ETT OBSERVANT ÖGONVITTNE

Det hade varit inbrott i en juvelerarbutik mitt i stan och polisen kom dit för att förhöra vittnen utanför affären. Brusiga Berra hade suttit med en vinare på en parkbänk alldeles intill och förhördes trots sitt tvivelaktiga tillstånd.
-Såg ni någonting, sa polismannen.
-Jag såg alltihopa, sa Berra. Det var en stor flyttbil som körde fram och två killar lastade av en elefant på gatan. Elefanten krossade skyltfönstret med sin snabel och killarna sprang in och plockade åt sig allt dom kunde bära. Sedan klev elefanten in i bilen igen och så åkte dom iväg.
-Fantastiskt, sa polismannen. Kan ni ge något signalement?
-Nä, sa Berra. Det kan jag inte för elefanten hade en strumpa över huvudet.

UT I YRKESLIVET

-Det var hemskt vad du ser deppig ut.
-Det är väl inte så konstigt. Tänk dig att gräva diken åtta timmar om dan.
-Ja, det förstås. Hur länge har du hållit på med det?
-Jag börjar på måndag.

-Och när började du jobba här?
-När dom hotade mig med avsked.

-Jag hörde att din man sökt jobb som direktör i det kommunala. Vad gör han nu?
-Ingenting. Han fick platsen.

Den unge mannen hade fått ett jobb som bestod i att tömma spelautomaterna för ett företag på olika ställen i stan. Efter en tid mötte han sin chef på gatan. När denne undrade varför han inte hade lämnat någon redovisning och inte hämtat sin lön, utropade han:
-Va! Får man lön också?

POJKRUM PÅ 60-TALET

Så här kunde det se ut i ett typiskt pojkrum i början på 1960-talet. Längst in i det lilla avlånga hörnrummet med takfönster en trappa upp på Vallmovägen 6 i Uddevalla halvligger en 17-årig yngling med dålig hållning på sin säng. På väggen ses längst till vänster ett diplom från Gunnar Nordahls Fotbollsskola och ett några år gammalt medlemsbevis i Mysterie-Magasinets Deckarklubb.
Vi hittar också bilder på Elvis Presley, James Dean och Tommy Steele samt idrottshjältarna Ingemar Johansson, Varg-Olle Nygren och Sven Tumba. Den stora bilden föreställer det svenska silverlaget från fotbolls-VM1958 med Kurre Hamrin och Nacka Skoglund i spetsen. Däröver sitter en plansch ur Allers Veckotidning, föreställande Allsvenskan i fotboll med en symbolisk gubbe från varje lag som kunde flyttas allt efter som tabellställningen skiftade vecka för vecka.
Och naturligtvis kunde man inte låta bli att tända en cigarett för att visa att man var vuxen och världsvan så fort någon kom i närheten med en kamera.

DET VAR DÅ DET

-Du har förändrats, Oskar. Förr satt du alltid med mig i soffan och höll mina händer.
-Ja, Hulda. Men det var ju innan vi sålde pianot.

-Min fru och jag träffades på en dansrestaurang.
-Åh, så romantiskt.
-Nej, inte alls. Jag trodde hon var hemma och passade våra barn.

-Jag blir så orolig när du reser hemifrån, Gustav.
-Men kära du, jag är tillbaka förr än du anar.
-Ja, det är det jag oroar mig för.

-Aldrig mer följer jag med den där mannen ut och fiskar.
-Jaså, vad gjorde han då?
-Fiskade.

-Tycker du inte att min fästman har en snygg mustasch,
-Ja, och så mjuk och len.

-Du kysser mycket bättre än min fru.
-Ja, det säger min man också.

PÅ FARMORS TRAPP

 

Lekande barn har tagit en paus och ställt upp sig på trappan för fotografen. Jag är inte helt säker men tror att vi står framför ytterdörren till min farmors hus på Humlevägen i Uddevalla. Det bör i alla fall vara på sommaren för jag har blivit iklädd kortbyxor med hängslen och kortärmad skjorta med fluga. Vem flickan i mitten är vet jag inte men till höger står kusin Eva och framför henne syster Birgitta som har upptäckt något intressant utanför bilden och tittar bort just som fotografen knäpper. Året tror jag är 1950.

EN FINURLIG FOTBOLLSSPELARE

 

Frun i huset stod vid diskbänken när ett väldigt brak hördes i köket. 

