Nu är Gustaf uppe i varv,
skrev tidningen Se när skeppsredaren Gustaf Thordén hade kommit hem
från Amerika med order på 370 miljoner kronor till Uddevallavarvet,
Året var 1957, då det
kunde konstateras att Varvet allt som allt hade beställningar för
en och en halv miljard. Det innebar att 3.000 anställda och 1.000
till hade jobbet säkrat för sex år framåt.
I nummer 8 av tidningen Se
från 1957 ges följande målande beskrivning av varvet:
Uddevallavarvet är med
sina väldiga kranar, sina rykande maskiner, sina kolossala lager av
stålplåt, sina vidsträckta ytor, en imponerande anläggning. Men
mitt i alltihopa ligger en liten, lappad träkåk som heter Bäckabo.
Det är här han hållet till, storredaren, storbyggaren Gustaf
Thordén, På nedre botten i stugan myllrar det av flitiga människor
som pratar om ”barrels” och ”shipping” och det står till
och med ”vacant” och ”engaged” på wc-dörrarna.
På övre våningen sitter den 63-årige Gustaf Thordén i ett pyttelitet arbetsrum. Medan han väntar på att få fram de samtal till New York och San Francisco, som han nyligen beställt i växeln, kisar han genom fönstret ut mot varvsområdet, där nithamrarnas monotona knackande, svetslågornas rökar och elborrarnas sång blandas till en forcerad symfoni.
Femtio år tidigare fanns här inget varvsområde, bara en vansklig sumpmark, där lille Gustaf, son till stuveriarbetaren Kalle Pettersson i hamnen, jumpade på tuvorna. Tio år tidigare fanns det heller inget varv här. Men så kom Gustaf Thordén hem från Finland, där han varit skeppsredare i 24 år. Han hade 50 miljoner med sig och för dom slantarna startade han dels ett rederi, dels ett varv.
Varför kom Kalle
Petterssons Gustaf hem till Uddevalla igen med nytt efternamn och
nytt kapital, frågar sig tidningens utsände. Var det hemlängtan?
-Ja, säger Gustaf
Thordén. Det var hemlängtan. Vi bohuslänningar är såna. Vi är
fästa vid vårt ställe och vid våra traditioner. Under 40-talet
lämnade bohuslänningarna sitt landskap därför att arbetet tröt
inom stenindustrin. Av 7.000 man som bröt granit i brotten var det
snart ingen kvar. Dom var omskolade och spridda över landets
industri. När jag startade varvet kom dom tillbaka. Finns det jobb
hemma, då är det självklart att dom ska vara hemma. Och gör man
som jag, startar en industri som har med sjön att göra, då kan man
alltid räkna med bohuslänningens stöd. Han har kärleken tlll sjön
i blodet.
-Ja, jag längtade hem,
säger Gustaf Thordén. Jag ville göra något för Uddevalla.
Vad har han betytt för
sin stad? Den hade 16.000 invånare när Gustaf kom hem. Rätt
nyligen hade staden då fått en rejäl kyss – en av stadens
ledande industrier, en tändsticksfabrik med 1.000 anställda –
hade klappat igen. Kvar bland de större industrierna var endast ett
konfektionsföretag med 1.200 anställda, varav 80 procent kvinnor.
Thordén-varvet har gett jobb åt 3.000 man. Folkmängden har ökat
till 30.000 människor och eftersom Thordén sätter en ära i att
köpa allt som behövs för skeppsbyggnad genom affärsmän i sin
egen stad, har Uddevalla blomstrat som aldrig förr under de senaste
tio åren.
Allt enligt tidningen Se
från 1957 alltså.
Året därpå tvingades
Thordén under uppseendeväckande former lämna ifrån sig ledningen
och ägandet av sitt livsverk. Varvet övertogs så småningom helt
av staten på 1970-talet och lades ner 1986. Thordén avled 1963 i en
drunkningsolycka vid 69 års ålder.
