RAPPORT FRÅN STORA PIPTOBAKSKRIGET

Efter att ha bläddrat ytterligare en stund i flera nummer av tidningen Se från 1968 upptäcker jag att det stora piptobakskriget tydligen har brutit ut. Åtminstone i annonserna.
Det börjar med att företrädare för märket Caravelle påstår sig ha hällt rom i tobaken för att ge den angenämare smak.

På detta svarar representanter för Tiedemanns Gul att de tänker fortsätta med sin oförädlade tobak av den enkla anledningen att den smakar tobak och luktar tobak som en riktig tobak ska göra.

Veckan därpå följer man upp med att understryka detta ytterligare med nedanstående annons:

Då blandar sig företrädare för märket Borkum Riff i debatten och meddelar att man har hällt whisky i sin tobak.

Tiedemanns Gul svarar med att deras tobak minsann är lagom mild och lagom fyllig som den är och att det är något som alla riktiga karlar naturligtvis känner till.

Caravelle övergår då till att ta konkurrenten i örat och påpeka att det är konstigt att det fortfarande finns de som inte begriper att det måste vara alkohol i piptobaken.

Greve Hamilton lägger sig då i debatten och framhåller att i Hamiltons Blandning behövs minsann inga konstiga tillsatser.

Och som en bekräftelse på att det är så det ska vara meddelar Tiedemanns Gul att man tänker fortsätta som vanligt.

Vad Caravelle och Borkum Riff eventuellt svarar på detta får jag aldrig veta, för där tar tidningsbunten slut i den lilla stugan vid havet.

Men det kanske inte spelar någon roll så här 45 år efteråt.
Finns det några piprökare kvar i det här landet förresten?

SKÄRPTA FLICKOR LÄSER SE

Vid sommarens genomgång av tidningen Se från 1968 i den lilla stugan vid havet stöter jag även på en hel del annonser.
När ungdomar möttes vid havet det året var det tydligen alltid för att dricka öl. Men det dög inte med vilken bärs som helst. Det skulle naturligtvis vara ThreeTowns, som var lite rundare i smaken.

Och ibland var det dags för en liten whisky-pinne. Bara att hälla upp en stor sup åt tjejen med dom snygga naglarna.

Alla rökte vi naturligtvis cigaretter. Men smarta damer slängde inte ut en massa stålar på det. Denver för 3.15 asken räckte gott.

Det framgår också att riktigt skärpta tjejer läste Se, åtminstone i annonserna.

Och Keratin shampo var till för både killar och tjejer. Ingen könsdiskriminering här inte.

Fortsättning följer i morgon.

STOREBROR SER DIG

Den brittiske författaren George Orwell visste ingenting om Facebook och e-post. Ändå är han högaktuell i dessa dagar av avslöjanden om avlyssning av allas vårt privatliv. Här följer ett kapitel om detta ur min bok Mr Pinkertons London med illustrationer av Marian Väpnargård.

Storebror ser dig – utanför Orwells hus!
Ibland överträffas dikten av verkligheten.
Det är mer än sextio år sedan George Orwell gav ut sin skräckskildring från framtiden med titeln 1984. I den beskrivs ett övervakningssamhälle där staten ser dig var du än befinner dig och har ständig kontroll på vad alla medborgare gör genom ett oändligt antal övervakningskameror
Frågan är om Orwell anande hur rätt han skulle få.
Kring hans dåvarande bostad i Islington i norra ,London finns i dag, på en omkrets av 200 meter, inte mindre än 32 övervakningskameror som fångar varje rörelse i området.

Storebro ser dig. Till och med när du står utanför dörren till Orwells forna bostad!

Jag vet för jag har varit där och kollat. Och förmodligen själv fastnat på plåten eller hur man lämpligen ska uttrycka det nu för tiden.
Och anledningen till att jag känner till allt detta är en utredning som gjorts av Londontidningen Evening Standard.och presenterats under rubriken:
Se upp George Orwell, storebror bevakar ditt hus!
Där kan man läsa att Storbritannien i dag har 4,2 miljoner övervakningskameror. Det innebär en på var 14:e invånare – och 20 procent av det totala antalet kameror i världen. Man beräknar att varje person i London fångas av en kamera i snitt 300 gånger om dagen.

