POJKRUM PÅ 60-TALET

Så här kunde det se ut i ett typiskt pojkrum i början på 1960-talet. Längst in i det lilla avlånga hörnrummet med takfönster en trappa upp på Vallmovägen 6 i Uddevalla halvligger en 17-årig yngling med dålig hållning på sin säng. På väggen ses längst till vänster ett diplom från Gunnar Nordahls Fotbollsskola och ett några år gammalt medlemsbevis i Mysterie-Magasinets Deckarklubb.
Vi hittar också bilder på Elvis Presley, James Dean och Tommy Steele samt idrottshjältarna Ingemar Johansson, Varg-Olle Nygren och Sven Tumba. Den stora bilden föreställer det svenska silverlaget från fotbolls-VM1958 med Kurre Hamrin och Nacka Skoglund i spetsen. Däröver sitter en plansch ur Allers Veckotidning, föreställande Allsvenskan i fotboll med en symbolisk gubbe från varje lag som kunde flyttas allt efter som tabellställningen skiftade vecka för vecka.
Och naturligtvis kunde man inte låta bli att tända en cigarett för att visa att man var vuxen och världsvan så fort någon kom i närheten med en kamera.

DET VAR DÅ DET

-Du har förändrats, Oskar. Förr satt du alltid med mig i soffan och höll mina händer.
-Ja, Hulda. Men det var ju innan vi sålde pianot.

-Min fru och jag träffades på en dansrestaurang.
-Åh, så romantiskt.
-Nej, inte alls. Jag trodde hon var hemma och passade våra barn.

-Jag blir så orolig när du reser hemifrån, Gustav.
-Men kära du, jag är tillbaka förr än du anar.
-Ja, det är det jag oroar mig för.

-Aldrig mer följer jag med den där mannen ut och fiskar.
-Jaså, vad gjorde han då?
-Fiskade.

-Tycker du inte att min fästman har en snygg mustasch,
-Ja, och så mjuk och len.

-Du kysser mycket bättre än min fru.
-Ja, det säger min man också.

PÅ FARMORS TRAPP

 

Lekande barn har tagit en paus och ställt upp sig på trappan för fotografen. Jag är inte helt säker men tror att vi står framför ytterdörren till min farmors hus på Humlevägen i Uddevalla. Det bör i alla fall vara på sommaren för jag har blivit iklädd kortbyxor med hängslen och kortärmad skjorta med fluga. Vem flickan i mitten är vet jag inte men till höger står kusin Eva och framför henne syster Birgitta som har upptäckt något intressant utanför bilden och tittar bort just som fotografen knäpper. Året tror jag är 1950.

EN FINURLIG FOTBOLLSSPELARE

 

Frun i huset stod vid diskbänken när ett väldigt brak hördes i köket. 

In genom fönstret for en fotboll så att glasskärvorna yrde. Hon rusade ut, men gårdsplanen låg öde.
En halvtimme senare hördes en försiktig knackning på dörren och en liten pojke tittad in och sa blygt:
-Snälla tant, nu kommer pappa för att laga fönstret.
Frun spanade ut och såg en man komma med en glasruta under armen. Hon lämnade tillbaka bollen till pojken och berömde honom för att han var så ärlig.
Mannen satte in glasrutan och när det var gjort sa han:
-Och här är räkningen.
-Vad säger ni! sa frun. Var inte pojken er son?
-Nej, bevare mig väl, sa glasmästaren. Är inte ni hans mamma?

BLAND DUVORNA I HASSELBACKEN

 

Att mata duvorna i Hasselbacken var en stor sak när man var liten, Den här unge mannen med kepsen käckt på svaj håller stolt fram en brödbit som han fått för att smula sönder och kasta till fåglarna. Han verkar glad och nöjd trots slitna skor och overall med trasig gylf. Skulle tro att det är min far som tagit kortet och att jag är i femårsåldern. I bakgrunden ser gångstråket upp mot kyrkan ungefär likadant ut i slutet av 1940-talet som det gör i dag.

GREVINNAN OCH TORPAREN

 

Greven och grevinnan hade inga barn. Torpar-Nisse och hans fru hade tolv. En dag mötte grevinnan Torpar-mor med lilla Anna vid handen. Grevinnan blev så förtjust att hon utbrast:
-Tänk om vi kunde få överta flickan, Hon skulle bli som vår egen.
Torpar-mor funderade en stund men sa att hon måste fråga Nisse först.
Några dagar senare möttes de igen och grevinnan undrade hur det blir.
-Jo, sa Torpar-mor. Vi har kommit överens om att inte lämna lilla Anna ifrån oss. Men om grevinnan vill låna Nisse en tid så går det bra.

ALLA HAR VI VARIT SMÅ

 

Att lära sig cykla var viktigt när man växte upp i Uddevalla på 1940-talet. Då var det heller inte så mycket biltrafik på gatorna i stadens utkanter, så föräldrar kunde våga släppa ut sina småttingar på vingliga cykelturer lite hur som helst. Oftast var det också lite lättare på en damcykel utan besvärlig stång framför sadeln. 
Men den här lille gossen fick nog vänta ytterligare ett par år innan han föe egen maskin kunde ta sig upp på mammas Monark. Eller är det kanske rent av en Crescent, reglementsenligt utrustad med både dynamo och ringklocka. Mamma Ingrid övervakar så att jag inte ramlar av och skrapar upp mina bara armar och ben denna soliga sommardag 1947 eller möjligen 1948. Kortet har jag hittat i ett av mina föräldrars efterlämnade fotoalbum.