Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.
måndag 30 september 2024
fredag 27 september 2024
tisdag 24 september 2024
fredag 20 september 2024
tisdag 17 september 2024
fredag 13 september 2024
onsdag 11 september 2024
måndag 9 september 2024
FÖRSTA OCH SISTA GÅNGEN
Den härlige kåsören Gits Olsson fortsätter att berätta bastuminnen i ett nummer av tidningen Se från 1969 som jag sitter ute på landet och läser 55 år senare. Jag tar mig än en gång friheten att citera:
Det blåste rätt bra ute på Atlanten när jag för några år sedan var på väg mot Bremerhaven från New York med Nord-Deutsche Lloyds ångare Europa. På grund av stormen kunde man inte fylla vatten i swimmingpoolen som låg placerad långt nere i förstäven. Man försökte för all del, men varje gång Europa stod på nosen i någon av brottsjöarna for vattnet i poolen upp i taket och dränkte hela badinrättningen. Bastun däremot kunde man hålla öppen.
Jag kom att prata med en ölrund tysk om denna nordiska form av bad. Jo, han hade nog hört talas om det, men han hade aldrig vågat prova det.Han blev mycket förvånad när han fick veta att just den båt vi reste med hade ett bastubad ombord. Jo, visst skulle han ha lust att försöka. Han följde med ner i båtens kölregioner, tvekade en smula när han hörde att han skulle sitta naken bland femtioelva andra nakna gubbar men lät sig övertalas och steg på.
Värmen var inte överväldigande, bara 75-80 grader. På lavarna satt gubbarna tätt packade, för har man ingenting för sig på långa sjöresor så kan man åtminstone fördriva tiden med att bada bastu.
Det var just som vi hade satt oss som det hände. Europa mötte tydligen ett extra högt vågberg, för hon reste stäven mot himlen så att bastun kändes som en snabbgående hiss. I nästa sekund föll fartyget handlöst ner mot djupet. Alla gubbarna åkte kana på lavarna och samlades i en fruktansvärd gubbgröt. Det såg ut som en gruppsexafton i någon homosexklubb. Ömsom kvidande, ömsom svärjande kravlade sig min tyske vän fram mellan armar, skinkor, ben och viftande fötter. Han lämnade bastun argt mumlande någonting om att detta var den fånigaste badform han någonsin varit med om. Under resten av resan mot Bremerhaven betraktade han mig med kylig misstro.
Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se 1969. Gits gick bort 1985. Vi är många som saknar honom.