När det gäller användning av övervakningskameror är Storbritannien i dag en skrattspegel av Orwells skräckskildring, konstaterar tidningen

På en karta över detta lilla område, ganska långt från de centrala delarna av Londons, har man noggrant prickat in de 32 kamerornas placering.
Men inte nog med det. Man räknar också med att det finns hundratals privata, fjärrstyrda kameror som används för att granska besökare till hem, affärer och kontor i samma område.
Utsikten från Orwells fönster mot en liten park övervakas dygnet runt av två kameror riktade mot trafikljusen i närheten. Husets fasad står under ständig bevakning genom två säkerhetskameror avsedda att övervaka ett konferenscenter men som också fångar varje människa som tittar ut genom Orwells fönster. I en gränd runt hörnet nära Orwells favoritpub Compton Arms registrerar en kamera hos en biluthyrningsfirma också alla som går in och ut från puben.
Och så vidare. Och så vidare.

Efter att ha läst allt detta kände jag naturligtvis att jag måste åka dit och kolla. Jag tog tunnelbanan till stationen Highbury & Islington och klev ut på Upper Street. Efter en stunds letande hittade jag Canonbury Square och när jag kom fram till nummer 27 B upptäckte jag en grön minnesplatta med texten:

Historiskt hus. George Orwell (1903-1950), författare och samhällsskildrare bodde här.
Jag fotograferade skylten, backade en bit bort, tog några bilder på huset ur olika vinklar och kom sedan på att dom som kollar kamerorna kanske undrar vad jag sysslar med.

Ska man vinka åt dem? Ska man le mot kamerorna? Eller ska man bara försöka uppträda naturligt? Kanske skickar dom ut en polisbil för att kolla vad jag har för mig.

Men ingenting hände. Där var helt dött. Jag stod en kvart utanför huset utan att se en enda människa i denna lilla lugna avkrok av huvudstaden.

Sedan promenerade jag tillbaka till tunnelbanestationen och åkte till Notting Hill i en helt annan del av London för jag hade fått en uppgift på att Orwell skulle ha bott där också.
Och mycket riktigt. På fasaden till nummer 22 vid den berömda marknadsgatan Portobello Road hittade jag ännu en skylt, denna gång blå, med texten:
George Orwell, 1903-1950, författare och politisk essäist bodde här.
Om det fanns några övervakningskameror i närheten gick dock inte att se. Men det är kanske inte meningen att de ska synas.

När jag ändå var i trakterna fortsatte jag Portobello Road fram och kom så småningom till korsningen med Westbourne Park Road. Där bodde Hugh Grants rollfigur i filmen Notting Hill bakom en blå dörr. Men damen som bor där på riktigt tröttnade på alla turister som sprang och ringde på och frågade efter Julia Roberts, så hon lät byta ut den mot en svart.

Den blå dörren såldes för 5000 pund på auktion och finns numera som ingång till ett båthus i grevskapet Devon.
Filmens bokhandel är i verkligheten ett antikvariat som ligger bredvid en slakteributik en bit bort. Och bänken från slutscenerna fraktades till andra sidan jordklotet efter att ha köpts av en person i Perth på Australiens västkust.
Allting är förgängligt och inget är vad det ser ut vara. Inte ens om det finns övervakningskameror som fångar en 300 gånger om dagen.

GEORGE ORWELL

George Orwell (1903-1950) var en brittisk författare och journalist, som egentligen hette Eric Arthur Blair. Han är mest känd för Djurfarmen och 1984, två romaner som är kritiska mot totalitära ideologier. På grund av dålig hälsa flyttade Orwell 1946 till det milda klimatet på ön Jura utanför Skottlands kust. Där skrev han under 1948 sitt mest kända verk, en skräckskildring av framtiden som han gav titeln 1984 genom att kasta om de två sista siffrorna i årtalet. Romanen kom ut 1949. Året därpå avled Orwell i London, blott 46 år gammal, på väg till Schweiz för behandling av sin tuberkulos.

Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London. Ännu finns ett fåtal ex kvar på www.litenupplaga.se (188 kr + 19 kr i frakt). Den kan även rekvireras genom bokhandel, om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen.

Det går också bra att ringa mig på 0522-10599 så tar jag hem och säljer boken fraktfritt inom Uddevalla och signerar den för den som så önskar.

