MYSTIKEN TÄTNAR PÅ HOTELLET

Ibland hamnar man i situationer som får hjärtat att slå några extra slag.

Efter att ha anlänt till hotellet i London och ställt in min väska i rummet, tog jag hissen ner till restaurangen och åt en bit mat. När jag kom tillbaka och öppnade dörren, upptäckte jag att ljuset var släckt, trots att jag visste att jag hade lämnat en lampa tänd.

Alla som läser deckare vet att det är i sådana situationer det finns anledning att vara på sin vakt.

Jag trevade efter ljusknappen men lät handen sjunka sedan jag slagits av en kuslig tanke. Om jag nu tände lampan skulle jag utgöra en perfekt måltavla för en mördare som gömt sig inne i rummet.

Samtidigt erinrade jag mig de ödesdigra inledningsraderna i en deckare jag nyligen läst:

Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.

Jag kände skräcken komma krypande, samtidigt som jag insåg att det inte fanns någon återvändo. Jag måste få visshet. Kunde jag tända ljuset utan att få en kula i huvudet?

När jag tryckte in knappen på väggen blixtrade det till, men det var inget skott som träffade mig, utan bara ljuset i taket som tändes.

Det finns dom som påstår att jag läser för mycket deckare. Själv kan jag möjligen gå med på att jag blandar ihop dikt och verklighet någon gång. Hemma är det inte så farligt, men när jag kommer till London kan det ibland slå till på allvar.

Den här gången förstärktes intrycket av att jag hade fått ett dubbelrum med fönster åt gatan, trots att jag bara hade beställt ett enkelrum. Sådant gör mig alltid misstänksam. Är det för att dom vill ha koll på mig? Är det för att jag ska vara lättare att bevaka? Sitter det kanske någon från MI 5 med en kikare i ett fönster på andra sidan gatan.

Kanske blir jag både filmad och fotograferad var gång jag tittar ut genom fönstret. Kanske spelar dom in allt som sägs i rummet och var har dom i så fall gömt mikrofonen?

Jag tittar under skrivbordsskivan, bakom teven och i taklampan men hittar inget misstänkt. Dessutom sägs det ju inte så mycket i rummet eftersom jag bor där ensam men dom kanske räknar med att jag har stämt möte med någon där. Om det är MI 5 är det ju inga amatörer man har att göra med.

Sedan kastade jag en blick ut genom fönstret och blev alldeles kall. Nere på gatan stod en man i hatt och överrock och rökte. Just som jag tittade ut vände han upp huvudet så att våra ögon möttes. Jag befann mig visserligen på tredje våningen, men det var lätt att konstatera att det inte var någon vänlig blick. 
Jag är alltså bevakad från två håll, tänkte jag och retirerade sakta bort från fönstret. Sedan släckte jag i taket och tittade försiktigt fram bakom gardinen. Jodå, hattmannen stod kvar.

Han släppte cigaretten på marken och trampade på den, varpå han tittade sig om på gatan. Sedan hejdade han en taxi och åkte därifrån. 
Mystiken tätnar, konstaterade jag. Vem ska nu ta över bevakningen?

Jag beslöt att gå ner i lobbyn och titta medan jag erinrade mig orden:
Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.

Jag låste dörren omsorgsfullt och gick bort och ställde mig att vänta på hissen.

Jag har skrivit det förr och jag upprepar det gärna: Det finns få saker som gör mig så misstänksam som hissar i stora hotell under sena kvällar. 
Jag vet inte hur många lik jag har sett ramla ur hissar på bio genom åren. Och varje gång jag står ensam på ett våningsplan och hör hissen långsamt närma sig med ett hotfullt surrande är jag beredd på det värsta.

Man vet aldrig vad som finns därinne när dörrarna glider upp. Är det inte ett lik eller två, så kan det vara tre torpeder i långa rockar och slokhattar som plockar upp var sitt automatvapen ur en fiollåda och så har man åkt hiss för sista gången.

Men ingenting av detta hände. Hissen var lika tom som vanligt och jag åkte ensam ner med den utan vidare intermezzon. 
Sedan satte jag mig i en fåtölj vid receptionen för att kolla läget. Efter någon halvtimme insåg jag att jag borde kunna slappna av eftersom allt verkade vara under kontroll. Hattmannen hade försvunnit i taxi, MI 5:s spanare var som uppslukade av jorden och någon lejd mördare med automatvapen fanns inte i rummet vare sig när jag gick eller när jag kom tillbaka.

Men man har inte roligare än man gör sig.