HOPPFULLA NYÅRSFUNDERINGAR

Berra och grabbarna har gästat kåsören för ett litet nyårssamkväm.

– Det är mycket backhoppning i teve så här kring nyår, sa Berra.

– Ja, sa filosofiska Karlsson. Men det är inget roligt nu när inga svenskar är med.

– Det var bättre förr, sa Berra.

– När då? sa en revolversvarvare som också var närvarande.

– På Nisse Bengtssons tid, sa Berra.

– Ja jävlar, sa Karlsson. Då hände det saker.

– Minns ni hur han alltid skulle slå backrekordet, sa Berra.

– Ja, tyvärr, sa Karlsson. Jag har försökt förtränga det men det går inte.

– Tänker du på någon särskild gång, sa Berra.

– Ja, sa Karlsson, Den gången han var nära att krocka med fiskbilen.

Fortsättning följer nästa år.

Gott slut på det gamla tillönskas alla läsare så länge.

GOTT NYTT ÅR!

Då var det dags igen.

Ryggläge på soffan, nyårskonsert från Wien, Ivanhoe och stora bakrusbackhoppningen från Garmisch-Partenkirchen i teven.

Nyårsdagen brukar innehålla ungefär samma program.

Fast inte riktigt ändå kanske. 
Ivanhoe går i TV3 så honom är det inte alltid man hittar nu för tiden, backhoppningen är sig inte riktigt lik sedan Plex försvann och bakrus var det länge sedan man drabbades av. Åtminstone för egen del.

Men nyår lär det bli i alla fall.

Återkommer i ämnet lite längre fram i veckan.

NÄR HJULTOMTEN SLOG TILL

När Nisse Bengtsson var liten brukade hans farsa vara tomte på julafton. Den här gången hade gubben som vanligt smugit ner i källaren vid fyratiden på eftermiddagen när resten av familjen satt församlad vid julgranen i vardagsrummet och åt fikon och knäckte nötter i väntan på tomtens ankomst.

Tomtedräkten och säcken med alla julklapparna hade han som vanligt gömt i pannrummet men just som han hade klätt om och skulle lyfta upp den på axeln upptäckte han att det var dålig fyr i den gamla vedpannan. Då ställde han ifrån sig säcken, tog en yxa och klöv några vedträn som han slängde in i pannan och såg till att det tog sig ordentligt.

Sedan stängde han luckan, satte tomtemasken till rätta för ansiktet, harklade sig och sa prövande för sig själv med låg röst: Finns det några snälla barn här?

Samtidigt tyckte han det lät som om någon knackade på ytterdörren. Han sprang upp för trappan som ledde till tamburen och öppnade dörren. Men han hade tydligen hört fel för ingen var där.

Då upptäckte han att han fortfarande hade yxan i näven. Det gjorde att han kände sig allt mer stressad när han vände sig om för att kila ner i källaren och hämta julklappssäcken och lägga ifrån sig yxan. Då snubblade han till och körde ena foten rakt i en rullskridsko som Nisse Bengtsson hade lämnat i hallen.

Den var av gammaldags modell med bara en skena över hjulen i stället för sko. När Nisse Bengtssons farsa nu hastigt vände sig om i hallen fastnade hans ena fot i rullskridskon och plötsligt fann han sig glidande framåt på ett ben mot dörren till vardagsrummet. Denna gick inåt och sköts upp med ett brak som fick de församlade att studsa till där de satt med tindrande ögon vid granen och väntade på tomten.

Nu fick de se tomten komma farande på ett ben med ett vinande ljud och en yxa i näven. Just som han gled in i rummet höjde han armen med yxan för att hålla balansen. Medan han gled över golvet ropade han med hög röst av gammal vana:

- FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN HÄR?

Sedan körde han rakt in i julgranen så att den välte med stjärnor, strutar, karameller och allt.

Till saken hör att Nisse Bengtssons föräldrar den julen hade bjudit in kärringa Larsson för gemensamt julfirande i grannsämjans tecken. Hon satt närmast granen och fick både den och den fallande tomten över sig samtidigt som yxan ven förbi ena örat på henne och satte sig i parkettgolvet med en duns.

