KRAMP UNDER TÄCKET NÄRA KNÄCKA LINIMENTDOFTANDE SOFFÅKARE

Så var det dags igen. Dags att sätta väckarklockan på ringning och gå upp i gryningen och knäppa igång teven. Dags att värma blåbärssoppa på spisen, brygga Vasaloppskaffe och ta ut de nygräddade Vasaloppsbullarna ur ugnen.

Efter Tjejvasan, Ungdomsvasan, Kortvasan, Halvvasan, Stafettvasan, Nattvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.

För att den rätta stämningen skulle hinna infinna sig inledde jag Vasaloppshelgen redan på lördagskvällen med ett bastubad, precis som i gamla fina Mora Hotells relaxavdelnin en gång i tiden. Inspirerad av dessa minnen försökte jag även återuppliva forna tiders doftsensationer genom att plocka fram lite liniment och skidvalla strax före start på söndagsmorgonen.

Snart spred sig den karakteristiska doften av tigerbalsam och Swix blå i rummet, och för säkerhets skull plockade jag också fram en nollvalla ifall det skulle bli nysnö och någon plusgrad i spåret.

Efter att ha kollat så duntäcke, kuddar och den övriga utrustningen var i ordning återstod sedan bara att ta fram Vasaloppsmuggen, ställa dalahästen på bordet, dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner under täcket just som starten gick för de nio milen mellan Sälen och Mora.

Jag har med åren blivit en rutinerad soffåkare och är numera full av tillförsikt när jag intar ryggläge, sträcker ut benen och lägger mig till rätta på soffan.

Starten gick utan problem. Det var bara att hänga med täten uppför första backen och ut på myrarna mot Smågan, medan ångorna av nybryggt kaffe, blåbärssoppa, skidvalla och liniment på bordet gav en stark känsla av närvaro.

En som var inne på samma spår var den utsände tv-reportern och fotbollsexperten Daniel Nannskog.

-Här är många dofter man känner igen från omklädningsrummet när man skulle spela match, sa han där han stod mitt i smeten bland motionärerna i första backen.

Motvinden och nysnön gjorde dock att det gick tungt i täten. Själv började jag känna mig lite dåsig redan i Mångsbodarna. När jag vred på mig lite och ändrade liggställning under täcket överfölls jag av en plötslig trötthet. 
Sedan måste jag ha slumrat in i några kilometer för jag minns bara att jag hörde en röst ropa långt borta i fjärran. Det lät som Rikard Grip som stod vid sidan av spåret och vrålade:

-Kom igen! Du går för medalj! Jobba, jobba jobba!

Då vaknade jag och kände att jag hade fått kramp i ena benet. Var det sviter efter gårdagens bastubad eller hade jag tagit i för hårt under täcket i ivern att hänga med täten?

Men en gammal Vasaloppsräv ger sig inte i första taget. Med okuvlig vilja och obändig energi lyckades jag genom en kraftansträngning utöver det vanliga häva mig upp från soffan och ställa mig att stretcha. Det tog en stund innan krampen släppte och under tiden hade täten försvunnit i fjärran.

Men i Evertserg var jag ikapp och när norrmännen började köra mellan Hökberg och Eldriss var jag med i matchen igen.

Men jag måste ha slumrat in en stund på nytt, för jag missade helt när Tore Björseth-Berdal stack ifrån de andra medan hans gulklädda lagkompisar låg och bromsade klungan precis som i de stora etapploppen på cykel. Norsk seger igen alltså, för sjunde året i rad till råga på eländet..

Det var samme Berdal som förra året gick loss i ett tidigt skede och körde ensam i täten utan att kunna hålla undan ända in i mål. Nu stack han ifrån på ungefär samma ställe som han blev infångad den gången efter att ha gjort allt jobbet ensam i flera mil, så det kändes rätt okej ändå på något sätt.