Det värsta hos hunden är människan, skriver Gits Olsson i ett av de exemplar av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser ute på landet i den svenska sommaren mer än femtio år senare.
Det värsta hos hunden är
människan, hävdar han alltså och fortsätter:
Hos Lassie är det
manusförfattaren som är värst. Hos den vanliga svenska hemmahunden
är det i allmänhet ägaren.
Gits upplever sig själv
som en stor hundvän men tycker också att det kan bli för mycket
ibland. Som till exempel vid ett besök hos den gamle skådespelaren
Stig Järrel en gång på 60-talet.
Järrel hade ett par stöddiga kalvar av märket Grand Danois ute på sitt Tuna i Österskär för en del år sedan. Dessa hundar hade sin speciella metod att bemöta paret Järrels gäster. De var utrustade med var sin falukorv till svans. Febrilt viftande på dessa halvmeterlånga falukorvar ilade de gästerna till mötes, gjorde en kringgående rörelse och slog falukorvarna i knävecken på en, så man satte sig på ändan.
Och när man väl satt där
så kastade de sig över en för att slicka en i ansiktet. Detta
gällde dock bara en av jättehundarna, den andre diggade inte mitt
rakvatten. Men han som slickade gjorde det desto intensivare. Jag
minns att tungan var sträv som ett dubbat vinterdäck. Han slickade
nerifrån och uppåt så att ens överläpp rullades upp till
ögonbrynen för varje slick.
Nästa gång jag ska ut
till Tuna får Järrel ursäkta om jag kommer lite egendomligt klädd.
För att parera svansviftningarna mot knävecken ämnar jag låna
benskydden av Honken.
Skrev alltså Gits Olsson
i tidningen Se 1969.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar