TUNG NOSTALGITRIPP TILL FEMTIOTALET MED ELVIS OCH GRABBARNA

I dag är det på dagen 64 år sedan som fyra unga musiker träffades hos skivbolagsdirektören Sam Phillips i Sun Records studio i Memphis den 4 december 1956.

Åtskilliga år senare befann jag mig på Noel Coward Theatre vid St Martins Lane i London tillsammans med några hundra andra pensionärer för att i musikalen Million Dollar Quartet återuppleva det historiska ögonblick då Elvis Presley, Johnny Cash, Carl Perkins och Jerry Lee Lewis spelade tillsammans för första och enda gången.

Redan när ridån gick upp och grabbarna rev av Blue Suede Shoes kände vi att vi hade kommit rätt.

Biljetterna närmast scenen kostade 55 pund men det kunde det vara värt att få se Elvis och de andra ännu en gång tyckte vi. I programmet stod visserligen att det var brittiska skådespelare, men det brydde vi oss inte om.

Några av oss gubbar i publiken hade försökt kamma upp våra återstående grå hårtestar i någon sorts rock´n´roll-frisyr med hjälp av lika delar hårgelé och stort tålamod. Men när vi studerade pojkarna på scenen insåg vi att vi bara var bleka kopior av hur vi hade sett ut när det begav sig.

Då verkade damerna ha klarat sig bättre. Längst fram i mitten på första raden satt några som dessutom både skrek och jublade precis som på 50-talet.

Elvis hade vid den här tiden redan gått över till RCA men kom resande från New York för att Sam hade bett honom.

Johnny och Carl var också etablerade men uttryckte båda sin skepsis inför nykomlingen, den lille uppkäftige pianospelaren Jerry Lee som också ville bli stjärna och tjäna pengar.

- Välkommen till Sun Records, sa Sam. Det är här dom stora pojkarna lirar. Här har vi Cadillacs och diamantringar allihop.

- Inte jag, sa Jerry Lee. Jag har bara en gammal lastbil.

- Lugn grabben, sa Sam. Vi ska nog ordna till det för dig också.

- Thank you, mr Phillips, sa Jerry Lee och reste sig och bockade.

Sedan spelade han piano i Great Balls of Fire så att golvet gungade och tapeterna nästan krullade sig på väggarna i den gamla ärevördiga teaterlokalen. Johnny Cash brummade sin I walk the Line och Carl Perkins skällde på Elvis för att han hade snott hans Blue Suede Shoes och uppträtt med den i Ed Sullivans show som om den hade varit hans egen låt.

- Och varför spelar du inte in några riktiga rocklåtar längre? sa Carl.

- Översten har sagt att rocken är död inom ett halvår, sa Elvis.

Men efter lite spring fram och tillbaka i studion skakade alla hand med varandra och var vänner igen.Sedan tog Elvis Hound Dog och på slutet gick han ner på knä och gled över golvet fram till scenkanten. Där lutade han sig ner, slet av sig en svettig sidenhalsduk och kastade den under stort jubel till en av damerna längst fram.

En stund senare hämtade Sam en gammal lådkamera och sa:

- Elvis, sätt dig vid pianot och titta upp mot dom andra så ska jag ta ett kort på er för det här är ett historiskt ögonblick.

Sedan brände han av en blixt så att allt ljus slocknade och det blev kolsvart i hela teatern. När ljuset kom tillbaka möttes vi av ett jättelikt svart-vitt foto från Memphis 1956, medan den agerande kvartetten poserade på exakt samma sätt nere i ena hörnet av scenen.

Så firades fyra sidenkavajer ner från taket till var och en i gänget och det var dags för stor final med See You Later Alligator och Whole Lotta Shaking Going On.

Men först vinkade Elvis åt oss att vi skulle resa oss. Och när kungen befaller så lyder man och snart stod vi upp och diggade och när Jerry Lee ropade att den gode guden älskar dom som dansar buggade vi lite lätt mellan bänkraderna också innan det var dags att gå ut i verkligheten igen och försöka komma ihåg vilket år det var.