SVANAR, UGGLOR OCH SPEFÅGLAR

Kåsören frågade en gång sin kollega, den inbitne orrnitologen redaktör T, om denne tyckte att han var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Men kanske en spefågel, försökte kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Detta hade åhörts av redaktör L som nu la sig i samtalet.

– Jag träffade en skata på krogen i lördags, sa han.

– Ja, där finns det ruggugglor, sa kåsören.

– Men också en och annan sädesärla, sa redaktör L.

– Han har sett över 300 arter, sa kåsören och pekade på redaktör T.

– Jag såg Gunde Svan härom dagen, sa redaktör L.

– Inte på krogen väl? sa kåsören.

– Nä, sa redaktör L. I tv bara. Men ändå.

– Jaha, sa kåsören. Karin Falk är ju ett känt namn också.

– Ja, sa redaktr L. Och Marianne Höök.

Nu la sig även redaktör T i samtalet.

– Magnus Uggla, föreslog han.

– Tom Trana, sa redaktör L.

– Loa Falkman, sa kåsören.

– Annika Dopping, sa redaktör T.

– Olle Häger, sa redaktör L.

– Eddie the Eagle, sa kåsören.

– Sven Duva, sa redaktör T.

– Mårten Gås, sa redaktör L.

– Hacke Hackspett, sa kåsören.

– Ugglan Helge, sa redaktör T.

– Bofinken Knut, sa redaktör L.

– Emil Örn, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Seriefigur i Kalle Anka, sa kåsören.

– Hönan Agda, sa redaktör T.

– Inge Ejderstedt, sa redaktör L.

– Tala högre. Jag är lite lom-hörd, sa kåsören.

– Tjo vad det var livat i holken i lördags, sa redaktör T.

– Håll truten, sa redaktör L.

– Kommissare Morse, sa kåsören.

– Det här blir värre och värre, sa redaktör T.

– När man var liten kunde man få en orre, sa kåsören.

– Och när man växte upp blev det en och annan gök, sa redaktör T.

– Och lite korpfotboll, sa redaktör L.

– Karl Lärka, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Det vete fåglarna, sa kåsören och därmed passar han också på att dra en barmhärtighetens slöja över resten av samtalet.