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER

I tidningen Se nummer 25 från 1968, med utgivningsdatum 19 juni, hittar jag följande hälsning till sommaren:

”Hej sommar!

Äntligen är du här. Äntligen är vi mitt i den blomstertid som kommer med lust och rödfärgning stor, med myror i brödburken, med fernissa i håret, med sot på tändstiften, med paddor i källaren, med sniglar på äggen, med blålera mellan tårna, med sängen full av skinnflagor på morron och skavsår på kran efter besöken på torrdasset där vi kör med klädnypa.

Det finns inget folk på jorden som har en så högt utvecklad toalettstandard som vi svenskar. Det finns dom som knappt kommer fram i sina lägenheter för alla bernadottedesignade porslinsfåtöljer med sprutriktiga bidéer.

Och samtidigt finns det inget folk på jorden som så intensivt går upp i sin längtan ut till sommarens torrmuggar med hjärtan på dörren, med stank av karbol och årsgamla Aftonblad med sidor så styva att man kunde sälja dem som tunnbröd, och med eskadrar av flugor som kraschlandat på rygg och dött med alla påkarna fromt knäppta till bön.

Känsliga disponenter i old playboyklassen som skriver till Wretman på rosafärgat papper och klagar när någon glömt att spola efter sig på Riches herrmugg tycker sig ha funnit harmonin i tillvaron när dom kommit över ett torp genom Allt i hemmet och får hänga i knävecken över en stör när dom bajsonerar.

Det är om sommaren som grottmänniskan i oss revolterar mot brus- och bidéväldet.”

En hel del roliga historier finns här också. Men den här måste ha varit gammal redan 1968:

”Bryggaren som skulle bilda sig började köpa Nordisk familjebok. Det kom ett band i månaden med A först och B sedan. Redan vid F var bryggarn så utled på det hela att han ville lägga av.

Men, tänkte han, jag ska i alla fall läsa fram till P som i pilsner så får man se vad dom skriver om ens egen bransch. Han läste så ögona trilla i kors på´n och var nära sammanbrott när delen P äntligen kom.

Men när han med darrande händer slog upp Pilsner, så stod det: Pilsner, se Öl.
Då svimmade bryggarn.”

Bland avdelningen ordvitsar hittar vi följande:

Det meddelas att man kan raka sig med elektrisk hyvel på tåg, enär de moderna vagnarna har väggkontakter för sånt, men man bör passa på när man kommer till en raksträcka.

SOMMARLÄSNING FRÅN SEXTIOÅTTA

I den lilla stugan vid havet hittar jag ett exemplar av tidningen Se nummer 25 från 1968, pris 1:50 inklusive oms.
Tio sidor badbrudar utlovas i en rubrik på första sidan med en stor bild på Margareta Sjödin, som uppges hoppa högt av glädje över två nya filmroller i sommar.

Men det är något annat som får mig själv att åtminstone nästan hoppa högt, och det är följande berättelse som jag hittar inne i tidningen med illustrationer av den legendariske tidningstecknaren Rit-Ola:

”Tre revolverbeväpnade gangsters gjorde i förra veckan en raid mot postkontoret vid High Street North Manor Park i London. Kassörskan Louise Gill blev nedskjuten (hon överlevde) och tjuvarna ryckte till sig kassaskrinet med 5.500 kronor.

I dörren kom just då 66-årige Bill Wiggs på väg in för att hämta sin pension.

-Stick, gubbtjyv! skrek en gangster.
Bill Wiggs lömsknade till och drämde till med en burk Corned Beef som han höll i handen.

De tre bovarna rusade mot dörren. Där mötte de emellertid 73-åriga Norma Haskell. Hon tryckte till en av dem med handväskan och kopplade sedan blixtsnabbt ett nackswing på en annan. Bill Wiggs med biffburken klämde till igen.

I det psykologiska ögonblicket anlände nu 79-årige pensionären Harry Hammet, dekorerad för tapperhet i första världskriget, stödd på sin käpp.

Han uppfattade situationen på en bråkdels sekund och störtade med ett äldre lejonvrål in i bataljen.

Efter en rasande kamp, där handväskor, käppar och coorned beef virvlade i luften, övergick man till parterrbrottning. Norma Haskells nackswing gjorde åter susen.

Till slut störtade två vettskrämda gangsters ut ur lokalen. Under Norma och Harry låg den tredje gangstern – och under honom låg pengarna.”

