fredag 13 september 2024

onsdag 11 september 2024

måndag 9 september 2024

FÖRSTA OCH SISTA GÅNGEN

 Den härlige kåsören Gits Olsson fortsätter att berätta bastuminnen i ett nummer av tidningen Se från 1969 som jag sitter ute på landet och läser 55 år senare. Jag tar mig än en gång friheten att citera:


Det blåste rätt bra ute på Atlanten när jag för några år sedan var på väg mot Bremerhaven från New York med Nord-Deutsche Lloyds ångare Europa. På grund av stormen kunde man inte fylla vatten i swimmingpoolen som låg placerad långt nere i förstäven. Man försökte för all del, men varje gång Europa stod på nosen i någon av brottsjöarna for vattnet i poolen upp i taket och dränkte hela badinrättningen. Bastun däremot kunde man hålla öppen.

Jag kom att prata med en ölrund tysk om denna nordiska form av bad. Jo, han hade nog hört talas om det, men han hade aldrig vågat prova det.Han blev mycket förvånad när han fick veta att just den båt vi reste med hade ett bastubad ombord. Jo, visst skulle han ha lust att försöka. Han följde med ner i båtens kölregioner, tvekade en smula när han hörde att han skulle sitta naken bland femtioelva andra nakna gubbar men lät sig övertalas och steg på.


Värmen var inte överväldigande, bara 75-80 grader. På lavarna satt gubbarna tätt packade, för har man ingenting för sig på långa sjöresor så kan man åtminstone fördriva tiden med att bada bastu.

Det var just som vi hade satt oss som det hände. Europa mötte tydligen ett extra högt vågberg, för hon reste stäven mot himlen så att bastun kändes som en snabbgående hiss. I nästa sekund föll fartyget handlöst ner mot djupet. Alla gubbarna åkte kana på lavarna och samlades i en fruktansvärd gubbgröt. Det såg ut som en gruppsexafton i någon homosexklubb. Ömsom kvidande, ömsom svärjande kravlade sig min tyske vän fram mellan armar, skinkor, ben och viftande fötter. Han lämnade bastun argt mumlande någonting om att detta var den fånigaste badform han någonsin varit med om. Under resten av resan mot Bremerhaven betraktade han mig med kylig misstro.

Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se 1969. Gits gick bort 1985. Vi är många som saknar honom.



måndag 2 september 2024

ATT BASTA ELLER INTE BASTA

 Debattens vågor gick höga i slutet av 60-talet när det gällde bastubadets nytta eller farlighet. Åtminstone att döma av det exemplar av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser i slutet av den svenska sommaren 2024.
Ansvarskännande kroppsvårdare varnade för omåttlighet i bastun och för att påminna sig hur det var att basta kilade tidningens utsände Gits Olsson in på Sturebadet i huvudstaden. Så här lyder hans rapport:


Det satt bara en gubbe före mig i ångrummet. Han måtte ha suttit där länge för han såg ut som en rödbeta över hela kroppen. Han rann som en rostbiff under grillning och det var bara en stektermometer som fattades. Man blir lite villrådig när man ser såna gubbar. Ska dom ösas och i så fall hur ofta?

-Nittio grader, kom det från Rostbiffen.
Det hör tydligen till att man underrättar nyinträdande personer om väderleksförhållandena i bastun.
-Fint, sa jag och satte mig.
Fffzzzttt! sa det om skinkorna för det här var en bastu där man placerat det elektriska elementet under lavarna.
-Ja, det sprakar om häcken när man sätter sig, sa Rostbiffen. Kör med handflatorna, det gör alla här!


Först då observerade jag att mannen stuckit sina händer under skinkorna och satt på dem. Han hade grova, fläskiga fingrar så han satt ganska högt.
-En del, sa Rostbiffen, har med sig en handduk och sitter på. En kompis till mig satte sig på en kvällstidning, och det gick bra ända tills han kom hem på kvällen och tanten undrade vad det stod för nåt i häcken på honom. Det var under franska franc-krisen i höstas och det stod i svarta bokstäver tvärs över rumpan på killen: DETTA ÄR SLUTET!
-Sånt är livet, sa jag.
-Ja, sa Rostbiffen, det var tur för honom att han inte hade satt sig på någon porrtidning så gumman kunde tro att han varit ute på dåligheter.


Man har sina minnen från den här miljön, fortsätter Gits sin bastubetraktelse. Jag minns en bastukväll från skoltiden. Då tågade magistern iväg med hela klassen till Sportpalatset vid S:t Eriksbron och föste in oss i bastun. Det var fråga om en mycket fruktad magister, en sadistisk herre vars lust att använda rottingen icke kände några gränser. Han åtnjöt klassens samlade respekt och ägde en stenhård auktoritet som grundades på ren skräck.
Men han skulle aldrig ha tagit med oss i bastun.


Först tror jag det var Berra Larsson som börjadefnissa, sen kunde inte Stellan hålla sig längre, och när Erkis bröt ut i ett rent gapskratt så rycktes resten av klassen med. 34 finniga skolgrabbar skrattade så att det rungade i bastun. Åt vad? Jo, den fruktade magistern hade den i särklass minsta pillesnopp som någonsin skådats på en offentlig badplats.


Efter den kvällen på gamla Sportis fick magistern öknamnet ”Havanna 2” och detta var förödande för hans auktoritet. ”Havanna 2” hade inte längre hand med gossarna, han ägde inte längre förmåga att skrämma dem. ”Havanna 2” syntes ta det hela hårt, han började tackla av, och när sen förbudet mot aga i skolorna kom, rycktes grunden för hans auktoritet som lärare undan. ”Havanna 2” begärde förtidspension, och det sas att han slutade sina dar som vaktmästare i något av verken
Tillfrågad i ämnet skulle ”Havanna 2” sannolikt ansett bastubad vara en farlig sak.