Hunden började skälla besinningslöst, Nisse Bengtssons småsyskon började grina och kärringa Larsson satt groggy på golvet med öppen mun och skräckslagen blick.

Då reste sig Nisse Bengtssons farsa upp, lyfte på tomtemasken och utbrast:

- Hoppsan. Jag halkade visst på något.

Men det gjorde bara saken värre för när Nisse Bengtssons småsyskon fick se tomten ta av sig ansiktet blev de ännu räddare och började stortjuta.

Nisse Bengtsson själv hade slutat tro på tomten så han sa bara:

- Är du inte riktig klok, farsan. Vad gör du med min rullskridsko?

Vardagsrummet såg ut som ett slagfält fullt av granbarr, kringströdda julprydnader, krossat porslin och omkullvräkta möbler. Hunden vägrade sluta skälla och kärringa Larsson sprang hem och låste in sig i sitt eget hus. Dagen därpå gick hon runt i kvarteret och berättade att Bengtsson hade förlorat förståndet och varit nära att slå ihjäl henne med en yxa.

God jul tillönskas alla läsare av den här bloggen.

NU ÄR DET HJUL IGEN

– Nu är det jul igen, sa Berra när han och grabbarna besökte kåsören för ett litet samkväm häromkvällen.

– Undrar om tomten kommer i år, sa filosofiska Karlsson.

– Han får nog svårt att ta sig fram med släden i det här väglaget, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

– Han kanske kommer med bil, sa Karlsson

.– Har jag berättat när tomten kom på rullskridskor? sa Berra.

– Jadå, sa Karlsson. Många gånger.

– Det minns inte jag, sa revolversvarvarn.

– Hade han inte en yxa i näven också? sa Karlsson.

– Stämmer, sa Berra.

– Det låter intressant, sa revolversvarvarn. Kan man få höra mera?

Då berättad Berra den enligt honom hundraprocentigt sanna historien om när tomten välte julgranen, skrämde livet ur Nisse Bengtssons hund och var nära att slå yxan i skallen på kärringa Larsson.

Fortsättning följer.

OCH SÅ NÅGOT HELT ANNAT:

Köp min nya bok till reducerat pris 220 kronor genom att ringa 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

Jag levererar boken vid dörren inom Uddevalla tätort. Eller så går det bra att komma hem till mig så signerar jag den vid köksbordet.

EN JULGRANSTJUVS BEKÄNNELSE

I många år vandrade jag genom livet med dåligt samvete för att jag gick ut i skogen och stal en gran varje gång det drog ihop sig till jul.

Jag är den förste att medge att det låter motsägelsefullt. Hade jag dåligt samvete, kunde jag ju ha låtit bli. Och för att riktigt ställa alla begrepp på huvudet, högg markägaren ner hela skogen med små julgranar och allt för flera år sedan, så saken borde nu vara utagerad och fullständigt ur världen.

När jag i dag vandrar på detta risiga och steniga kalhygge tänker jag i stället att det var synd att jag inte tog fler granar när jag hade chansen, om nu området ändå skulle skövlas på det  här viset.

Ändå är det känslan av dåligt samvete jag minns allra bäst från själva stöldögonblicket. Jag vet inte riktigt varför jag halkade in på brottets bana på detta sätt. Det ena gav väl det andra, och så var jag fast innan jag riktigt förstod hur.

Man skulle kunna tänka sig att jag började med en knappnål och slutade med en silvergran, men så var det inte heller. Jag stal ungefär lika stora granar varje år, och när jag väl fått smak på det kunde jag inte sluta.

Vanans makt är stor, och det betydde naturligtvis en del i sammanhanget. Men när jag riktigt rannsakar mitt samvete tror jag att jag började med min brottsliga verksamhet för att det var så enkelt. 
Jag minns att det kändes så jobbigt att åka till stan och gå omkring och försöka välja ut en gran bland en massa stressade medmänniskor mitt i värsta julruschen och sedan bära den hela vägen hem, när man i stället kunde gå ett par hundra meter ut i skogen och hämta en.

Jag minns också de stärkande skogspromenaderna veckorna före jul, då jag planlade kuppen genom att välja ut en riktigt fin gran ute i naturen på lagom avstånd från hemmet.