Var det nån som sa att det var bättre förr?

Den här tidningen ser i alla fall riktigt lovande ut. Jag läser vidare och återkommer med en ny rapport.

SNÖRET OCH FRASSE SÖKES

Det ringer oavbrutet i Berras telefon. Nu är det folk som frågar efter personer som tydligen jobbar på en mack eller i en bilverkstad. Men det måste vara ett ställe med stor personalstyrka, för det är många olika människor som efterfrågas.

Nyligen ringde en och frågade efter Snöret.

-Går det inte lika bra med en rulle tejp? sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund, och sedan sa han som hade ringt:

-Är Snöret där eller är han inte?
-Det beror på, sa Berra.
-På vad? sa mannen.
-På hur man ser det, sa Berra. Jag sitter här och tittar mig omkring och det enda snöre jag kan upptäcka är det jag har i skorna.

-Vadå i skorna? sa mannen. Du har väl ett i varje sko i så fall.

-Det stämmer, sa Berra. Men jag förstår inte vad du har med det att göra.
-Ingenting, sa mannen. Men det var du som . . .
-Hur ska du ha det nu? sa Bera. Ska du ha några skosnören eller inte och när kommer du i så fall in och hämtar dom?
-Jag begriper inte vad du pratar om, sa mannen.
-Det var ju du som började tjata om snören, sa Berra men då sa det bara klick i telefonen.

Efter en stund ringde en och ville prata med Frasse.

-Han är bortrest, sa Berra.
-Vart då? sa mannen.
-Thailand, sa Berra. Han blir borta minst tre veckor.

-Det var konstigt, sa mannen. Det har han inte sagt något till mig om.

-Exakt så sa hans fru också, sa Berra. Men hon lät mycket argare.
-Men han skulle greja en sak åt mig i dag, sa mannen. Det hade han lovat.
-Du ska inte lita på Frasse, sa Berra. Han bara ljuger hela tiden.
-Det här låter väldigt konstigt, sa mannen.
-Vet du förresten att tungan blir blå när man ljuger, sa Berra.
-Nej, sa mannen.
-Det är därför det heter blåljuger, sa Berra.
-Jaså, sa mannen.

-Eller så kan näsan börja växa. Som på Pinnochio.

-Det var ju en trädocka, sa mannen. Den kunde ju bara röra sig om någon ryckte i trådarna.
-Ja, sa Berra Och jag skulle tro att Frasset är i ungefär samma kondition när han kommer hem från Thailand, Hallå, hallå, vart tog du vägen?

Sedan ringde en man och frågade efter Nisse.

-Han är uppe på vinden,sa Berra.
-Vad gör han där? sa mannen.
-Cyklar, sa Berra.

Då följde en lång tystnad, och sedan sa mannen försiktigt:

-Ni har väl ingen vind på det huset?
-Nej, sa Berra. Och ingen cykel heller. Jag bara skojade.
-Är Nisse där, sa mannen. Han skulle . . .
-Man sa ofta så förr i tiden, sa Berra. När någon frågade efter någon.
-Vad då? sa mannen.
-Han e´ på vinn´ å´ cyklar, sa Berra. Det är ett gammalt uttryck.
-Jaha, sa mannen.
-Det tyckte dom var roligt då, sa Berra.
-Jaså, sa mannen.

-Fast dom hade ju inte så stora krav på humor då, sa Berra. Dom skrattade ju åt nästan allting. Som till exempel den om älgen.

-Vilken älg? sa mannen.
-Älgen som simmade över en å och blev ren, sa Berra. Och så var det hjort. Hade du inte hört den? Hallå, hallå, vänta,lite, jag kan en till . . .
Berra hälsar att nya samtal mottages med tacksamhet. Han har inte haft så roligt på länge.

HUR MYCKET VILL DU GE?

Det fortsätter att ringa hemma hos Berra. Det är folk som ska till en bensinmack, men Berra har för länge sedan gett upp försöken att tala om för dem att det är fel nummer.

-Hur mycket kostar bensinen? undrade en man här om dagen.

-Tjugo kronor litern, sa Berra.
-Det är inte möjligt,sa mannen. Jag har hört att ni är billigast i stan.
-Okej då, sa Berra. Hur mycket vill du ge?
-Får man bestämma det själv? sa mannen förvånat.
-Egentligen inte,sa Berra. Men vi gör ett undantag för dig. Hur mycket tycker du det ska kosta?

