Att spela apa framför kameran gick
egentligen inte an, när farsan kom och sa att han hade några rutor
över på en filmrulle. Då gällde det att räta på ryggen och
uppvisa god hållning, för det här med fotografering var allvarliga
saker på 1950-talet. Film var dyrt och skulle inte ödslas på vad
som helst. Allra viktigast var att man såg naturlig ut och inte
gjorde några grimaser eller hittade på andra tokigheter.
Därför blir jag lite förvånad när
jag hittar det här kortet, där jag i tioårsåldern uppenbarligen har tillåtits att apa mig framför kameran hemma bakom huset på
Vallmovägen 6 på Egersberg för nästan 70 år sedan. Inspirationen kom förmodligen
från någon matinéfilm med Johnny Weissmuüller eller Lex Barker i
rollen som Tarzan, apornas son, på Röda Kvarn eller någon annan av Uddevallas fem biografer på den tiden.
En riktig rolig bild. Det var nog Cheeta du härmade Tack Gunnar
SvaraRadera