Från denna rekognosering har jag enbart positiva minnen. Då hade jag ännu inte utfört mitt dåd. Då fanns ännu tid att ångra sig. Det var först i själva stöldögonblicket som det dåliga samvetet satte in. Åtminstone känns det så när jag nu blickar tillbaka på min kriminella verksamhet.

Kanske var det också så att den adrenalinkick jag fick när jag stoppade den lilla sågen under jackan och smög ut i skogen i skymningen, upplevdes som positiv. I det fallet är jag osäker men vill inte utesluta det.

Snart upptäckte jag också att jag inte var ensam på brottets bana, inte ens ute i skogen. Ibland var nämligen den gran, som jag så omsorgsfullt valt ut, borta när jag kom för att ta den!

När jag då undersökte marken kunde jag upptäcka en liten stubbe med sågspån runt om, och insåg att någon annan varit där strax före och sågat ner min gran!
I sådana ögonblick kunde jag komma på mig själv med att tänka:
Har folk inget hut i kroppen? Smyga omkring i skogen och såga ner granar! Vart är det här samhället på väg?

Men den starkaste känslan i sammanhanget var trots allt dåligt samvete. Jag minns att jag tvekade många gånger innan jag gick ut i skogen med sågen under jackan. Jag skulle gärna ha betalat för granen, om jag bara hade vetat vem jag skulle vända mig till.

När jag frågade grannarna om de visste vem som ägde den här biten av skogen, fick jag svävande svar. De flesta gissade på kommunen, men ingen var riktigt säker. Jag fortsatte att hämta gran i skogen och dövade mitt samvete med att det inte var lika allvarligt att stjäla från kommunen som från en privatperson.

Ibland när jag var på granjakt dagarna före jul hittade jag en och annan nynedsågad gran som någon hade lagt i en klippskreva, uppenbarligen för att återvända till brottsplatsen och bära hem sedan mörkret lagt sig. Då var det frestande att ta en sådan gran, men det kändes inte riktigt som rent spel.

Jag är än i dag inte riktigt säker på om detta var ett tecken på fair play eller om det var någon sorts utslag av gammal tjyvaheder som på något sätt satt sig i generna på mig.

Åren gick, jag fortsatte att stjäla gran, och ibland blev det dåliga samvetet mig nästan övermäktigt. Jag funderade på att träda fram i ljuset och erkänna alltsammans och be att få betala för alla granarna i efterhand, men det föll på att jag inte riktigt visste vem jag skulle vända mig till.

Sedan kom den stora chocken. Efter att ha varit bortrest en tid återvände jag hem och beslöt ta en långpromenad i naturen. Då visade det sig att någon hade sågat ner hela skogen!

Det område där jag hade snattat en liten gran varje jul var nu bara ett enda stort kalhygge.

Snacka om grantjuvar alltså, var min första tanke, där jag stod och betraktade förödelsen.

Jag märker nu att jag har använt utrycket ”sågat ner” även i det här sammanhanget, fast jag inser att det stämmer inte med verkligheten.

Numera kör dom ju med stora monstermaskiner som brakar rakt genom skogen och plockar träden som tandpetare med långa griparmar och kvistar av dem i farten och sedan kör dom över det som är kvar av skogen så att alla buskar och myrstackar och fågelbon och smågranar krossas till flis och ris och skräp och blir liggande kvar i de vattenfyllda hjulspåren och till slut växer det taggiga buskar och sly över alltihop så det blir oframkomligt för både människor och djur.

När jag någon gång vågade mig ut på detta kalhygge kunde jag också konstatera att den typ av små granar som jag hämtade där på den gamla goda tiden var överkörda, knäckta och massakrerade och nu bara låg där och väntade på att ruttna och bli till jord och mylla i stället för att få komma in i värmen och kläs med stjärnor, ljus och silveränglar och sprida glädje och trevnad i hemmen. 
Och detta gick man och hade dåligt samvete för i en massa år!

DEN PERFEKTA JULKLAPPSBOKEN

Vi köpte Alfatabletter och samlade bilder på fotbollsspelare. Sedan bytte vi med varandra. Två Tjotta Olsson mot en Timpa Simonsson. Tre Skjorta Bergström mot en Nacka Skoglund.

