torsdag 31 maj 2018

TIDVATTNET SOM FÖRSVANN

Den brittiske författaren P G Wodehouse skrev en gång beträffande en liten engelsk badortsstad:
Stan var så tråkig att en dag gick tidvattnet ut och kom aldrig tillbaka.”
Detta apropå att vi nu närmar oss upplösningen av tidningen Se:s riksomfattade omröstning gällande Sveriges tråkigaste stad.


Det hela utspelades 1967 och finns noggrant dokumenterat i denna årgång av tidningen som jag nu sitter och läser utanför den lilla stugan vid havet.
Från röstsammanräkningen, som just börjat, kan antecknas att vissa förbryllande omständigheter kommit i dagen. Man frågar sig till exempel vad det är som händer i följande städer: Arvika, Halmstad, Härnösand, Höganäs, Karlstad, Lysekil och Vänersborg.
Dessa städer har hittills inte fått en enda röst!
Beror det på att de är jätteroliga? Eller beror det på att – kusliga tanke – de är så likgiltiga att ingen bryr sig om dem?


Nässjö ligger inte heller i toppen på listan, men en nässjöbo har skickat in ett Albert Engström-citat, vilket på sin tid måste ha varit en snyting som kommit växlarna att skära sig i järnvägsknuten. 
Engström skrev: Nässjöborna är Sveriges lyckligaste människor för vart de än kommer i Sverige så har de trevligare än hemma.


Skänninge, den gamla medeltidsstaden, ligger rätt långt ner på listan, men en som råkar vara barnfödd på orten berättar:
När jag som gymnasist en gång skulle resa från skolstaden Motala och av denna anledning höviskt framställde en begäran om en enkel till Skänninge i biljettluckan vid Motala C, sade den tjänstgörande statstjänare med en sorgsen blick: 
- Visst får du en enkel te Skänninge . . . men grabben, har du tänkt över saken ordentligt?


Sävsjö har i omröstningens elfte timme ryckt upp på en tätplats bland Sveriges tråkigaste städer. En läsare berättar att han som repetitionsbeväring en gång gick i sex butiker i Sävsjö för att köpa skinka och öl. Skinka fanns men inte öl. Sluligen ilsknade han till, stoppade en gammal sävsjöbo på gatan och sa:
- Finns det inte öl här i stan? Måste man gå på systemet för att köpa öl?
Sävsjöbon sa:
- Här i stan har vi guskelov inget system!


Visby ligger mycket långt ner på listan med bara ett 20-tal röster. En gute har skickat ett exemplar av Gotlands Allehandas nöjessida, och dess bioannonser kanske ger förklaringen till varför stan inte anses så tråkig. Visby har fem biografer som visade följande filmer den aktuella veckan:
Hansa: En sån härlig natt!
Roxy: Kärlekskällan.
Royal: Spion i trosor.
Röd Kvarn: Adamsson i Sverige
Teaterbio: Kärlek 1-1000.


Nu är det strax dags att avslöja resultatet av hela omröstningen. Vilka var egentligen Sveriges tråkigaste städer 1967?
Spännande fortsättnig i denna blogg alltså.

måndag 28 maj 2018

MYSTIKEN TÄTNAR

Striden om titeln Sveriges tråkigaste stad – eller kanske snarare att slippa den – går vidare i tidningen Se från 1967.


I nummer 5 konstateras det att tre städer – Eksjö, Sollefteå och Vetlanda – ligger pyrt till, samtidigt som en del läsare ifrågasätter huruvida omröstningen går riktigt till.
Medborgare i ett par av dessa städer insinuerar nämligen brevledes att omröstningen inte är riktigt rättvis. Inte så att man misstänker att det är tidningen som fuskar, utan närmast därigenom att mörkmän i grannstäderna hetsar upp folk att skicka in röster.


En man från Eksjö skriver till exempel så här:
Jag har sett att Eksjö nu kommit att bli den ledande staden. Som gammal eksjöbo kan jag bara förklara detta med att det är en hämndaktion från en grannstad till denna lilla idyll. Jag vill inte nämna några namn men redaktören kan titta på kartan, 21 kilometer i västlig riktning. Från denna stad har det tidigare förekommit dylika försök att hindra exploateringen av Eksjö, som jag vill beteckna som en juvel i det fagra Småland. Det troligaste är att det är en västorienterad sabotagegrupp som driver sitt skumma spel. Därför måste redaktören vara mycket noga med att säkerställa alla fingeravtryck på brev som framhäver Eksjös tråkighet. Det är på tiden att man rensar upp i denna liga!


