sig om för att gå.

Då tittade redaktör T upp och undrade:

– Vad sa du?

– Jag undrade bara om du hade sett en finsk bastutrana, sa kåsören.

– Det finns det inget som heter, sa redaktör T och återgick till arbetet.

Kåsören kände sig då lite dum för att han hade klampat på och stört redaktör T i arbetet med ett så dåligt skämt.

Vad detta ledde till kommer att avslöjas i denna blogg senare i veckan.

BOLLEN ÄR RUND OCH PLÅNBOKEN TOM

Det har blivit dags för det avslutande avsnittet i berättelsen om pilgrimsfärden till Smålands Jerusalem och Stadsparksvallen i Jönköping.

Med den berömde optikern vid ratten, redaktör A bredvid honom i framsätet samt kåsören och den försynte bankmannen i baksätet hade delegationen nu nått Mullsjö. Där möttes man av en representant för Jönköpings Södra.

Efter lunch på vägkrogen bar det av i kortege in till Jönköping, där sällskapet först lade ner blommor och höll en tyst minut vid Timpa Simonssons grav. Färden gick sedan vidare till klubbhuset, där Timpas förgyllda vänstersko beskådades.

Därefter var det dags att inta de reserverade platserna på Stadsparksvallens läktare. Efter en spännande match stod Södra som segrare med 3-1 trots att gästande Degerfors haft väl så mycket av spelet.

Men delegationen enades om att så länge bollen är rund är det ,målen som räknas och att man absolut inte behövde skämmas för segern samt att 2-0-målet var en riktig läckerbit.

– Nu ska det bli gott med andra läckerheter på hemvägen, sa optikern och sneglade på redaktör A som i händelse av seger hade lovat bjuda på kaffe med tilltugg på Tre Älgar i Grästorp på återresan.

– Ja, sa redaktör A och satte sig in i bilen. Ni får beställa vad ni vill ha. Jag bjuder. Ta tills ni skäms!

Någon timme senare strömmade fyra hungrig fotbollsfans in på Tre Älgar i Grästorp. När kåsörem bara tog en ostsmörgås till kaffet sa redaktr A att det där blir du inte mätt på och lastade på en macka till.

Sedan vände han sig till kassörskan och utropade med hög röst så det hördes i hela lokalen:

– Jag ska betala för hela det här rövargänget!

Kåsören lyckades inte ens smyga till sig en liten arraksboll på egen bekostnad.

– Försök inte, sa redaktör A. Den hade man fått äta upp i flera veckor. Och det hade säkert berättats ännu längre om den snåle redaktören som inte betalade hela kalaset trots att han hade lovat att bjuda. Den pojken får man se upp med.

Notan slutade på 324 kronor och när sällskaoet satte sig i bilen igen sa bankmannen:

– Nu känns det lite lättare att åka vidare.

– Ja, sa redaktör A. Särskilt för mig för min plånbok är tom.

SPÄNNINGEN STIGER

I förra avsnittet av berättelsen om pilgrimsfärden till Smålands Jerusalem hade de medverkande just passerat Falköping. Resans mål var Stadsparksvallen i Jönköping, där resenärerna ämnade försöka heja fram Jönköpings Södra till ännu en seger i Superettan trots att ”Timpa” Simonsson inte var med längre.

Året före hade redaktör A bjudit på kaffe och tårta på Tre Älgar i Grästorp på hemvägen för att fira segern. Hans reskamrater, den berömde optikern, kåsören och den försynte bankmannen, undrade nu vad det skulle bli för godsaker på återressan den här gången.

– Det vet jag inte, för nu hade jag tänkt att någon annan skulle bjuda, sa redaktör A.

– Jag tycker du ska bjuda om dom vinner i år också, sa kåsören.

– Jag kan bjuda om dom förlorar, sa bankmannen.

– Och jag om det blir oavgjort, sa kåsören.

– Vi säger väl det då, era snåljåpar, sa redaktör A. För dom vinner säkert nu också. Trots att Timpa inte finns bland oss längre. Var är vi nu förresten?

– Tidaholm ligger in till vänster där borta, sa optikern.

– Dom slog dom i kvalet till Allsvenskan1945, sa redaktör A. Först två oavgjorda och sedan 4-0 i avgörande. Timpa gjorde tre. Fast det kunde ha gått illa om inte ”Bläckan” Johansson missat öppet mål i andra matchen.

– Vad finns det för kändisar från Tidaholm, sa bankmannen.

– Jag kan inte komma på någon, sa redaktör A. Det skulle väl vara Bläckan Johansson då. Att han sköt över från två meter kunde dom aldrig glömma i Tidaholm. Det har han varit känd för ända sedan dess.

Nu började sällskaper närma sig resans mål. Spänningen steg och förväntningarna ökade.

Fortsättning följer.

MOT SMÅLANDS JERUSALEM

Det hände sig vid den här tiden för några år sedan att redaktör A hade trummat ihop ett gäng för att åka till Småland och heja fram Jönköpings Södra till en ny seger på den långa vägen tillbaka till Allsvenskan.

