FEJKADE NYHETER FRÅN FÖRR

Utanför den lilla stugan vid havet sitter jag i skuggan av ett parasoll och fortsätter läsa tidningen Se från 1971.

Det kanske kan verka lite efterblivet att kolla in 46 år gamla nyheter, men jag tycker att en hel del är sig likt. I nummer 44 handlar det till exempel om något så aktuellt som fejkade nyheter.

Där skriver nämligen den förträfflige kåsören Gits Olsson att han skulle ha passat mycket bättre som författare än journalist.

Då är det inte så noga med vad man skriver, menar han. Då skulle man komma undan med nästan vad som helst utan att bli anklagad för att hitta på.

Tillhör man däremot de som skriver i tidningar har man mycket större krav på sig, framhåller han och fortsätter:

”Mitt livs första intervjuoffer hette Hans Jansson, vilken jag 1942 besvärade för Svenska Morgonbladets räkning. Mannen hade något att göra med den frivilliga vedhuggningen under kristiden.

Hans Jansson ringde mig dagen därpå och var lite förbannad. Dels hette han Jan Hansson och inte Hans Jansson som det stod i tidningen, dels jobbade han i Bränslekommissionen och inte i Livsmedelskommissionen som det stod i tidningen, dels hade han sagt att det var ont om frivillig arbetskraft i stället för gott om, dels utgick det en ersättning med 50 öre i timmen för huggningen och inte 50 öre i veckan som det stod i tidningen. Vidare kunde han inte erinra sig ha sagt, att Göring borde stoppas i tjära och rullas i fjäder.

När jag hänvisade till författarens frihet att fabulera ville han inte ens höra på.

De första åren av den journalistiska banan var kantad av idel småskurna individer som menade att jag lagt yttranden i deras mun som de aldrig fällt.

Argast var en bonde på Närkeslätten om vilken jag berättat i tidningen att han hällt bensin över ladan och tuttat på för att få ut försäkringen. Jag vill erinra mig att han kallade mig dassråtta.

En kristendomslektor som jag beskyllde för att sprida nazistisk förkunnelse under lektionerna var inte dålig han heller. Vid ett telefonsamtal vi hade efteråt åberopade han potentater långt utanför kursplanen.

Folk vill så gärna komma i tidningen men när uppgifterna om dem inte riktigt stämmer blir de liksom lite förtörnade.

Det ringde till exempel en folkparksföreståndare till tidningen och tackade för recensioner som varit positiva.

– Tack för raderna om Jussi Björlings konsert, sa han.

– Åh, det var bara välförtjänt, sa man.

– Det var bara det att Jussi kom inte. Han var inte i folkparken i går. Var du?

Vad svarar man på sån kitslighet? Jo, man påpekade att Harry Martinsson skrev Aniara, en lysande skildring av en färd med raketskepp mot Lyrans stjärnbild, men inte behöver väl Martinsson ha varit ute i rymden för det?

– Nej, muttrade folkparksgubben, men rymden fanns där i alla fall.

Man skulle ha blivit författare. Ingen anklagar författare för att dom hittar på.

Eller så skulle man blivit sportjournalist.

Jag var på en skidtävling en gång när det stakade in en segertippad västerbottning på en matkontroll. Han hade blåbärssoppa och snor i hela ansiktet och såg ut att nyss ha blivit överkörd av rälsbussen.

Kollegerna från sportsidorna kastade sig över honom med intervjublock och anteckningspennor och i tidningen dagen efter läste jag att västerbottningen yttrat:

– Det här var årets härligaste tävling. Jag har lyckats fenomenalt bra med vallningen. Och inga problem är det med andningen. Jag har fyra sekunder att hämta in på förste man men jag kommer att vinna, för den här dagen kommer det att hänga på viljan. Det är viljan som avgör allt!

Så talar en kämpe i spåret, utropade tidningen.

Personligen hade jag inte kunnat höra att denne västerbottning yttrat något annat än följande:

-Huuuh!

Ett blodsprängt budskap från de västerbottniska skogarna.”
Allt detta alltså enligt Gits Olsson i tidningen Se 1971.