NÄR NÄSTAN ALLA VAR ALIENERADE

Alienation var ordet på modet i slutet på 60-talet. Det förekom i varenda tv-debatt. Och ändå var det inte mer än varannan tittare som förstod vad det betydde, så det var många som satt där och kände sig förfärligt alienerade.

Detta konstaterades i nr 41 av tidningen Se från 1969. Man hänvisade till en vetenskaplig undersökning som hade klarlagt att över en miljon svenskar inte begrep hälften av vad våra makthavare sa.

Här följer nu del två i tidningens snabbkurs för den som vill lära sig tala som en politiker.

Du som är en god fader för dina barn ska inte ringa upp lillgrabbens fröken och säga:

- Nu har ni gett grabbfan bara en tvåa på skrivningen igen, men Hanssons ungdjävlar dom är gullgrisar dom och får femmor.

Du ska i stället säga:

- Det vill synas mig som om en icke helt rättvis kantring skett i betygsfördelningen vid det senaste skriftliga testet. Min son har försummats, under det att man som vanligt kan påvisa en klar prioritering av den unga generationen Hansson.

Du som är en lat make bör inte snäsa av din hustru, när hon önskar din hjälp, med repliken:

- Disken, den skiter väl jag i. Jag har annat att göra.

Du ska i stället säga:

- Disken, tyvärr hinner jag inte engagera mig i denna gren av husets verksamhet. Jag måste ägna mig åt andra aktiviteter.

Du som ska sälja sommarkåken ska inte säga till spekulanterna som ringer och svarar på annonsen:

- Det är en kåk på två rum och gäststuga och utedass och brygga och så hör det en eka till också.

Du ska säga:

- Offerten gäller ett paket, ett weekendpaket.

Du som just nu påtar ner lökar i rabatten ska inte dabba dig inför grannen genom att säga så här:

- Joru, jag kan tala om för dig att i år har vi petat ner en jädrans massa lökar, tulpaner och krokusar och grejer.

Nej, du ska i stället formulera dig så här:

- Jag kan informera dig om att vi i höst satsar mycket hårt på ett synnerligen differentierat lökprogram.

Du som inte vill bada och skyller på vattnet i sjön, ska inte längre säga:

-Nä, jag har ledsnat på den här skitiga sjön.

Du ska säga så här:

- Tyvärr, jag har drabbats av en stegrad aversion mot den accelererande koncentrationen av fosfater i denna sjö.
Och därmed var det slut på kursen.

ATT TALA SOM EN POLITIKER

Så här i valtider kan det vara bra att ha koll på vad våra politiker egentligen säger. Detta konstaterade tidningen Se redan i slutet på 1960-talet. I nummer 41 från 1969 avslöjade man att över en miljon svenskar inte begrep hälften av vad våra makthavare sa. En vetenskaplig undersökning hade klarlagt detta

Ord som sekundär, approximativ, retrospektiv, spektakulär och heterogen fastnade inte i folks medvetande eftersom de inte hade en aning om vad de betydde.

För att ändra på detta gav tidningen några exempel på hur man skulle kunna lära sig själv och sina barn att snacka som dom gör i tv.

Här följer alltså en liten grundkurs i konsten att uttrycka sig som en politiker.:

Du som är en god hustru och omtänksam mor för din 17-årige son, ska lära honom att inte säga:

- Jag tänkte snacka me´ farsan om å höja veckopengen så den räcker nån vart.

Den unge mannen ska i stället uttrycka sig så här:

- Jag eftersträvar att snarast öppna en dialog med farsan i syfte att pådriva en justering uppåt av veckopengen intill en sådan nivå att en mera fullständig täckning av de reellla kostnaderna kan ernås.

Du som är en god hustru och håller masken när chefen ringer och undrar varför din svårt bakfulle karl inte kommer till jobbet, ska inte säga så här:

- Han firar i dag och bygger på sin modelljärnväg.

Du ska säga så här:

- Han har tagit en day off för att medelst avkopplande bredvidsysselsättning förverkliga sig själv.

Du som är en god granne ska inte bli arg när Persson bredvid anklagar dig för att ha snott hans skiftnyckel. Du ska inte säga:

- Nu ljuger du din jävel och det är likt dig.

Du ska säga:

- Nu gör du dig skyldig till en felaktig historiebeskrivning och detta är betecknande för ditt beteendemönster.

Du som är trogen kund hos handlare Karlsson om hörnet, ska inte säga:

- Jag tycker den här osten ser ut att vara rutten.

