BIFFEN OCH BANANEN OCH ANDRA HÖJDARE

-Du får väl ändå hålla med om att Fantomen måste ha varit starkare än Kilroy, inledde revisorn den fortsatta diskussionen vid lunchbordet om forna tiders seriehjältar i veckopressen, medan han smuttade på sitt kaffe.
-Ja, jag får nog ge mig på den punkten, sa kåsören och tuggade fundersamt på en havrekaka.
-Ni är lika galna bägge två, sa redaktör A.

-Minns du Folket i bild? sa revisorn.

-Biffen och Bananen, sa kåsören.
-Och Galento, sa revisorn.
-Nu får ni ge er, sa redaktör A.

-Hemmets Journal var bra också, sa revisorn.

-Tarzan, sa kåsören.
-Gyllenbom, sa revisorn.
-Ville, en vild kille, sa kåsören.
-Lille Prick, sa revisorn.
-Knoll och Tott, sa kåsören.

-Blondie och Dagobert, sa revisorn.

-Barnen på söderhavsön, sa kåsören.
-Tjockelin och Långskägg, sa revisorn.
-Nej, dom hade ingen egen serie, sa kåsören. Dom var med i Knoll och Tott.
-Javisst ja, sa revisorn.
-Fast i Hemmets Veckotidning hette dom Pigge och Gnidde, sa kåsören.
-Så var det, sa revisorn.

Enighet nåddes också om att Allers var allra bäst. Förutom de tecknade serierna fanns där ju också samlarserierna med bilar och båtar och världsberömda idrottsstjärnor samt klipparken med riddarborgar och vilda västern-städer.

-Men det var serierna som bar upp alltihop, sa kåsören.
-Ja, sa revisorn, Kommer du ihåg Björn Starke?
-Om jag gör! sa kåsören. Och Allan Kämpe.

-Styrman Rask, sa revisorn.

-Tjalle Tvärvigg, sa kåsören.
-Uppfinnarnas konung, sa revisorn.
-Nalle och Lisa, sa kåsören.

Då höll revisorn på att sätta kaffet i halsen Sedan skrattade han i en halv minut och sa slutligen:

-Nalle och Lisa! Hur kunde du komma ihåg den?
-Tja, sa kåsören. Varför inte? Du var inte dålig du heller. Jag hade glömt både Abdul Araben och Ensamma Vargen..
-Ja, men Nalle och Lisa var ju för småtjejer, sa revisorn. Det var ju två dockor!
-Nja, sa kåsören. Nalle var väl en teddybjörn och Lisa var någon sorts trädocka i röd klänning med svarta prickar. Dom bodde hos flickan Greta och när dom hade somnat på kvällen reste dom till Sagolandet allihop och upplevde en massa äventyr. Nalle och Lisa i Sagolandet hette den förresten om man ska vara riktigt noga.

Då ingrep redaktör A och sa till revisorn:

-Du begriper väl att han har sparat tidningarna och sitter hemma och läser på. Han ligger säkert och läser Nalle och Lisa innan han somnar på kvällarna och drömmer att han är i Sagolandet varenda natt.
-Nej, sa kåsören. Anledningen till att jag minns Nalle och Lisa är att det var den första serie jag kom i kontakt med. Min far läste den nämligen högt för mig ur Allers varje vecka innan jag själv kunde läsa.
-Nu är lunchen slut, sa redaktör A. Och i morgon föreslår jag att vi byter ämne. Annars får jag byta matställe.

VAR KILROY STARKARE ÄN FANTOMEN?

-Tänk vilka fina veckotidningar det fanns förr i världen, sa en revisor vid lunchbordet och tuggade fundersamt på sin fisk.
-Ja, sa kåsören och svalde en klunk mjölk. Allers Familjejournal och Levande Livet till exempel.
-Allas och Såningsmannen,sa revisorn.
-Kvällsstunden och Folket i bild, sa kåsören.
-Året Runt och Hemmets Veckotidning, sa revisorn.

-Dom finns väl fortfarande? sa redaktör A och såg upp från sin tallrik med pannbiff.

-Ja, men dom var bättre förr, sa revisorn.
-Hur då? sa redaktör A.
-Serierna, sa revisorn och fick något drömmande i blicken.
-Ja, sa kåsören. Tänk vilka serier det fanns. Minns ni Willy på äventyr?

-Om! sa revisorn. Den gick i Allers. Farbror Anders och Dick var med också.

-Och Jonna, sa kåsören.
-Hette hon inte Dora? sa revisorn.
-Jag tror hon bytte namn i en senare upplaga, sa kåsören.
-Hon blev i alla fall alltid bortrövad av vildarna, sa revisorn.
-Och sedan fick Willy och Dick och farbror Anders leta rätt på henne och rädda henne,sa kåsören.
-Det var tider det, sa revisorn.

Sällskapet åt sedan en stund under tystnad innan redaktör A tog till orda.

-Vi hade Hemmets Veckotidning hemma hos oss, sa han.
-Där gick Stor-Klas och Lill-Klas, sa revisorn.
-Och Tom Trick, sa kåsören.
-Och Ferdinand, sa revisorn.
-Och Johnny Hazard, sa kåsören.
-Ni är lika galna bägge två, sa redaktör A.
-Året runt, sa kåsören.
-Kronblom, sa revisorn.

-Vecko-Revyn var inte dålig den heller, sa kåsören efter en stund.