Idén förefaller tidningen så briljant att man beslutar anamma den. Därför etablerar man ett samarbete med det som på den tiden kallades kriminaltekniska anstalten i Stockholm.
Detta samarabete bär emellertid en något säregen frukt. Så här skriver man nämligen vidare:
På ett A4-ark, där en nässjöbo försäkrar att ”Eksjö är den ruttnaste bonnhåla som nånsin lyckats roffa åt sig stadsrättigheter” säkrade vi en stor och bra tumme som experterna granskade. Döm om vår förvåning när det visade sig att tumavtrycket tillhörde en herr Blinky Varoneze som på 1920-talet var en mycket verksam yrkesmördare i Chicago med egen bil och kulspruta. Att hans fingeravtryck nu dyker upp i Nässjö får betecknas som lite märkligt, då herr Varoneze avled på Chicago Nord redan 1931 efter att ha fått en dolk för mycket i sig på en bar.
Kriminalens expertis står nu helt frågande till tummen från Nässjö. Det gives ingen annan förklaring än den att brevskrivaren från Nässjö anlitat en så kallad legotumme, det vill säga att han skrivit sitt brev med handskar på och sedan låtit någon person med Blinky Varonezes modell på tummen vika brevet och stoppa det i kuvertet. Det finns folk som lånar sig tilll sånt för ett par tior.


Så långt tidningen Se från 1967. Omröstningen går vidare och kommer att redovisas i denna blogg när jag har hunnit så långt i läsningen, där jag sitter i solen utanför den lilla stugan vid havet.

torsdag 24 maj 2018

SMÅLAND I TOPP - TILLS VIDARE

I nummer 3 av tidningen Se från 1967 kommer en delrapport gällande omröstningen om Sveriges tråkigaste stad. Där avslöjas att Eksjö leder med god marginal före Sollefteå och Vetlanda.


Läsarna uppmanades alltså att skicka in sina listor på Sveriges tio tråkigaste städer i rangordning, gärna med motiveringar. Dessa sitter jag nu i den svenska sommarsolen och läser med stort nöje utanför den lilla stugan vid havet någonstans i Bohuslän drygt femtio år senare.


Jag konstaterar bland annat att en kringresande representant, som anser sig veta det mesta om rikets städer, skriver att de småländska småstäderna intar en självklar topplats på tråkighetslistan.
I Vetlanda består nöjeslivet i att gå i någon av frikyrkorna, påstår han.
I Alvesta kan man titta på tåget, medan det i Eksjö inte finns något alls att göra.
Vidare har han följande förslag till förströelse:
Gränna – äta polkagris.
Simrishamn – titta på båtar.
Mölndal – åka till Liseberg.
Ulricehamn – bo på Statt.
Lindesberg – äta på Statt.
Hultsfred – läsa en bok.
Åmål – hälsa på faster.


Nu utspelades detta på den tid, då det fortfarande var noga med vilka orter som hade stadsrättigheter, så redaktionen påpekar mycket riktigt att Alvesta och Hultsfred inte är några städer men att de ju kan vara tråkiga ändå.
Beträffande Sollefteå framhåller en läsare att det faktiskt är en riktigt bra stad och räknar upp följande exempel på det:
Bandspelare - med popmusik – på varenda krog.
Ingrid Thulins gamla Storgata, där barn hon lekt.
Multråberget, under vilket Strindbergs farfars farfar (lär det vara) hade riktigt lattjo.
Två regementen med skojiga soldater.
En hundskola med skojiga hundar.
Norrlands på krogen – mindre drygt än Skåne men man blir skojigare.


Detta får den gode kåsören Gits Olsson att framhålla att hans personliga intryck av Sollefteå inte är direkt negativa.
Första gången var jag där för att inviga Hjälta kraftverk. Sydkraft bjöd på en stilla middag på gamla stadshotellet och jag minns att Västernorrlands Allehandas utsände ramlade av stolen med ett brak.
Andra gånge jag besökte stan var för att på lasarettet laga en byrådirektör som brutit benet i Hammarstrandsbacken. Medan doktorn gipsade besåg jag staden. Man hade sagt mig att Sollefteå inte var någon stad utan ett skidspår mellan två regementen. Jag måste medge att det var ett trevligt spår med elbelysning hela vägen och korvkontroller här och var.
Tredje gången gick jag direkt från tåget till Appelberg. Sen kommer jag inte ihåg mycket mer.
Påstod alltså Gits Olsson.
Tävlingen om Sveriges tråkigaste stad 1967 går vidare. Nya avslöjanden följer i denna blogg.


måndag 21 maj 2018

SVERIGES TRÅKIGASTE STAD

Många tycker att Uddevalla är en tråkig stad. Kanske till och med Sveriges tråkigaste, om man ska tro några av dom som bor här.