In genom fönstret for en fotboll så att glasskärvorna yrde. Hon rusade ut, men gårdsplanen låg öde.
En halvtimme senare hördes en försiktig knackning på dörren och en liten pojke tittad in och sa blygt:
-Snälla tant, nu kommer pappa för att laga fönstret.
Frun spanade ut och såg en man komma med en glasruta under armen. Hon lämnade tillbaka bollen till pojken och berömde honom för att han var så ärlig.
Mannen satte in glasrutan och när det var gjort sa han:
-Och här är räkningen.
-Vad säger ni! sa frun. Var inte pojken er son?
-Nej, bevare mig väl, sa glasmästaren. Är inte ni hans mamma?

BLAND DUVORNA I HASSELBACKEN

 

Att mata duvorna i Hasselbacken var en stor sak när man var liten, Den här unge mannen med kepsen käckt på svaj håller stolt fram en brödbit som han fått för att smula sönder och kasta till fåglarna. Han verkar glad och nöjd trots slitna skor och overall med trasig gylf. Skulle tro att det är min far som tagit kortet och att jag är i femårsåldern. I bakgrunden ser gångstråket upp mot kyrkan ungefär likadant ut i slutet av 1940-talet som det gör i dag.

GREVINNAN OCH TORPAREN

 

Greven och grevinnan hade inga barn. Torpar-Nisse och hans fru hade tolv. En dag mötte grevinnan Torpar-mor med lilla Anna vid handen. Grevinnan blev så förtjust att hon utbrast:
-Tänk om vi kunde få överta flickan, Hon skulle bli som vår egen.
Torpar-mor funderade en stund men sa att hon måste fråga Nisse först.
Några dagar senare möttes de igen och grevinnan undrade hur det blir.
-Jo, sa Torpar-mor. Vi har kommit överens om att inte lämna lilla Anna ifrån oss. Men om grevinnan vill låna Nisse en tid så går det bra.

ALLA HAR VI VARIT SMÅ

 

Att lära sig cykla var viktigt när man växte upp i Uddevalla på 1940-talet. Då var det heller inte så mycket biltrafik på gatorna i stadens utkanter, så föräldrar kunde våga släppa ut sina småttingar på vingliga cykelturer lite hur som helst. Oftast var det också lite lättare på en damcykel utan besvärlig stång framför sadeln. 
Men den här lille gossen fick nog vänta ytterligare ett par år innan han föe egen maskin kunde ta sig upp på mammas Monark. Eller är det kanske rent av en Crescent, reglementsenligt utrustad med både dynamo och ringklocka. Mamma Ingrid övervakar så att jag inte ramlar av och skrapar upp mina bara armar och ben denna soliga sommardag 1947 eller möjligen 1948. Kortet har jag hittat i ett av mina föräldrars efterlämnade fotoalbum.

JA VI ELSKER DETTE LANNET

 

Än är inte skidsäsongen över så vi tar väl några gamla Norgehistorier till: 

Två norrmän gick på bio och såg en westerfilm med John Wayne. Mitt i filmen sa den ene:
-Jag slår vad om en hundralapp att John Wayne inte ramlar av hästen.
-Okej, sa den andre,
När filmen var slut sa han som hade vunnit vadet:
-Jag bara skojade. Jag har sett filmen förut, så jag vill inte ha några pegar.
-Det har jag också, sa den andre, men inte trodde jag att han skulle hålla sig kvar på hästen en gång till.

Två norrmän ska för första gången i livet smaka på var sin avocadofrukt. Just då går strömmen och det blir mörkt i rummet.
-Har du smakat på din, sa den ene.
-Nej, sa den andre.
-Gör inte det. Jag blev blind.

Den norske matteläraren suckade och sa till eleverna:
-Ni är så usla att jag måste underkänna 90 procent av er.
-Ja men magistern, är vi verkligen så många?

Interpol sökte en förbrytare i Norge och skickade en efterlysning med signalement och bild både framifrån och i vänsterprofil och högerprofil. Efter en tid fick man svar från Oslopolisen som skrev:
Vi har gripit mannen till vänster och mannen till höger men han i mitten har vi inte fått tag i ännu.

Två norrmän köpte en fågelhund från Sverige. De tog med den ut för att se vad den kunde. Efter en timme suckade den ene och sa:
-Jag tror vi har blivit lurade. Vi gör ett sista försök och kastar upp den i luften. Flyger den inte då lämnar vi tillbaka den.

Två norrmän kom åkande i en lastbil. Över en viadukt satt en skylt med texten: fri höjd 3.60. Eftersom lastbilen var fyra meter hög stannade de och funderade hur de skulle göra. Plötsligt sa den ene
-Ser du någon polis?
-Nej, sa den andre.
-Bra. Då kör vi.