Då blev det tyst i luren en lpng stund, och sedan sa mannen försiktigt:

-En tia kanske.
-Vill du ge så mycket? sa Berra.
-Vill och vill, sa mannen.
-Hugg till ordentligt när du har chansen, sa Berra.

 

-En krona då, sa mannen

-Nej, det är för lite, sa Berra. Det går inte.
Då höjde mannen rösten och sa irriterat:
-Säg hur mycket det kostar då!
-Det får du se när du kommer hit. sa Berra och la på lurne.
Fortsättning följer senare i veckan.

OMVÄRDERAD MARATONINSATS

Jag glömmer aldrig den gång jag haltade i mål i Stockholm Marathon på en tid långt över fyra timmar. Inte i något annat av mina sex maratonlopp hade det tagit så lång tid, och när jag tittade på klockan och såg att den hade stannat på något över 4.12 kände jag mig oerhört missnöjd med min dag.

Och på den stora ljustavlan såg jag att jag hade nästan åtta tusen löpare före mig i mål. Aldrig tidigare hade jag blivit besegrad av så många.

Sedan kom jag att tänka på att jag faktiskt hade fyra tusen bakom mig också, för det var något över tolv tusen deltagare den gången. De flesta av dem hade ännu inte ens kommit i mål, och den tanken fyllde mig med glädje,

Ju mer jag funderade på detta, desto klarare insåg jag att det egentligen var dessa fyra tusen som räknades. De var de riktiga motionärerna. Vanligt folk som tog loppet på rätt sätt. Sanna amatörer som bara tränade på fritiden och skötte ett arbete vid sidan om. I motsats till dessa åtta tusen halvprofessionella självplågare och fanatiska asketer som nästan jagade livet ur varandra för att komma före mig i mål.

Det var egentligen bara de fyra tusen sista som hade förstått vad det handlade om. De var sansade, förnuftiga och synnerligen kloka människor som sprang i lagom fart och samtliga hade det sympatiska draget gemensamt att de alltihop hade låtit sig besegras av mig i ädel och rättvis tävlan på lika villkor.

Efter att ha kommit så långt i mitt resonemang började jag tycka att det inte var så tokigt att vara bland de åtta tusen första heller, speciellt om man betänker att Stockholm Marathon även gäller som svenskt mästerskap. Samtliga svenska medborgare hade haft möjlighet att ställa upp, och de som inte gjorde det fick faktiskt skylla sig självs.

Det innebar alltså att jag hade papper på att jag var en av Sveriges åtta tusen bästa maratonlöpare. Det är inte dåligt om man betänker att nationen har över nio miljoner invånare. Dela upp befolkningen i tusen lika stora grupper och gradera dem i rangordning när det gäller att springa maraton, så kommer jag att tillhöra grupp nummer ett

Och befinner man sig bland de åtta tusen bästa svenskarna på något annat område är man en minst sagt framstående person. Tänk om man kunde räknas in bland de åtta tusen skarpaste hjärnorna, de åtta tusen vackraste eller de åtta tusen som tjänar mest pengar i landet. Då skulle man tillhöra gräddan av eliten.

Upprymd av dessa tankar övergick jag till att fundera på alla de hundratals löpare som hade brutit loppet och inte ens lyckats ta sig i mål.

En av dem som på detta sätt besegrades av mig den gången var Agapius Masong från Tanzania. Han hade till och med vunnit tävlingen några år tidigare, men den här gången fick han nog efter tre mil.

Han skulle naturligtvis ha kunnat krypa i mål och ändå besegrat mig om det hade varit hans målsättning. Han skulle ha kunnat gå på händerna, småjoggat baklänges eller hoppat på ett ben och ändå slagit mig med en timme. Men han gjorde det inte, och det är det som räknas.

Masong hade dessutom blivit femma på VM några år tidigare. Och har man besegrat VM-femman måste man väl rimligtvis vara bland de fyra bästa i världen.

På detta vis hade jag nu genom logiskt resonemang lyckats omvärdera min insats från totalt fiasko till att vara med i resonemanget om VM-medaljer. Kan man inte springa, så gäller det att kunna prata för sig. Det man inte har i benen får man ha i skallen.