Chansen var god enligt redaktör A, trots att det inte längre finns några lirare som Timpa Simonsson.

Med den berömde optikern vid ratten, redaktör A i framsätet samt kåsören och den försynte bankmannen i baksätet anträddes pilgrimsfärden mot Smålands Jerusalem.

En bit bortanför Grästorp vände sig redaktör A till de övriga med frågan:

– Var är vi nu?

– Flakeberg stod det på en skylt, sa optikern.

– Då ska jag testa herrarnas idottskunskaper, sa redaktör A. Kan någon nämna en svensk mästare i fotboll som är född i Flakeberg?

– Jag chansar på Hasse Olsson i GAIS, sa kåsören.

– Förnamnet var rätt, sa redaktör A. Men det ska vara Hasse Karlsson i Djurgården. SM-guld 1959.

Falköping passerades en stund senare, varpå redaktör A sa:

– Nu har jag två frågor på Falköping.

– Då svarar jag Garvis Carlsson obesett på den första, sa kåsören.

– Det är rätt, sa redaktör A. Nu kommer den andra: Nämn en världsmästare som Garvis besegrade i Västergötlands DM i brottning.

– Kan det möjligen vara en ung Bertil Antonsson, sa kåsören.

– Rätt igen, sa redaktör A. Han är omöjlig den pojken.

– Eller så hade jag hört det förut, sa kåsören.

Fortsättning följer.

TIMPA OCH DEN TRASIGA TEGELPANNAN

Diskussionens vågor gick höga vid lunchbordet när det gällde fotbollen förr och nu.

Redaktör A hade just berättat hur Timpa Simonsson slagit en jättelyra från andra sidan planen och över målvakten in i Göteborgskamraternas bur.

Han fortsatte med att berätta hur Timpa hade gjort fem mål på landslagsmålvakten Kalle Svensson hemma på Stadsparksvallen i Jönköping så att denne efteråt hade sagt att han var glad att han inte stod i vägen för något av skotten för då hade han blivit skadad.

Redaktör A:s bordskamrater, den berömde optikern, den försynte bankmannen och kåsören, begrundade detta en lång stund. Sedan sa optikern:

– Jag för min del trodde att du menade den gången han sköt bollen över läktaren på Stora Valla i Degerfors så att den hamnade på en järnvägsvagn hundra meter därifrån och följde med ända upp till Hälsingland.

– Det kan inte ha varit Timpa, sa bankmannen. Det behöver man inte skjuta så hårt för och dessutom låter det som ett vådaskott.

– Ja, sa redaktör A. Det där får vi nog avfärda som en skröna.

Tystnaden lägrade sig åter över bordet, men i höjd med kaffet vände sig kåsören till redaktör A och frågade:

– Hur var det egentligen med den där tegelpannan i Blomstermåla? Var det också en skröna?

– Nej, verkligen inte, sa redaktör A. Timpa sköt ett kanonskott som för en gångs skull gick strax över målet. Bollen steg hela tiden och fortsatte över läktaren tills den landade på fabrikör Anderssons hus på andra sidan gatan och slog sönder en tegelpannan.

– Var det bara över gatan? sa optikern. Jag hade för mig att bollen först studsade på tegelpannan och sedan försvann innan den hittades i Hultsfred några dagar senare.

– Jag med, sa kåsören. Eller om det var i Oskarshamn den tog mark.

– Ni behöver inte överdriva sa redaktör A. Det här är tillräckli bra som det är.

– Undrar hur dom upptäckte det, sa bankmannen. Avbröt dom matchen för att klättra upp på taket och hämta bollen?

– Nej, sa redaktör A. Dom hade väl en reservboll att kasta in. Den första bollen försvann.

– Det var nog fabrikör Andersson själv som hittade den nästa vår när han skulle rensa sina hängrännor, sa optikern.

Och därmed var det slut på fotbollsprat vid lunchbordet för den här gången.

SKYTTEKUNGEN SOM SKÖT SÅ DET SMALL

– Dagens fotbollsspelare kan inte skjuta, sa redaktör A en gång vid lunchbordet.

– Åjo, det finns allt dom som kan, sa den försynte bankmannen.

– Men dom gör ju nästan inga mål längre, sa redaktör A. Matcherna slutar ju bara 0-0 eller 1-0.

– Det var bättre förr, sa den berömde optikern.

– Just det, sa redaktör A. Dagens skyttekungar gör ju inte ens ett mål i snitt per match. Jag vet en som gjorde tre.

– Kan det möjligen ha varit Timpa Simonsson? sa kåsören.

Som alla läsare av den här bloggen vet är Karl ”Timpa” Simonsson världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, åtminstone vid det här bordet. Han sköt upp Jönköpings Södra genom seriesystemet till stora silvret i Allsvenskan 1950 men fick bara göra två A-landskamper eftersom han hade mothåll av Putte Kock och de andra i den tidens uttagningskommitté, allt enligt redaktör A.