-Där var Johnny Wiking en höjdare, sa revisorn.
-Glöm inte Djungel-Jim, sa kåsören.
-Eller Tusen och en natt, sa revisorn.
-Blixt Gordon, sa kåsören.
-Abdul Araben, sa revisorn.
-Prins Valiant, sa kåsören.
-Ensamma vargen, sa revisorn.

-Fantomen, sa kåsören.

-Kilroy, sa revisorn.
-Han var starkare än Fantomen, sa kåsören. Åtminstone trodde jag det när jag var liten.
-Det kan inte ha stämt, sa revisorn. Fantomen hade tio tigrars styrka.
Då var det dags att ta en paus för att gå och hämta kaffe. Fortsättningen på diskussionen kommer i morgon i denna blogg.

I SERIERNAS VÄRLD

Var Kilroy starkare än Fantomen?
Vad hette tjejen som alltid fick räddas undan vildarna i Willy på nya äventyr?
Hur var det egentligen med busfröna hos Tjockelin och Långskägg? Varför hette dom Pigge och Gnidde ibland och Knoll och Tott ibland?

Och var Tjockelin i själva verket identisk med kapten Bölja?

Frågorna var många en gång vid lunchbordet. Svaren kommer i denna blogg senare i veckan.

SKIDÅKAREN SOM FÖRSVANN

En vinter då det var gott om snö bestämde Kalle Kanon att det skulle bli skolmästerskap i skidlöpning på fjället.

Kalle Kanon var överlärare och ansåg att ungdomen skulle härdas av hårda strapatser i vildmarken. Till sin hjälp hade han fröken Asta, även kallad Asta la Vista efter en replik i Zorros märke på biografen Röda Kvarn året innan.

Asta la Vista hade hand om anmälningslistan och skötte uppropet vid starten. Sedan skickade hon iväg åkarna med en minuts mellanrum. Det var ordning och reda, och allt gick bra tills Nisse Bengtsson gav sig iväg i slutet av startfältet. Han hade vallat med Liljeholmens stearinljus och tyckte att skidorna gled som spjut när han testade dem i liten nerförsbacke strax före start.

Sedan blev han uppropad av Asta la Vista och kände sig upprymd och övermodig där han stod och väntade på sin tur.

-Klara, färdiga, gå! sa fröken Asta.
-Asta la vista – baby! sa Nisse Bengtsson och så åkte han iväg.

I den första uppförsbacken fick han inget fäste, men den orkade han saxa upp för. Sedan var det slätt och utför i flera hundra meter. Nisse Bengtsson stakade på och susade förbi den ene efter den andre med fantomglid under skidorna.

Men sedan kom en skarp kurva, och Nisse Bengtsson hann inte svänga. Han for rakt ut i geografin och kom in på ett annat spår som ledde ner mot bebyggda trakter.

Där gick det så lätt att glida fram att han glömde bort skidtävlingen och åkte ända ner till stan i stället. Sedan tog han skidorna under armen och gick hem.

Men eftersom han var rädd för att hans morsa skulle undra varför han kom hem från skolan så tidigt, smög han ner i pannrummet. Där hade han en bunt gamla serietidningar, så han satte sig ner och läste Fantomen i väntan på att skoldagen skulle ta slut.

Då hade alla de andra skidlöparna kommit i mål för länge sedan uppe på fjället. Kalle Kanon och Asta la Vista räknade in sina elever och upptäckte att en av dem fattades. Flera andra rapporterade att de hade blivit omkörda i början av Nisse Bengtsson, men sedan hade ingen sett honom.

Kalle Kanon tyckte det var konstigt att en så duktig skidåkare bara kunde försvinna, så han tog en extratur runt banan. Då upptäckte han vargspår i närheten och blev riktigt orolig.

Kalle Kanon ringde till Nisse Bengtsson morsa och frågade om hon visste var han var. Det resulterade i att Nisse Bengtssons farsa fick ta ledigt från jobbet och åka upp på fjället.

Militären hade övning i närheten och Kalle Kanon åkte dit och rekognoserade. Han fick tag på en löjtnant, som skickade ut en patrull och letade, men alla spaningar blev resultatlösa.
Nisse Bengtssons morsa började grina när hon fick höra talas om vargspåren och krävde att polis skulle tillkallas. Poliserna undersökta omgivningarna och skällde ut Kalle Kanon för att han hade lagt en alldeles för hård bana för så unga skidåkare.

Det hade nu blivit sent på kvällen, och när polisen körde hem Nisse Bengtssons förkrossade föräldrar och stannade utanför huset, såg de att det lyste i pannrummet. Där satt den förlorade sonen och läste Fantomen,och det enda han hade att säga till sitt försvar var:

-Det finns dagar då Fantomen lämnar djungeln och går omkring på gatorna i staden som en vanlig man.

När hans morsa undrade om han var hungrig eller om han ville ha något att dricka, sa han utan att titta upp från tidningen:

-Ett glas mjölk till mig och en skål vatten till hunden.
Och på frågan hur han kunde ta sig ner från fjället så snabbt utan att någon såg honom svarade han:
-När Fantomen rör sig står blixten stilla.
Men då tog hans farsa honom i örat och sa att jag vet en som ska få se på blixtar om han fortsätter att vara uppstudsig. Sedan ledde han honom till hans rum och låste in honom för resten av dagen.
Och några fler skidtävlingar fick Nisse Bengtsson inte vara med i den vintern.