Men när tidningen Se en gång i tiden arrangerade en omröstning för att utse Sveriges tråkigaste stad hade vi inte en chans. I mer än tre månader pågick det hela med fortlöpande rapporter varje vecka. Och efter att ha plöjt igenom alla dessa tidningar konstaterar jag att Uddevalla inte ens har nämnts en enda gång.
Tilläggas bör kanske att allt detta utspelades 1967, vilket möjligen kan vara en förklaring.


Det är sånt som jag sitter och funderar över ute i den lilla stugan vid havet medan jag bläddrar bland en bunt av tidningen Se från 1967. Där har man alltså utlyst en tävling bland läsekretsen för att kora den tråkigaste staden i Sverige. Och inte nog med det. Man har även uppmanat läsarna att skicka in sina listor på landets tio tråkigaste städer rangordnade efter tråkighet.


Men vilken stad blev det till slut? Visserligen avgjordes tävlingen 1967 och jag läste förmodligen om den i samma spalter på den tiden, men vem kan komma ihåg vad man läste för mer än femtio år sedan. Jag känner hur spänningen stiger i kroppen där jag sitter i vårsolen med en stor bunt av tidningen Se från 1967.
Fortsättning följer längre fram i veckan.

fredag 18 maj 2018

KLACKARNA I TAKET

Att penningvärdet har förändrats genom åren märker man bland annat på gamla tidningsartiklar. Som till exempel den här texten från 1971.
Men för alla som tycker att kåsören gnäller över hur dyrt det är när han går ut och roar sig en kväll i Uddevalla i början på 70-talet, kan det vara bra att veta att penningsvärdet har försämrats nästan tio gånger på dessa 47 år. En tia då motsvarar alltså bortemot en hundralapp i dag.
Så här såg det i alla fall ut i Bohusläningen den 15 maj 1971.













måndag 14 maj 2018

ÖVERVAKNING MODELL Ä

Redan på 1970-talet vakade storebror över oss, även om det inte var så vanligt med buggning eller telefonavlyssning och inte fanns några mail eller mobiler att spåra oss genom. Däremot fanns det en väldans massa skyltar överallt, vilket fick den tidningsläsande kåsören att avge följande rapport i Bohusläningen den 8 maj 1971.










fredag 11 maj 2018

MIDSOMMARFEST 1981

Här har det blivit dags för midsommarfirande på Sunningen 1981. Med två skyltbärande flickor i täten är man på väg mot ängen vid stora bryggan där den lövade stången väntar.



Marschen har som vanligt börjat uppe vid backkrönet. På bilden här under är det Västra kroken som passeras, medan allt fler ansluter till tåget. Finklädda ungdomar med flaggor och blommor i händerna är det som synes gott om.



Ända sedan min barndom på 50-talet har det dansats kring midsommarstången på Sunningen. Där har även förekommit fiskdammsverksamhet, säcklöpning, skottkärrerace och spring med potatis på sked. På kortet här under från 1979 ser vi till och med en skymt av baksidan på den gamla kiosken som brann ner några år senare.


Här följer ännu ett par sommarbilder från Sunningen som jag har hittat i ett av mina gamla fotoalbum.



På den första (från augusti 1979) ser vi hur Sunningevägen planar ut efter backkrönet mot korsningen med Undavägen. Där hästen går och betar är det i dag tät skog. På höger sida ligger i dag en förskola och lite längre fram går Bröstsimsvägen in till höger, där det 1979 bara var ängsmark. Strax utanför bildens vänsterkant går E6:an i dag.



Och när vi vandrar vidare bort mot det som i dag är Norgårdens butiksområde kommer vi till Bohusläningens Boktryckeri som såg ut så här 1979.




tisdag 8 maj 2018

SUNNINGENS KIOSK

I ett av mina fotoalbum hittar jag en bild på kiosken vid Sunningens brygga som den såg ut sommare 1974. När jag växte upp på 50-talet var där en ganska stor affärsverksamhet med ett brett sortiment. Det behövdes, för det var långt ifrån alla sommarstugeägare som hade bil och kunde åka någon annanstas och handla. 