– Jag har sett Timpa göra det mest fantastiska målet i svensk fotbollshistoria vid sidan av Hamrins 3-1 på Västtyskland i VM -58, fortsatte redaktr A. Det var när Göteborgskamraterna pressade som värst på Ullevi och målvakten Henry Andersson hade gått ut och ställt sig vid straffpunkten. Timpa fick bollen på andra planhalvan och slog en jättelyra över honom in i mål. Det talar dom om ännu i Göteborg.

– Jaså, sa bankmannen. Jag trodde du menade den där matchen i Jönköping när han gjorde fem mål på landslagsmålvakten Kalle Svensson och klackade från straffpunkten och upp i krysset.

– Nej, sa redaktör A. Men det var ett annat bra exempel. Efter den matchen sa Kalle Svensson att han bara hade två saker att framhålla. För det första var han glad att han inte hade stått i vägen för Timpas värsta rökare för då hade han blivit skadad. Han påstod att det small så att han först trodde det var blixten som slagit ner. För det andra begrep han inte hur Putte Kock kunde undvika att ta ut Timpa till landslaget.

Fortsättning följer.

OSANNOLIKA MÅL VID LUNCHBORDET

När den svenska fotbollssäsongen går mot sitt slut brukar diskussionens vågor gå höga huruvida det var bättre förr eller inte.

Det var vid ett sådant tillfälle som redaktör A tog till orda vid stambordet på lunchrestaurangen och berättade hur en spelare en gång gjort ett osannolikt mål på Ullevi i Göteborg genom att slå en jättelik lobb från andra sidan mittlinjen över den utrusande målvakten och in i mål.

Den försynte bankmannen påminde då den övriga församlingen om hur en spelare på Stadsparksvallen i Jönköping en gång hade klackat bollen från straffpunkten rätt upp i dåvarande landslagsmålvaktens ena kryss med sådan kraft att denne inte hade hunnit röra sig.

Den berömde optikern erinrade då sina kamrater om hur en spelare vid ett tillfälle på Stora Valla i Degerfors hade skjutit ett skott med sådan kraft att bollen försvunnit och inte återfunnits förrän flera dagar senare uppe i Hälsingland.

Denna historia avfärdades dock av redaktör A som en skröna. I stället toppade han diskussionen med att berätta om spelaren som en gång sköt sönder en tegelpanna på ett hus på andra sidan gatan vid idrottsplatsen i Blomstermåla.

Ännu märkligare var dock att det i samtliga fyra ovanstående fall rörde sig om samme spelare! Vem detta var kommer att avslöjas i denna blogg längre fram i veckan.

NYKTERT FOTBOLLSLAG

Vad det här var för ett fotbollslag hade jag ingen aning om när jag hittade detta kort i ett av min mors gamla fotoalbum. Men så råkade jag av en lycklig slump bläddra lite i Tage Berglunds bok ”Minnen och bilder II” från 1993 och där hittade jag plötsligt samma foto.

Så här skriver gamle Oddevoldledaren och Uddevallakännaren Tage:

”Kortet ovan har Arvid Forsberg bidragit med, som bortsett från att det handlar om bollsparkeri visar kända uddevallare i ungdomens dar. Det är Uddevalla Godtemplarungdoms lag vi ser på kortet efter en match mot Västergötlands motsvarighet. En match i Gräsnäs 1931, eller var det 1932, som enligt Arvid slutade med en vinst för Uddevallapojkarna med 5-0.”

Och här finns också namnen på spelarna i laget, som ställde upp för fotografen enligt den tidens rådande system med målvakt och backar längst fram, följda av halvbackskedjan och stående längst bak forwardskedjan.

I främre raden ser vi från vänster Nisse Karlsson, Bertil ”Knaster” Johansson och Sture Johansson, bakom dem Kjell Johansson, Arne ”Knaster” Johansson och Gustav Johansson samt stående bakom dem från vänster Arne Backlund, Gösta Forsberg, Arvid Forsberg, okänd samt Nisse Simonsson.
Tilläggas kan att Gräfsnäs är ett samhälla i Västergötland vid sjön Anten, två mil norr om Alingsås.

TÄLTANDE UDDEVALLAFLICKOR

Ännu ett kort från ett av min mammas gamla fotoalbum

Här ser vi fyra tältande Uddevallaflickor på en bild från ett av de första åren på 1930-talet. förmodligen från samma läger som på bilderna tidigare i veckan, alltså i SGU:s (Sveriges Godtemplarungdoms) regi i så fall.

Nummer två från vänster är min mor Ingrid Johansson, som hette Henriksson vid den här tiden. Och längst till höger känner jag igen Britta Kjellberg, som var en av mammas bästa väninnor och deltog i många symöten i vår lägenhet på övervåningen i huset på Vallmovägen 6 när jag växte upp på 50-talet.