Vi köpte tuggummipaket med bilder på filmstjärnor. Två Ester Williams mot en Marlon Brando. En Doris Day och två Tony Curtis mot Roy Rogers på en vit häst som stegrade sig.

Så börjar min nya bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll” som är en riktig nostalgitripp till femtiotalet och en perfekt julklappsbok till mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar eller andra som var med på den tiden. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt.

Eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com för 220 kronor och fri frakt inom Uddevalla.

Boken omfattar 157 sidor fördelade på tolv kapitel och innehåller mer än 100 bilder i färg eller svartvitt.

Här följer ytterligare ett litet smakprov ur första kapitlet som har rubriken ”Alfabilder och filmisar”:

Alfabilderna föreställde allsvenska fotbollsspelare och gavs ut åren 1949-61. Varje tablettask innehöll en bild och kostade 25 öre. Tabletterna hade en syrlig och säregen smak. Utan fotbollsbilderna hade de nog inte gått att sälja.

Baksidestexterna var en historia för sig. Om Sune Sandbring i Malmö FF hette det till exempel att han var ”inte överdrivet kraftig men liksom alla rödhåriga ytterst energisk”. Jönköpings Södras målvakt Göte Ståhl kallades ”en sydlänskt stilfull keeper”. MFF-målvakten Helge ”Gripen” Bengtsson beskrevs som ”den knubbige lokföraren med det sydländska temperamentet”.

Och om IFK Göteborgs Holger Hansson hette det: ”Har tjuvpojksglimten i ögat – sådant är ju goda tecken, och Holger går nog mot en stor framtid”.

Ständigt återkommande år efter år var 50-talets evige landslagsmålvakt Kalle Svensson, alltså han som döptes till Rio-Kalle efter segern mot Italien i Brasilien-VM 1950 trots att matchen spelades i Sao Paulo. Om honom hette det bland annat: ”Numera lär det väl inte vara någon diskussion om att herr Svensson är vår bäste målvakt genom tiderna. Han hotade att lägga upp för gott i landslaget men övertalades till nya bedrifter. Helt igenom en toppkille. Brandman.”

Men boken handlar inte bara om gamla idrotthjältar om nu någon trodde det. Långt därifrån. Här följer ytterligare några rader ur det första av de tolv kapitlen.

Mot slutet av 50-talet kom man upp i tonåren och slets mellan fotbollsintresset och det syndiga liv som visades på stadens biografer. Där uppträdde flera av de filmstjärnor som man sett på samlarbilderna.

Min första barnförbjudna film hette Nattens kvinnor och gick på Aveny. Den handlade om nattlivet i Paris men var hårt beskuren av den svenska censuren. Så fort någon började knäppa upp knapparna i en blus hade moralens väktare varit där med saxen. Det var klipp på klipp på klipp som snart möttes av unisont buande från publiken.

Då var det 1957 och jag var 13 år. Egentligen skulle man vara 15 för att få se barnförbjudna filmer men det fanns sätt att kringgå sådant. Först lät man någon äldre kamrat köpa biljett i kassan och sedan väntade man tills det var lång kö så att han som stod i dörren till salongen och rev biljetter skulle vara så upptagen som möjligt.

En del jämnåriga skaffade hatt och drog ner i pannan, men det väckte snarare uppmärksamhet så att de blev stoppade i stället.

Gina Lollobrigida, Burt Lancaster och Tony Curtis var tre av namnen som man kände igen från filmstjärnebilderna. Alla tre var med i storfilmen Trapetz som gick på Aveny. Det spreds ett rykte att man i en av scenerna kunde se brösten på Gina Lollobrigida i en spegel under ett par sekunder om man var riktigt uppmärksam. Jag hade kompisar som såg om filmen både en och två gånger för att kolla om det stämde. Själv hade jag inte råd.

Det kostade i alla fall två kronor längst fram på de fyra första bänkraderna. Alltså det som kallades ”snusen”. I större delen av salongen kostade det 2:50 och längst bak på loge 2:75. Det skulle uttalas ”låsch” påstod de vuxna, men vi sa för det mesta ”logen”.

