STENHÅRT KRAFTPROV UNDER TÄCKET

 Vasaloppet blev som vanligt ett kraftprov av sällan skådat slag.
Inte nog med att väckarklockan ringde redan vid halv sju-tiden på morgonen - det gällde att vältra sig ur sängen och kliva upp också.
Med uppbådan av all kraft man har så här på söndag morgon sparkar man av sig täcket och stapplar ut i köket. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal Vasaloppsveteran.

Sedan återstår bara att bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom nacken och krypa ner under täcket lagom till att det är dags att rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att när dessa rader skrivs på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig. VM-femmilen i Planica får vara för min del. Den lyssnar jag på i radion med ett halvt öra medan jag försöker samla tankarna till denna text.
Men erfarenheterna från de gångna VM-dagarna har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start. Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påtår.
Blåbärssoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att det hårda VM-programmet hade tagit på krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här gången. Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen

Den stora tätklungan hängde ihop i en lång rad och inga tendenser till utbrytningar kunde skönjas. Här verkar inte hända mycket, tänkte jag, så nu kan man ta det lugnt och njuta av det fina glidet i det vackra vädret.
Det var till och med så lugnt att jag kunde ta en liten tupplur mellan Smågan och Mångsbodarna innan jag vaknade av mina egna snarkningar i backarna upp mot Risberg.

Nåja, en liten schackningsperiod får man räkna med någon gång under ett Vasalopp.
Jag kvicknade snart till och när vi var halvvägs i Evertsberg kände jag mig så pigg att jag efter en kopp kaffe och en arraksboll var redo att ta upp kampen med de bästa igen.

Fortfarande var vi många i tätgruppen men efter Hökberg satte norrmännen fart så att bara 13 man återstod längst fram.
Strax före Eldris tog Emil Persson över och på sista milen in mot Mora jagades han av fyra norrmän.

På upploppet såg det hotfullt ut ett tag, men när jag kastade täcket och satte mig upp i soffan och hjälpte till att staka höll han undan ända in under målporten.

Sedan sjönk jag tillbaka och blev liggande på rygg på soffan och pustade ut, precis som Emil där han låg utslagen på marken bakom målet i Mora.

Men vi reste oss snart båda två. Själv firade jag med en bit vetekrans till den sista koppen kaffe, medan den förste svenske segraren sedan 2012 fick en välförtjänt kram av kranskullan.