SPISKROKEN RUNT HÖRNET

Pulkafärd genom centrala Uddevalla vintern 1978. Bilden är tagen i korsningen av Norra Hamngatan och Norra Drottninggatan, som fortsätter bort mot Kungsgatan. Skylten med figuren i kockmössa visar att runt hörnet finns gatuköket Spiskroken med bland annat goda grillspett som specialitet. Till höger i bakgrunden Wassén & Eriksson, stans äldsta skoaffär, som fanns på detta ställe fram till nedläggningen 1990..

HEJA NORGE - HEJA NORGE!

 

Skid-VM i Trondheim pågår för fullt och då passar det väl bra med några gamla Norgehistorier. Till exempel den här:

-Vet du vad Norges långsammaste skidåkare heter?
-Nä.
-Inge Glid.

En norrman kom in i en musikaffär, tittade sig omkring och sa:
-Jag skull vilja ha den där röda trumpeten på väggen och det där vita dragspelet där borta i hörnet.
-Det går tyvärr inte. Brandsprutan säljer vi inte och elementet sitter fast i väggen.

En norrman hade åkt till Tyskland och körde på autobahn i hög hastighet. Plötsligt varnades det i bilradion för en galning som kör på fel sida av vägen mot trafiken. När norrmannen hörde detta muttrade han för sig själv:
-En! Det är ju tusentals.

Den norske målarlärlingen kom till sin nya arbetsplats.
-Du kan börja med att måla de där stora fönstren på andra våningen, sa arbetsledaren.
Efter några timmar kom norrmannen tillbaka och frågade:
-Ska jag måla ramen runt omkring också?

-Vet du varför norrmännen tog med sig hacka och spade när dom åkte till Finland förr i tiden?
-Nej.
-Dom hade fått höra att den norska valutan låg under marken.

Soldaterna vid ett norskt regemente fick order att ta på sig nya strumpor varje dag när de låg ute i fält. Men redan efter en vecka anmälde sig en man och sa att han inte kunde få på sig kängorna längre,

GIGANTISKT KRAFTPROV UNDER TÄCKET

 Att genomföra Vasaloppet på soffan framför teven i vardagsrummet kan vara ett kraftprov av gigantiska mått.
Det blev inget undantag i år heller.
Inte nog med att väckarklockan ringde redan vid halv sju på morgonen, det gällde också att vältra sig ur sängen på direkten samt stappla ner i vardagsrummet och bädda på soffan framför teven.

Sedan återstår en hel del bestyr i köket också. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal Vasaloppsveteran.
Men sedan är det äntligen dags att krypa ner under täcket och rikta fjärrkontrollen mot teven för att knäppa igång loppet.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att den här vinterns program har varit tufft i överkant.
Det kändes redan före start att jag var sliten efter flera hårda dagar på soffan under ett stort antal Världscuptävlingar och långlopp i Ski Classics och nu också inlednlngen av VM i Trondhem ovanpå alltihopa.
När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.
Men erfarenheterna från framför allt Ski Classics har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start.
Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påfyllning.
Blåbärsoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att den långa vintern hade tagit på krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här gången.
Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen

Men redan i Smågan efter en mils åkning var det klippt. När täten passerade i form av en jättestor klunga gick det inte att hålla ögonen öppna längre. Men efter en stunds välbehövlig slummer på soffan väcktes jag av mina ena snarkningar samtidigt som Hård och Blomquist rapporterade att Stina Nilsson hade stuckit ifrån norskorna och gått loss i täten av damklassen.

I Mångsbodarna ledde hon med 1.30 och i Risberg hade hon ökat försprånget med en minut till, samtidigt som inget speciellt hade inträffat bland herrarna i tätgruppen. En klunga på nästan 50 man passerade inom 20 sekunder. Emil Persson, Alvar Myhlback och Axel Jutterström fanns med långt framme.

Televisionens teståkare Mathias Fredriksson hängde med strax bakom genom att ibland ta hjälp av att tolka i ett rep efter en av skotrarna. Han rapporterade att spåret blivit lite isigare och att stavfästet höll bra. Något banrekord såg det dock inte ut att kunna bli men fort gick det.
Halvvägs i Evertsberg var det 42 man i tätklungan men i utförskörningen därefter var det bara 15 kvar. I backarna upp mot Oxberg hängde allihop med och ända fram till Eldris en mil från mål var tio kvar, sex norrmän och fyra svenskar..

Och efter alla norska segrar i både Vasalopp och annat fick vi se tre svenskar i täten över den sista puckeln in mot mål på väg mot en historisk trippel.

Först in under målporten var 18-årige Alvar Myhlback med Emil Persson som tvåa och Max Novak som trea.

Nöjd och belåten kunde man luta sig tillbaka på kuddarna i soffan och konstatera att det dröjde mer än hundra år men till slut blev det alltså en yngre vinnare än den 20-årige premiärsegraren Ernst Alm från 1922,

FRUKOST I GRYNINGEN MED INGEMUND

 Här följer det utlovade avslöjandet och den osminkade sanningen om ett möte med riksdagens talman en Vasaloppssöndag på Mora Hotel klockan halv fem på morgonen en gång för länge sedan.

