DEN PERFEKTA JULKLAPPSBOKEN

Vi köpte Alfatabletter och samlade bilder på fotbollsspelare. Sedan bytte vi med varandra. Två Tjotta Olsson mot en Timpa Simonsson. Tre Skjorta Bergström mot en Nacka Skoglund.

Vi köpte tuggummipaket med bilder på filmstjärnor. Två Ester Williams mot en Marlon Brando. En Doris Day och två Tony Curtis mot Roy Rogers på en vit häst som stegrade sig.

Så börjar min nya bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll” som är en riktig nostalgitripp till femtiotalet och en perfekt julklappsbok till mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar eller andra som var med på den tiden. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt.

Eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com för 220 kronor och fri frakt inom Uddevalla.

Boken omfattar 157 sidor fördelade på tolv kapitel och innehåller mer än 100 bilder i färg eller svartvitt.

Här följer ytterligare ett litet smakprov ur första kapitlet som har rubriken ”Alfabilder och filmisar”:

Alfabilderna föreställde allsvenska fotbollsspelare och gavs ut åren 1949-61. Varje tablettask innehöll en bild och kostade 25 öre. Tabletterna hade en syrlig och säregen smak. Utan fotbollsbilderna hade de nog inte gått att sälja.

Baksidestexterna var en historia för sig. Om Sune Sandbring i Malmö FF hette det till exempel att han var ”inte överdrivet kraftig men liksom alla rödhåriga ytterst energisk”. Jönköpings Södras målvakt Göte Ståhl kallades ”en sydlänskt stilfull keeper”. MFF-målvakten Helge ”Gripen” Bengtsson beskrevs som ”den knubbige lokföraren med det sydländska temperamentet”.

Och om IFK Göteborgs Holger Hansson hette det: ”Har tjuvpojksglimten i ögat – sådant är ju goda tecken, och Holger går nog mot en stor framtid”.

Ständigt återkommande år efter år var 50-talets evige landslagsmålvakt Kalle Svensson, alltså han som döptes till Rio-Kalle efter segern mot Italien i Brasilien-VM 1950 trots att matchen spelades i Sao Paulo. Om honom hette det bland annat: ”Numera lär det väl inte vara någon diskussion om att herr Svensson är vår bäste målvakt genom tiderna. Han hotade att lägga upp för gott i landslaget men övertalades till nya bedrifter. Helt igenom en toppkille. Brandman.”

Men boken handlar inte bara om gamla idrotthjältar om nu någon trodde det. Långt därifrån. Här följer ytterligare några rader ur det första av de tolv kapitlen.

Mot slutet av 50-talet kom man upp i tonåren och slets mellan fotbollsintresset och det syndiga liv som visades på stadens biografer. Där uppträdde flera av de filmstjärnor som man sett på samlarbilderna.

Min första barnförbjudna film hette Nattens kvinnor och gick på Aveny. Den handlade om nattlivet i Paris men var hårt beskuren av den svenska censuren. Så fort någon började knäppa upp knapparna i en blus hade moralens väktare varit där med saxen. Det var klipp på klipp på klipp som snart möttes av unisont buande från publiken.

Då var det 1957 och jag var 13 år. Egentligen skulle man vara 15 för att få se barnförbjudna filmer men det fanns sätt att kringgå sådant. Först lät man någon äldre kamrat köpa biljett i kassan och sedan väntade man tills det var lång kö så att han som stod i dörren till salongen och rev biljetter skulle vara så upptagen som möjligt.

En del jämnåriga skaffade hatt och drog ner i pannan, men det väckte snarare uppmärksamhet så att de blev stoppade i stället.

Gina Lollobrigida, Burt Lancaster och Tony Curtis var tre av namnen som man kände igen från filmstjärnebilderna. Alla tre var med i storfilmen Trapetz som gick på Aveny. Det spreds ett rykte att man i en av scenerna kunde se brösten på Gina Lollobrigida i en spegel under ett par sekunder om man var riktigt uppmärksam. Jag hade kompisar som såg om filmen både en och två gånger för att kolla om det stämde. Själv hade jag inte råd.

Det kostade i alla fall två kronor längst fram på de fyra första bänkraderna. Alltså det som kallades ”snusen”. I större delen av salongen kostade det 2:50 och längst bak på loge 2:75. Det skulle uttalas ”låsch” påstod de vuxna, men vi sa för det mesta ”logen”.

Boken innehåller också historien om Oddevallen, som låg ute vid Varvet, ungefär där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Det var Gustav Thordén som lät uppföra arenan 1951 sedan Oddevold nekats spela sina hemmamatcher på Rimnersvallen efter att ha vunnit Södra Bohusserien (dåvarande divison sex).

Där fanns både sittplats- och ståplatsläktare, materialrum, bastu, toaletter och duschar. Och omklädningsrum med stoppade bänkar, som var rena lyxen för den tidens fotbollsspelare.

Oddevold fortsatte uppåt i seriesystemet och åskådarsiffran låg ofta kring 3 000. Publikrekordet på Oddevallen sattes i en division III-match mot Örgryte 1955, då 4 000 åskådare packade ihop sig kring planen. 1956 gick Oddevold upp i division två. Då hade man redan flyttat till Rimnersvallen som var på väg att byggas om inför VM-matchen Brasilien-Österrike 1958, bland annat genom att ståplatsläktaren från Oddevallen transporterades dit.

Den 13 november 1973 brann återstoden av det som en gång varit Oddevolds omklädningsbyggnad på Oddevallen ner. I dag finns inga spår av arenan kvar.

Köp boken på http://www.litenupplaga.se/1514 från förlaget.

Eller direkt av mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com