Boken innehåller också historien om Oddevallen, som låg ute vid Varvet, ungefär där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Det var Gustav Thordén som lät uppföra arenan 1951 sedan Oddevold nekats spela sina hemmamatcher på Rimnersvallen efter att ha vunnit Södra Bohusserien (dåvarande divison sex).

Där fanns både sittplats- och ståplatsläktare, materialrum, bastu, toaletter och duschar. Och omklädningsrum med stoppade bänkar, som var rena lyxen för den tidens fotbollsspelare.

Oddevold fortsatte uppåt i seriesystemet och åskådarsiffran låg ofta kring 3 000. Publikrekordet på Oddevallen sattes i en division III-match mot Örgryte 1955, då 4 000 åskådare packade ihop sig kring planen. 1956 gick Oddevold upp i division två. Då hade man redan flyttat till Rimnersvallen som var på väg att byggas om inför VM-matchen Brasilien-Österrike 1958, bland annat genom att ståplatsläktaren från Oddevallen transporterades dit.

Den 13 november 1973 brann återstoden av det som en gång varit Oddevolds omklädningsbyggnad på Oddevallen ner. I dag finns inga spår av arenan kvar.

Köp boken på http://www.litenupplaga.se/1514 från förlaget.

Eller direkt av mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com

NOSTALGIBOK OM 50-TALET

”Alfabilder, raketost och rock´n ´roll” har jag valt att kalla min nya bok. Den handlar om hur det var att växa upp på 50-talet, i Sverige i allmänhet och i Uddevalla i synnerhet. En riktig nostalgitripp alltså för oss alla som föddes på 40-talet och nu har nått mogen ålder.

Boken omfattar 157 sidor, innehåller cirka 150 bilder i färg och svartvitt och kan köpas direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com  Pris 220 kronor så levererar jag inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet.

Jag har delat upp den i tolv kapitel, som vart och ett tar avstamp i något av de aktuella åren med början 1950.

Här följer en liten sammanfattning.

1. Alfabilder och filmisar är rubriken på första kapitlet som handlar om hur det var att samla bilder på fotbollsspelare och filmstjärnor. Kalle Svensson, Tjotta Olsson och Timpa Simonsson var några av hjältarna på Alfabilderna. Bland filmstjärnorna stod Roy Rogers, Ester Williams och James Dean högt i kurs. De var också några av de stjärnor som förekom på de fem biografer som fanns i stan på den tiden och som flitigt besöktes av oss ungdomar under hela 50-talet.

2. Syslöjd och marsch till badhuset handlar om Blekets skola, gatufotboll och ”krig” i bergen mellan olika stadsdelar. Skridskoåkning på Bjursjöns is och skidtävlingar på Herrestadsfjället var andra aktiviteter, när man inte satt i skolbänken och funderade på om man skulle få BA+ eller AB- i välskrivning och kristendomskunskap.

3. Mysterieböcker och Bill den förskräcklige var en del av den litteratur vi slukade på fritiden. Enid Blyton hette hon som skrev om De fem deckarna och spårhunden och som varken lärare eller bibliotekarier tyckte att vi borde läsa. De skulle bara veta att hon i dag är en av världens mest spridda författare. Buspojken Bill var en annan favorit, men tänk vilken chock det blev när man upptäckte att han var påhittad av en gammal tant!

4. Mutad med Ullevikola och Karl Gerhard blev jag av mina föräldrar när jag tvingades följa med på skyttetävlingar och släktträffar i Göteborg. Ljuspunkterna var de allsvenska fotbollsmatcherna på Ullevi liksom besök på Liseberg och Lorensbergs Cirkus, där "världens största man" en gång förevisades.

5. Autografer och gamla Oddevallen handlar om hur skeppsredaren Gustaf Thordén byggde en egen arena när Oddevold inte fick spela på Rimnersvallen och sedan försökte värva ihop ett allsvenskt fotbollslag. Barndomsminnena från Oddevallen är många, inte minst hur vi vandrade längs gamla Lelångenbanan dit ut, medan förarna av de mötande ångloken knöt nävarna efter oss eller spydde ut rök och ånga över gratispubliken på ”snikens kulle”.

