SKAMSEN KÅSÖR SLUTAR KRAXA

Kåsören frågade en gång den inbitne ornitologen redaktör T om han vid något tillfälle under sitt skådande hade sett en finsk bastutrana. Men i stället för att börja slira på målet svarade denne lugnt:

– Det finns det inget som heter.

Kåsören skämdes då lite grand för sitt dåliga skämt och drog sig diskret tillbaka.

För att i någon mån skyla över detta klavertramp vidarebefordrade han några dagar senare ett klipp som han trodde kunde intressera redaktör T på riktigt. Det handlade om en stork som hade spatserat omkring på stadens gator flera år tidigare.

– Det där kommer jag ihåg, sa redaktör T. Men det var ingen vild stork. Den hade rymt från ett hägn. Det var ju enbart pinsamt.

– Jaså, sa kåsören. Och jag som tänkte att jag skulle gottgöra det där med bastutranan genom att komma med ett seriöst ornitologiskt inlägg.

– Det här var ju ännu värre, sa redaktör T.

– Jaha, sa kåsören. Jag trodde annars att du kanske skulle tycka att jag var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Snarare spefågel kanske, sa kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Delar av detta samtal avlyssnades av redaktör L, som nu hade kommit in i rummet. Vad det innebar kommer att avslöjas i denna blogg senare i veckan.

Fortsättning följer alltså.