En gång om året ringer väckarklockan redan vid halvsjutiden på söndag morgon. Då duger det för en gångs skull inte att vända på sig och somna om igen. Det är bara att sparka av sig täcket och studsa upp ur sängen för att kunna vackla ut i köket och fixa till en rejäl Vasaloppsfrukost. Havregrynsgröt ska kokas, kaffe ska bryggas, mackor ska bredas och blåbärssoppa ska värmas till lagom temperatur för en gammal rutinerad soffåkare.
Sedan återstår bara att dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom nacken och krypa ner under duntäcket lagom för att rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.
För att inte komma för sent till starten intog jag blixtsnabbt bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
.jpg)
Visst kan det kännas lite jobbigt så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt att uppleva fartens tjusning när man kommer upp på myrarna och börjar inse att man nog ska orka följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till Mora.
Den här vinterns program har dock varit tufft i överkant. Jag kände redan på lördagen att jag var sliten efter ett par hårda veckor på soffan under OS-sändningarna från Italien.
När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag är kroppen helt tömd på de sista kraftreserverna. Det värker i rygg och armar och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.
Det som räddade mig den här gången tror jag ändå var erfarenheterna från de gångna OS-veckorna. Inte minst därför att de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten i fråga om mat och dryck under loppet, när det nu hade blivit dags att ta fram den gamla Vasaloppsmuggen och ställa på hedersplats på soffbordet.
Efter att ha slumrat in lite på soffan strax efter Smågan vaknade jag av att jag hörde någon snarka och i höjd med Mångsbodarna insåg jag att det var jag. Då var det dags att vakna och sätta sig upp för att langa över den första muggen blåbärssoppan till mig själv.
Mellan Risberg och Evertsberg hände inte mycket mer dramatiskt än att Oskar Karlin behövde stanna för att byta en trasig skida som fjolårssegraren Alvar Myhlbacks pappa Petter kom springande med för dom var i samma lag, uppgav Hård och Blomquist i teven.
I backarna upp mot Oxberg var det fortfarande ett 40-tal man som höll ihop och en bit bakom kom första dam Emelie Fleten som hade åkt ifrån Stina Nilsson och de andra tjejerna. En liten stund låg man där under täcket och hoppades att Fleten skulle bli så pass sleten att Stina kunde komma ikapp men det blev inget av det utan norskan höll undan hela vägen in i mål.
Karlin höll undan trots att de andra närmade sig på slutet . . .
. . och vid målet stod kranskullan redo . . .
. . . varpå både Karlin och vi andra kunde konstatera att saken var Oskar, och därmed var det dags att stiga upp från soffan efter ännu en svensk seger i Vasaloppet.
