BLAND FUSKARE, HOVSÅNGARE, REDAKTÖRER OCH FOTOGRAFER

"Vilken amatör man var!

Man tubbade begåvade kamrater att skriva mattelösningarna på ens smörgåspapper.

Man smugglade rätta svaren på lappar hoprullade och instoppade i huven på reservoarpennan.

Man smög in fusklappar i ryggbandet på sina lexikon.

Man försökte allt.

Men man framstår ändå som en ynklig liten amatör.

I dag går eleven fram till adjunkten som sitter skrivningsvakt och säger: Vill magistern låta bli att skramla så där med pennan. Jag hör inte ett ord av vad kompisarna säger i min radiosändare."

Nej, det handlar inte om det organiserade fusket på högskoleprovet år 2019. Det är ett citat ur tidningen Se från 1965 med anledning av ett uppdagat fusk med radiosändare i örat på elever vid Beskowska skolan i Stockholm för mer än femtio år sedan.

Allt går igen och ingenting är nytt under solen, skulle man kunna utbrista likt den aktuelle skribenten Gits Olsson, som alltså här redogör för sina egna försök till skolfusk ytterligare ett trettiotal år tillbaka i tiden.

Han fortsätter med att berätta om hur illa det gick när han senare i livet försökte praktisera ett och annat han lärt sig i skolan i fråga om fusk.

"Landsortstidningens redaktör skickade en att recensera den store hovsångarens konsert i Folkparken. Men det var en kväll när ens stora kärlek råkade vara ledig från rikstelefonbyrån. Och vi hade faktiskt andra planer på vår lediga kväll än att lyssna på hovsångare. Dessutom visste man ju hur en hovsångare låter. Den kunde man recensera utan att behöva åka ända ut till parken och lyssna.

Redaktionssekreteraren var jättesur dan därpå. Det var i och för sig inget fel på recensionen som stod under tvåspaltig rubrik på sidan sju. Det var bara det att hovsångaren hade fått förhinder och aldrig sjungit i parken."

Fusk lönar sig inte, konstaterar Gits och framhåller som ännu ett exempel hur grånade kolleger i journalistiken brukade berätta hur man fordom lurade domstolarna, där fotografering var förbjuden.

Man slog in den tidens otympliga presskameror i julklappspaket, gjorde ett litet hål för objektivet och satte sig på första bänk som åhörare. I ett obevakat ögonblick tryckte man av.

"När man på tjugotalet skulle rannsaka en ovanligt svart bov i Västerås hade Dagens Nyheters chefsfotograf hittat på något alldeles extra. Han hade kommit över en japansk miniatyrkamera som man kunde skjuta genom knapphålet med. Utrustad med denna välsignade uppfinning intog chefsfotografen en strategisk position bland åhörarna för att få boven i profil, där han stod framför skranket.

Men just som han skulle trycka av, slogs dörrarna till rättssalen upp på vid gavel och Västerås ledande ateljéfotograf stolpade in med stativkamera, svart skynke och magnesiumblixt. Rätten och boven poserade villigt, och därefter tog rätten fem minuters paus i rannsakningen för att vädra ut blixtröken."

Nej, fusk lönade sig inte den gången heller, konstaterade Gits Olsson i tidningen Se nummer 45 från 1965, som jag sitter och läser med stor behållning i det allt mer tätnande svenska höstmörkret drygt femtio år senare.