söndag 4 mars 2018

GIGANTISKT KRAFTPROV UNDER TÄCKET

Vasaloppet blev som vanligt ett kraftprov av sällan skådat slag.
Inte nog med att väckarklockan ringde redan vid halv sju-tiden på morgonen, det gällde att vältra sig ur sängen på direkten ockå.
Med uppbådan av all kraft man har kvar efter två hårda OS-veckor stapplar man ut i köket. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal Vasaloppsveteran.

Sedan återstår att bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom nacken och krypa ner under täcket lagom till att det är dags att rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.


Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.


Jag måste dock medge att den här vinterns program har varit tufft i överkant. Jag kände redan på lördagen att jag var sliten efter ett par hårda veckor på soffan under OS i Pyeongchang
När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.
Men erfarenheterna från de gångna OS-veckorna har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.


Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start.
Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påfyllning.
Blåbärsoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.


Trots allt kändes det att det hårda OS-programmet hade tagit på krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här gången.
Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen


Men redan i Smågan efter en mils åkning var det klippt. Visserligen hade en norrman och en tjeck skapat lite oro i ledet genom att åka ifrån den stora klungan med en hel minut, men det kändes ändå lugnt.
Dom åker vi snart ikapp, tänktete jag och sträckte ut mig på soffan, innan jag plötsligt övernannades av en oförklarlig trötthet. Nåja, en liten schackningsperiod får man räkna med någon gång under ett Vasalopp.


Sedan minns jag inget förrän jag vaknade av mina egna snarkningar en bra bit efter Mångsbodarna.
Då sa Blomqvist och Hård i teven att nu hade avståndet ökat till fem minuter, medan jag satte mig yrvaket upp i soffan.
Här får man tydligen inte slappna av det allra minsta.
Sedan tröttnade tjecken, och norrmannen, som hette Joar Andreas Thele, blev ensam i täten. Men då satte vi fart i klungan och jagade ikapp honom i Hökberg.
Då kom det en annan norrman, som hette Tore Björseth Berdal, och åkte ifrån oss i stället.


Och när vi hade jagat ikapp honom också, kom en norrman som hette Andreas Nygaard och spurtade ifrån allihop. Det hjälpte inte att jag satte mig upp i soffan och hjälpte en svensk som hette Bob Impola att staka över hela upploppet. Norrmannen vräkte sig i mål före alla andra ändå.


Sedan sa han att det här var det han hade längtat efter mest av allt i hela livet.
– Nu kan jag ligga lugnt i graven när jag en gång har dött, sa han medan konkurrenterna stöp som käglor bakom hono och såg ut som om det var dom som var färdiga för graven i stället.
Men de svenska tjejerna kan man lita på i alla fall.


När Britta Johansson-Norgren hade en dålig dag klev Lina Korsgren fram och spöade alla norskorna i stället.
Och därmed kunde man trots allt resa sig från soffan med en känsla av att dagen inte hade varit helt bortkastad.


2 kommentarer:

  1. Tack Gunnar. Låt nu krroppen återhämta sig efter de senaste veckornas strapatser. Hat nog själv träningsvärk i morgon. Det tar på krafterna detta med proviant och kaffe. Tack för tipset med termosen. Det värmde / Bengt

    SvaraRadera
  2. Solnasnackar'n5 mars 2018 09:21

    Det gick ju ganska bra också 2018. Bara att komma till start är fantastiskt!

    SvaraRadera