FULL FART UNDER TÄCKET

Så låg man där igen i tidiga morgonen med benen bekvämt utsträckte och fötterna i vädret framför teven.

Det hade alltså blivit dags för Vasaloppet.
Dags att stiga upp i gryningen, koka kaffe och värma blåbärssoppa.
Dags att ta fram Vasaloppsmuggen, dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan framför teven och krypa ner under täcket just som starten gick för det 97:e Vasaloppet mellan Sälen och Mora.

Efter Tjejvasan, Ungdomsvasan, Nattvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.
Även den är ett kraftprov som kräver sin man. När väckarklockan ringer vid halv sju-tiden gäller det att raskt stiga upp och inte ligga och dra sig trots att det är söndag. Med en nästan övermänsklig kraftansträgning i form av både fysisk styrka och mental kraft vältrar man sig ur sängen på direkten, trots att hela kroppen skriker att den vill vända på sig och somna om.

När man kommit på benen handlar det först om att stappla ut i köket för att hinna laga till en stor portion havregrynsgröt och sleva i sig. Ett par bananer slank också ner den här gången för att man skulle kunna känna sig säker på att ha laddat förrådet av kolhydrater, innan det var dags att krypa ner under täcket och lägga sig till rätta på soffan.

Starten gick bra i år också. Som den gamle rutinerade soffåkare jag blivit med åren kom jag iväg utan problem, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Enda problemet var att jag i mitt sömndruckna tillstånd inte hunnit se över utrustningen ordentligt. När jag väl hade lagt mig till rätta på soffan kunde jag dock konstatera att de flesta attiraljer var på plats. Duntäcket var nytvättat och fräscht. De fyra kuddarna bakom nacken var lagom uppfluffade och allt kändes bra, även om den gamla Vasaloppsluvan som inköptes i Mora-Nisses sportaffär på 80-talet hade börjat bli lite sliten och skavde en aning över ena örat.

Full av tillförsikt och förvänta låg man där på soffan och funderade. Efter nio år av norska segrar vore det väl attan om inte en svensk skulle komma först till Mora den här gången.

Men inte ens en soffåkare kan undgå att känna hur Vasaloppet blivit tuffare och tuffare med åren. Nu krockade folk med varandra hej vilt, skidor bröts, stavar knäcktes och fortare och fortare gick det framme i täten
Förr kunde man ta en liten tupplur mellan Mångsbodarna och Risberg. Det går inte nu för tiden för nu händer det saker hela tiden.

Efter Evertsberg hade den stora tätklungan reducerats till ett 30-tal man. Sedan var dom 23 och sedan 17 och till slut bara tio när det drog ihop sig till spurt inne i Mora. Först in på upploppet kom svensken Emil Persson men han hade en massa norrmän runt omkring sig.

Det räckte inte att soffåkaren kastade täcket och satte sig upp och hjälpte till att staka, det var ändå en norrman där och stack nosen först över mållinjen.
Andreas Nygård hette han och det var inte första gången han ställde till det för han vann för sex år sedan också.

Sedan blev han liggande på rygg bakom målet i nästan exakt samma position som jag själv hade intagit när jag sjönk tillbaka på soffan efter urladdningen i spurten.

Men till slut reste jag mig upp precis som norrmannen och kunde konstatera att denne fick sin krans som den tionde norske Vasaloppsvinnaren i rad. Nu får det snart vara nog.