– Dagens fotbollsspelare kan inte
skjuta, sa redaktör A en gång vid lunchbordet.
– Åjo, det finns allt dom som kan, sa
den försynte bankmannen.
– Men dom gör ju nästan inga mål
längre, sa redaktör A. Matcherna slutar ju bara 0-0 eller 1-0.
– Det var bättre förr, sa den berömde
optikern.
– Just det, sa redaktör A. Dagens
skyttekungar gör ju inte ens ett mål i snitt per match. Jag vet en
som gjorde tre.
– Kan det möjligen ha varit Timpa
Simonsson? sa kåsören.
Som alla läsare av den här bloggen
vet är Karl ”Timpa” Simonsson världens bäste fotbollsspelare
genom tiderna, åtminstone vid det här bordet. Han sköt upp
Jönköpings Södra genom seriesystemet till stora silvret i
Allsvenskan 1950 men fick bara göra två A-landskamper eftersom han
hade mothåll av Putte Kock och de andra i den tidens
uttagningskommitté, allt enligt redaktör A.
– Jag har sett Timpa göra det mest
fantastiska målet i svensk fotbollshistoria vid sidan av Hamrins 3-1
på Västtyskland i VM -58, fortsatte redaktr A. Det var när
Göteborgskamraterna pressade som värst på Ullevi och målvakten
Henry Andersson hade gått ut och ställt sig vid straffpunkten.
Timpa fick bollen på andra planhalvan och slog en jättelyra över
honom in i mål. Det talar dom om ännu i Göteborg.
– Jaså, sa bankmannen. Jag trodde du
menade den där matchen i Jönköping när han gjorde fem mål på
landslagsmålvakten Kalle Svensson och klackade från straffpunkten
och upp i krysset.
– Nej, sa redaktör A. Men det var ett
annat bra exempel. Efter den matchen sa Kalle Svensson att han bara
hade två saker att framhålla. För det första var han glad att han
inte hade stått i vägen för Timpas värsta rökare för då hade
han blivit skadad. Han påstod att det small så att han först trodde det var blixten som slagit ner. För det andra begrep han inte hur Putte Kock
kunde undvika att ta ut Timpa till landslaget.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar