HAR NI HÖRT DEN OM PROSTEN?

Tåget mot Göteborg lämnade Stockholms Central på utsatt tid. I Södertälje klev det på två välskräddad herrar i övre medelåldern. Knappt hade de hunnit sätta sig förrän den ena sa:
– Har du hört den om gamle prosten Eliasson hemma i Värmland?

Utan att invänta svar från sin medresenär fortsatte han med så hög röst att det hördes i halva vagnen:

– Han blev ju väldigt gammal och han var ju ungkarl i hela sitt liv vet du. Han bodde ensam men ibland kom söstera hans och hälsade på och höll en sällskap. Med åren blev han lite slarvig med både maten och hygienen. En gång hade han varit på toaletten och haft magsjuka och det lokta ju dunder när han kom ut därifrå. Då kom söstera på besök och det första ho skulle göra så skulle ho ju in på dasset förstås.

– Nä, sa Eliasson. Gå ente in där.

– Varför i all världen inte det? undrade söstera.
– Då får du skylla dig själv, sa Eliasson.
Söstera gick in i alla fall men när ho kände lokta kom ho utfarande efter ett par sekunder och skrek:
– Men människa, vad har du ätet?
– Jag har ente ätet, sa Eliasson. Jag har sketet.
Åt detta skrattade de båda gentlemännen så att de var nära att ramla ur stolarna.

En stund senare frågade den andre den förste om han hade hört den om skåningen som skulle hoppa med fallskärm i det militära.

Instruktören förklarade att när man hade hoppat ut från planet skulle man räkna till tre och dra i snöret och så skulle fallskärmen utlösas, fortsatte historieberättare nummer två.

I gruppen fanns en stor, fet skåning som var känd för att vara lite trög och sen i svängarna. När alla hade hoppat ut och landat samlades hela gruppen på marken utom skåningen som saknades. De andra sökte en stund och hittade slutligen ett stort hål i marken. När de försiktigt närmade sig hördes en dov röst nerifrån gropen:

– Tvaaaau . . .

Nu vräkte sig båda herrarna bakåt i stolarna och tjöt av skratt.

Själv reste jag mig och gick till kafévagnen för att stärka mig med en kopp kaffe.
Där hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Knappt hade jag hunnit sätta mig förrän den ena berättade för den andra att hennes man hade fått en finne på näsan. Detta föranledde den andra damen att berätta historien om det gamla paret som gick till doktorn för att gubben hade fått en böld i nacken.
När doktorn lutade sig över mannen och granskade bölden utropade han spontant:
– Det var en ful fan!
– Ja, sa tanten. Men han är snäll mot barnen.

Detta åtföljdes av ett högt skratt som fick mig att hastigt svälja kaffet och skyndsamt lämna vagnen.
Knappt hade jag hunnit tillbaka till min plats och satt mig förrän värmlänningarna var igång igen.
– Jag äter aldrig på tåg, sa den ene, för så fort jag får se smörgåsarna i kafévagnen kommer jag att tänka på historien om beväringarna på regementet i Karlstad som klagade på att brödet de fick var gammalt.

– Jag ska säga er, sa furiren, att om Karl den tolftes soldater hade fått det här brödet under fälttåget i Ryssland så hade dom ätit det med god aptit.

– Ja men tacka för det, sa en av beväringarna. Då var det väl färskt!

Detta föranledde motparten att, när skrattsalvorna lagt sig, dra historien om den synnerligen illa omtyckte översten som fick influensa och lades in på sjukstugan. Ett av biträdena beslöt att ge igen för gamla oförrätter. Hon beordrade den strame officeren att dra ner byxorna och lägga sig på mage i sängen för att ta tempen, varpå hon lämnade rummet.

Efter en stund tittade avdelningssköterskan in och undrade förskräckt vad översten höll på med.
– Har ni aldrig sett en människa ta tempen förut, röt denne till svar.
– Jodå, sa sköterskan. Men aldrig med en tulpan.

Nu skrattade de båda herrarna så att de var nära att glömma att de skulle byta i Hallsberg.Till slut tog de sig dock av tåget, och när de gick längs perrongen kunde jag studera dem närmare.

Det var två mycket prydliga herrar med eleganta kostymer, välknutna slipsar och glasögon av senaste modell. De skulle mycket väl kunna vara riksdagsledamöter, byrådirektörer eller framgångsrika affärsmän, där de under djupt allvar vandrade iväg med var sin dokumentportfölj i näven.
Ingen som såg dem kunde i det ögonblicket ana att de några minuter tidigare hade vrålat av skratt så att tårarna runnit åt gamla drängstugehistorier.