Här kunde man köpa livsmedel i form av bröd, smör, ost, potatis, konserver och charkvaror. Liksom bakverk, munkar, choklad, tablettaskar, frukt och grönsaker. Här fanns en telefonhytt, och ett tag var här till och med en liten serveringslokal med ett par bord där man kunde sitta och dela en sockerdricka med en kamrat om man hade en tjugofemöring över.


Jag minns också hur jag rodde till kiosken från vår stuga i viken innanför Rödberget och köpte Rekord-Magasinet på torsdagar. När det här kortet togs 1974 var det väl mest choklad, glass och läsk som salufördes.
Kiosken försvann en bit in på 80-talet när den förstördes i en brand och jämnades med marken. Under några år fanns ett antal mönstrade stenplattor kvar framför där kiosken en gång stod, men i dag är alla spår borta.


På 70-talet kunde man köpa mellanöl i kiosken, men ville man handla starkvaror fick man ta passagerarbåten in till stan och gå till bolaget på Trädgårdsgatan.
Så här såg det ut från akterdäck när m/s Sunningen hade angjort kajen utanför pressbyråkiosken i norra hamnen, där m/s Gustafsberg låg och väntade på sin tur,


På den här bilden ser vi också den så kallade Domusbunkern i bakgrunden, liksom byggnaden ovanför Essomacken där det ibland visades film på den stora husväggen.
Biltrafiken på Sunningen var tämligen gles på 70-talet, men man hade i alla fall blivit tvungen att bredda vägen i den här kurvan i slutet av Sunningebacken i riktning mot kiosken.


Från 50-talet minns jag hur en del bilister varningstutade när de skulle ta den här svängen, för på den tiden kunde två bilar inte mötas här. På 70-talet breddade man alltså vägen och satte till och med upp ett litet räcke.
På nästa bild har vi samma kurva sedd från andra hållet på ett kort från 1981. Då hade här anlagts en bred gång- och cykelbana på utsidan av vägen. Alltså tvärt emot hur där ser ut i dag.



I den lilla röda stugan som skymtar i bakgrunden mellan de båda stolparna bodde kompisen Bengt. Under mulna dagar på 50-talet låg vi ibland på mage i var sin säng där inne och tog del av hans stora samling Manhattan-deckare.

fredag 4 maj 2018

STRYKJÄRNET ÄR SIG LIKT

Ibland förändras delar av stadsmiljön till oigenkännlighet på några år. Men ibland blir man förvånad över att mycket faktiskt är sig likt sedan lång tid tillbaka.
När jag knäppte de här bilderna under ett par promenader i slutet på 70-talet var det nog med baktanken att några av dessa hus skulle försvinna. Inte kunde man väl ana att där skulle se ut i stort sett likadant fyrtio år senare.



Skolgatan och huset som kallas Strykjärnet ser väl ut ungefär som det gör i dag på det här kortet från 1979. Och järnvägsövergången är densamma. Det är så vitt jag kan se bara några enstaka skyltar och vägmärken som bytts ut eller tillkommit.


På Jacob Trahnsgatan en bit därifrån är det mesta också sig likt jämfört med det här kortet från 1979, taget från Lagerbergsgatan med Linnebyberget i bakgrunden. Det är väl möjligen färgen på husen som har ändrats något genom åren och en rad planterade träd som tillkommit.


Här i korsningen Hedegatan-Linnégatan fanns ett ganska stort affärsområde som besöktes regelbundet av de kringboende när jag växte upp på 50-talet ett par hundra meter längre norrut. Här fanns både speceriaffär, charkuteri och mjölkaffär. Och i huset närmast på bilden låg en tobaksaffär som drevs av en äldre man vid namn Johan och en konfektyraffär som innehades av en som hette Allan och konkurrerade med varandra om kunderna i området. 
På det här kortet från slutet av 70-talet användes samma lokaler av ett konditori vid namn Zorina, som dessutom sålde frukt, konfekt och glass enligt vad jag tycker mig kunna utläsa av skyltningen.


Tureborgsbron ser väl också ut ungefär som den gör i dag på detta kort från 1979. Lite lummigare träd vid sidan om bara. Och så fick den ju ny beläggning för något år sedan, vilket dock inte har förändrat dess utseende nämnvärt.

FOTNOT: Namnet Strykjärnet fick huset vid Skolgatan i folkmun på grund av dess platta sida som berodde på att det byggdes samtidigt med järnvägen och att man därför tvingades kapa ett planerat hörn. Att det hus som kallades Syskrinet låg strax nedanför lär också ha bidragit.