Vasaloppet blev som
vanligt ett kraftprov av sällan skådat slag.
Inte nog med att
väckarklockan ringde redan vid halv sju-tiden på morgonen - det
gällde att vältra sig ur sängen och kliva upp också.
Med uppbådan av all kraft
man har så här på söndag morgon sparkar man av sig täcket och
stapplar ut i köket. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas
och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal
Vasaloppsveteran.
Sedan återstår bara att
bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom
nacken och krypa ner under täcket lagom till att det är dags att
rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.
Starten
gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på
soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen
var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
Visst
tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har
gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen
ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara
sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan
det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får
följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet
i Mora.
Jag
måste dock medge att när dessa rader skrivs på söndag eftermiddag
känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna,
och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det
tillstånd jag nu befinner mig. VM-femmilen i Planica får vara för
min del. Den lyssnar jag på i radion med ett halvt öra medan jag
försöker samla tankarna till denna text.
Men erfarenheterna från de gångna
VM-dagarna har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga
tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten.
Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man
blir lite rostig och missar något i planeringen.
Sålunda
hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på
bordet i god tid före start. Vidare insåg jag att jag borde hälla
kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket
varje gång det var dags för påtår.
Blåbärssoppan
tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer
stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite
får man ju röra på sig även som soffåkare.
Trots
allt kändes det att det hårda VM-programmet hade tagit på
krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här
gången. Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna,
tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken
när starten gick och åkarna började klättringen uppför första
backen
Den
stora tätklungan hängde ihop i en lång rad och inga tendenser till
utbrytningar kunde skönjas. Här verkar inte hända mycket, tänkte
jag, så nu kan man ta det lugnt och njuta av det fina glidet i det
vackra vädret.
Det
var till och med så lugnt att jag kunde ta en liten tupplur mellan
Smågan och Mångsbodarna innan jag vaknade av mina egna snarkningar
i backarna upp mot Risberg.
Nåja,
en liten schackningsperiod får man räkna med någon gång under ett
Vasalopp.
Jag
kvicknade snart till och när vi var halvvägs i Evertsberg kände
jag mig så pigg att jag efter en kopp kaffe och en arraksboll var
redo att ta upp kampen med de bästa igen.
Fortfarande
var vi många i tätgruppen men efter Hökberg satte norrmännen fart
så att bara 13 man återstod längst fram.
Strax
före Eldris tog Emil Persson över och på sista milen in mot Mora
jagades han av fyra norrmän.
På
upploppet såg det hotfullt ut ett tag, men när jag kastade täcket
och satte mig upp i soffan och hjälpte till att staka höll han
undan ända in under målporten.
Sedan
sjönk jag tillbaka och blev liggande på rygg på soffan och pustade
ut, precis som Emil där han låg utslagen på marken bakom målet i
Mora.
Men
vi reste oss snart båda två. Själv firade jag med en bit vetekrans
till den sista koppen kaffe, medan den förste svenske segraren sedan
2012 fick en välförtjänt kram av kranskullan.