DEN GODE, DEN ONDE OCH DEN FULLE

På puben The Flask i Highgate i norra London såg jag en gång den fullaste människa jag någonsin sett, åtminstone om man enbart räknar sådana som har stått på sina ben.

Framme i baren satt en man i röd flanellskjorta och stirrade med glasartad blick på en till brädden fylld ölsejdel på disken framför honom.

Undrar om jag orkar den också, såg han ut att tänka.

Och det verkade vara en befogad fråga, för att döma av kroppsspråk och ansiktsuttryck var han redan fylld med öl ända upp till översta kragknappen.

Vid hans sida satt en godmodig svart man i en brun, skrynklig kostym och med en bakdel som bredde ut sig över två barstolar. Han påminde lite om den gamle rockidolen Fats Domino, men just som jag slogs av tanken att om det hade funnits ett piano i lokalen kunde man ha bett honom riva av Blueberry Hill, lade han i stället armen beskyddande om rödskjortans axlar och sa:

– Easy boy, easy.

Samtidigt vände sig barmannen mot de båda och muttrade något om att det här går inte längre för detta var bland det värsta han hade sett i alla sina dar.

– Det är ingen fara, sa Fats. Allt är under kontroll. Jag tar hand om honom.

– Han ser förskräcklig ut, sa barmannen. Han borde gå hem och sova. Vad sitter han här för?

– Han stör ingen, sa Fats. Och det är ingen fara med honom.

– Ingen fara! utropade barmannen. Han ser ut som om han hade blivit överkörd av tåget utan att begripa vad som har hänt.

Vid det laget hade jag gett upp alla funderingar på att lämna lokalen. Diskret gömde jag mig bakom den Evening Standard jag hade suttit och bläddrat i, medan jag fascinerat följde dramat med den godmodige Fats Domino-kopian, den argsinte barmannen och den närmast obeskrivligt berusade mannen i den röda skjortan. Den gode, den onde och den fulle, tänkte jag och bläddrade för syns skull lite i tidningen.

Skjortmannen fortsatte att stirra intensivt på det bräddfyllda ölglaset utan att röra en min. Men plötsligt reste han sig, och just som det såg ut som han skulle ramla omkull, gick han spikrakt över golvet och försvann ut genom dörren.

Strax därpå kom han tillbaka, gick lika rakt från dörren till bardisken och satte sig igen. När detta hade upprepats några gånger försvann han och var borta i flera minuter, varpå barmannen vände sig till Fats och frågade:

– Har han gått?

– Han kommer igen, sa Fats. Han är bara ute och hämtar luft.

– Varför det? sa barmannen.

– För att nyktra till, sa Fats.

Då upphävde barmannen ett kort, ihåligt skratt och fnös:

– Han blir inte nykter på tre dygn om du så duschar honom iskallt med en vattenkanon.

Då kom rödskjortan in genom dörren på nytt och gick spikrakt fram till bardisken och satte sig igen. 
All annan verksamhet i lokalen hade nu avstannat. Pilkastare, öldrickare och tidningsläsare följde intensivt händelserna vid bardisken, medan en yngling gick fram till skjortmannen och föreslog att denne skulle göra armhävningar mot barstolen, dels för att nyktra till och dels för att visa barmannen att det inte var så illa med honom som det såg ut.

 

Skjortmannen spottade då i nävarna och ställde sig i givakt på golvet. Sedan tog han tag med båda händerna i barstolen och gjorde tio snabba medan ynglingen räknade och jublet steg mot taket.

Det här är ju bättre än både bio och teater, tänkte jag medan barmannen höjde rösten och sa ilsket:

– Det bevisar ingenting.

Ynglingen föreslog då att skjortmannen skulle göra om bravaden med en arm på ryggen. Denne, som inte hade sagt ett ord på hela tiden, lydde fogligt medan ynglingen övervakade att det gick rätt till.

– Raka knän, uppmanade han och rättade till benen på skjortmannen som ändå orkade med tio snabba under publikens jubel, följt av smattrande applåder..

Ynglingen uppmanade sedan den store svarte mannen, som såg ut som Fats Domino, att göra likadant, men denne vägrade med motivering att han inte hade något att bevisa. Då gjorde ynglingen själv femton snabba, varpå Fats knackade honom på axeln och sa:

– Look around you, määän. Se dig omkring. Vi är som clowner. Alla tittar på oss.

Jag beslöt då att det var dags att lämna lokalen och vandra vidare. Det sista jag såg när jag vände mig om i dörren var hur skjortmannen mödosamt segade sig upp med ena handen på barstolen och den andra på ryggen, medan ynglingen stod över honom och räknade. 
Jag vet inte hur det slutade. Kanske håller dom på än.