Tillsammans med fotograf E vacklade jag nymorgnad och omtumlad in i frukostmatsalen. Där var det redan full fart. Yrvakna människor sprang fram och tillbaka i halvmörkret.

Det klirrade och slamrade av glas och porslin. Det luktade kaffe, havregrynsgröt, rökt skinka, skidvalla och liniment i en salig blandning och inne i ett hörn satt riksdagens dåvarande talman Ingemund Bengtsson ensam vid ett litet, litet bord med ryggen åt resten av lokalen och åt frukost i nästan fullständigt mörker. Just som jag upptäckte honom knackade han hål på ett ägg och förde skeden mot munnen.
Där frystes bilden i min hjärna och sedan återkom den gång på gång under dagen.

I pressbussen mot Sälen slumrade jag till då och då. Varje gång jag slöt ögonen såg jag samma syn, Ingemund Bengtsson sittande vid ett litet, litet bord med ryggen mot resten av lokalen, ätande ägg med sked i så gott som fullständigt mörker.
Var är jag, vad heter jag, vad är det för dag i dag och hur mycket är klockan, tänkte jag och undrade om jag snart kanske inte skulle vakna på riktigt.

Uppe i Sälen kvicknade jag till ute i friska luften. Men när starten gått och pressfolket satt sig till rätta i bussen och man kunde slappna av var det dags igen Så fort jag blundade kom Ingemund Bengtsson tillbaka, sittande vid ett litet. litet bord med ryggen år resten av lokalen, ätande frukost i nästan fullständigt mörker.
Har detta verkligen hänt, tänkte jag. Har jag upplevt detta eller har jag drömt?
I Mångsbodarna fick pressen smaka på blåbärssoppan och efter två muggar kvicknade jag till lite på nytt

Men när täten passerat och jag kommit ombord på bussen och lutade mig bakåt och slöt ögonen var det klippt igen. Det enda jag såg var Ingemund Bengtsson sittande vid ett litet, litet bord med ryggen ut mot lokalen, ätande ägg med sked i så gott som fullständigt mörker.
Timmarna gick. När loppet var kört och jag hade lämnat mina texter och fotograf E skickat hem sina bilder till tidningen och vi satt på hotellrummet och pustade ut hade bilden av Ingemund Bengtsson äntligen bleknat och jag började tro att jag trots allt hade drömt alltihop.

Då sa plötsligt fotograf E:
-Såg du hur konstigt han Ingemund satt nere vid frukosten i morse?
-Ja, utropade jag. Lade du också märke till det? Tack gode gud, jag trodde jag var på väg att bli tokig
-Nej, sa fotograf E. Han satt på ett väldigt konstigt sätt. Jag tror inte det var meningen att någon skulle sitta där. Det var nog ett serveringsbord som personalen skulle ha för att ställa tallrikar på.

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att jag inte på något sätt är ute efter att förlöjliga den gamle hedersmannen Ingemund Bengtsson, som ju tyvärr är borta sedan flera år.
Tvärtom visar väl denna fullständigt sanna bild ur verkligheten hur folklig och anspråkslös riksdagens dåvarande talman var. Han hade säkert kunnat beställa upp frukost på rummet om han känt för det. Men nu gick han i stället ner i matsalen och beblandade sig med allt folket och höll dessutom till godo med det sämsta bordet av alla utan att klaga.

NÄR KLOCKAN RINGDE KVART I FYRA

 Att som utsänd reporter bevaka Vasaloppet innebar bland annat att man var tvungen att kliva ur sängen på hotellrummet vid fyratiden på söndagsmorgonen.

Det var nödvändigt om man skulle hinna tvätta händerna, klä på sig, äta frukost och borsta tänderna innan det var dags att sätta sig i bussen som fraktade pressfolk och hedersgäster till startplatsen uppe i Sälen. Bussen brukade gå halv sex precis från parkeringen utanför hotellet och med precis menades att den stod inte kvar och väntade på några morgonsömniga journalister.

Mycket kan jag beskyllas för men att vara morgonpigg har ännu ingen anklagat mig för. Får jag vara i fred sover jag gärna till både nio och tio på förmiddagen.
Den här gången hade jag dessutom inte lyckats somna förrän vid tvåtiden på natten.

Kvart i fyra väcktes jag av upprepade ilskna telefonsignaler. När jag vände mig för att somna om uppfattade jag som i ett töcken hur en yrvaken fotograf E stod och ruskade i min livlösa kropp.
Fortsättning följer.