6. Uddevalla Högre Allmänna Läroverk var namnet på det som är Agnebergsskolan i dag. Rektor Tage Rosenberg styrde med järnhand, hård men rättvis som det hette. Anmärkningar utdelades för smygrökning i Klocktornsberget och till den som anteckades av vaktmästare Borg för sen ankomst till morgonbönen i aulan. Bland skolkamraterna fanns Percy Barnevik, Gunnar Klasson, Michael Koch och Per Schwartzman. Liksom blivande brandchefen Nils-Gunnar Hasselberg, TV-mannen Loa Andersson och SJ-chefen Daniel Johannesson.

7. Jerrys bar, Kafé Linnea och Hultmans konditori var några av de ställen som besöktes på fritiden om veckopengen räckte. Då är vi framme vid andra halvan av 50-talet, när de första raggarbilarna började dyka upp på gatorna. Raggarrundan gick Kungsgatan upp, runt torget och ner längs Norra Hamngatan till Essomacken vid Västerlånggatan. Vi som var för unga att ha bil fick nöja oss med en kokt med bröd när vi samlades utanför Kjells korvkiosk vid järnbron, Oskars vid Lotsarnas kålhage eller Annas vid järnvägsövergången nedanför lasarettet.

8. Tvillingdetektiverna var huvudpersoner i några av de mest lästa ungdomböckerna i landet under 50-talet. De hette Klas och Göraa Bergendahl och bodde i den fiktiva norrlandsorten Vindsele men hälsade ofta på sin kusin Hubert Norlén i Stockholm. Som författare angavs den mystiska pseudonymen Sivar Ahlrud, vars identitet länge förblev en gåta för många av oss.

9. Stenkakor, vinyl och rock´n´roll handlar om populärmusikens explosionsartade utveckling på 50-talet. I barndomshemmet fanns bara 78-varvare med Snoddas Nordgren, Danny Kaye och Margareta Kjellberg, innan vinylskivorna kom. Min första var Tutti frutti med Little Richard, som sjöng och skrek och spelade piano så tapeterna nästan krullade sig på väggarna. Man hade aldrig hört pågot liknande. Och det hade inte de vuxna heller, Vilket de ständigt påpekade.

10. Pojkfotboll och scoutläger var två stora aktiviteter vid den här tiden. Därmed kom jag i kontakt med två av stans stora profiler och ungdomsledare, Alf Nygren i IFK Uddevalla och Sven Köllerström i baptistförbundet. Affe lärde oss hur man uppför sig både på och utanför fotbollsplanen, och farbror Sven tog med oss på en resa genom halva Sverige till det stora scout- och juniorlägret i Arbrå ända uppe i Hälsingland.

11. Elvis eller Tommy var den stora frågan mot slutet av 50-talet. Tidningen Bildjournalen ordnade en omröstning om vem som var bäst, Elvis Presley eller Tommy Steele. Nästan samtidigt gick två av deras filmer upp på två av biograferna i stan, Ung man med gitarr med Elvis på Aveny och The Tommy Steele Story på Grand, där det blev tumult med krossade rutor och gap och skrik. För den som har glömt hur det gick i omröstningen redovisar jag också fullständigt resultat med röstsiffror.

12. Ingo och Rekord-Magasinet var det stora samtalsämnet under 50-talets sista år. Det var knappt man trodde det var sant när Ingemar Johansson slog ut Floyd Patterson i Radio Luxemburgs direktsändning från New York mitt i natten. En svensk som blev världsmästare i tungviktsboxning! Med idolerna från filmstjärnebilderna, John Wayne och William Holden och Liz Taylor vid ringside. Plus den ständige matinéhjälten Errol Flynn som duschade med kläderna på tillsammans med våran Ingo efter matchen! Och vägen mot VM-titeln hade man följt under flera år i Edwin Ahlqvists tidningar Rekord-Magasinet och All Sport. Det var som en saga med lyckligast tänkbara slut.

Köp boken på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt.

Eller direkt av mig för 220 kronor genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

Passa på nu, för mina tre tidigare böcker är i stort sett slutsålda. Av ”Mr Pinkertons London” och ”Kuriren, Bohusläningen och jag” har jag bara lyckats spara mina egna exemplar.

”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar” är slut på förlaget, men jag har fortfarande ett fåtal ex kvar till försäljning.