Du ska i stället säga så här:

- Jag skulle vilja göra den bedömningen att den här osten företer vissa tecken på att ha hunnit lite för långt i nedbrytningsprocessen.

Handlare Karlsson kommer inte att haja ett dugg. Han ger dig en ny ost för att bli av med både dig och snacket.

Fortsättning på kursen senare i veckan.

MERA BUBBEL

Mera Bubbel i kön från Se årgång 1969, då kvällstidningarna fick fler och fler bilagor och bara blev tjockare och tjockare.

 

 

 

 

 

 

 

Och här kommer några klipp till:

 

 

 

 

 

MERA KLIPP

I dag blir det bara några Veckans klipp, saxade ur tidningen Se från 1969.

 

 

 

 

 

 

 

 

KÄNDISAR, SNUS OCH RAKVATTEN

Har återvänt till den lilla stugan vi havet för att fortsätta läsa tidningen Se från 1969. Det handlar inte enbart om kändisar som Tage Erlander, Charles de Gaulle och Vilhelm Moberg, det förekommer också annonser för både snus och ett oemotståndligt rakvatten.
Här kommer först några Bubbel i kön.

 

Bland annonserna hittar vi riktad reklam till fyra kategorier av snusare..

Och för säkerhets skulle gör man följande tillägg:

Men det gäller inte bara att hitta rätt snus. Läsarna uppmanas även tänka på sin väldoft.

Och här är det alltså något som heter Williams Ice Blue Aqua som gäller.

Med följande motivering:
Williams isblå rakvatten ger er ”go” för en framgångsrik dag – eller natt! Ger er den där maskulina doften som varje kvinna älskar. (En karl skall inte lukta söt parfym.) Och dessutom: Williams Ice Blue Aqua stärker huden, svalkar och friskar upp. Pröva själv!
Och därmed basta, får man förmoda.

GITS OLSSONS LUMPARMINNE

Dagens rapport ur tidningen Se från 1969 får den härlige kåsören Gits Olsson svara för.

Under vinjetten Mummel i kön berättar han hur hans vistelse i skärgården får honom att tänka på 1946 eftersom det var då han ryckte in till kustartilleriet i Vaxholm för att göra rekryten.

Så här skriver Gits:

När vi gjorde lumpen i skärgårn, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag, då var det alldeles nytt det här att man skulle placera rätt man på rätt plats. Och eftersom Rasken var lokförare på Svartåbanan i Närke, så fick han bli skeppare på en av motorsluparna som körde proviant och förnödenheter mellan de olika förläggningarna på skärgårdsöarna.
Rasken hade aldrig varit ombord i en båt i hela sitt liv. Han hade inte en aning om vad som var vatten och vad som var landbacke på ett sjökort. Men lokförare var han och skeppare skulle han bli.

Gamla skeppare i skärgårn blundade när Rasken kom tuffande med slupen i farvatten så fulla av sten- och undervattensgrund att ingen av urbefolkningen vågat manövrera där på många år. Men Rasken hade båten full av skyddsänglar och klarade sig som genom ett mirakel. Han blev nästan legendarisk och det gick ett rykte på batteriet att lotsarna i Dalarö var ute efter Rasken, denna otroliga, sagolika navigeringstalang från södra Närke.

Egentligen hade Rasken bara ett problem i sitt handhavande av slupen, och det var att bromsen tog lite dåligt. När Rasken slog till tryckluften på loket där hemma, så brukade det slå stopp så att passagerarna bytte plats i kupéerna, men när han slog back på slupen, så fortsatte fartyget sakta och tjurskalligt rakt fram.

Rasken var inte med på noterna i början. När han skulle landsätta en inspekterande överste på Nätarö brygga, rände han in i bryggan med en sådan kraft att översten flög på alla fyra rakt in i strandskogen, varifrån han hördes gorma arga kommentarer.

Inte heller väjningsreglerna till sjöss behärskades av denne Rasken. Hemma på järnvägen behövde man inte bry sig om sånt, det var inte lokförarens sak att se till att växlarna låg som de skulle. Det skötte banpersonalen om, och Rasken var van att tuffa sin väg rakt fram genom Närke utan inblandning av mötande eller korsande trafik. Därför väjde inte Rasken till sjöss heller, vilket höll på att driva Vaxholmskaptenerna till vansinne.

När Rasken lyckades pressa sig framför stäven på S/S Saltsjön, som var på ingående till Utö grusbrygga, trodde man allmänt att kaptenen skulle få hjärtslag. Men Rasken la bara in en färsk prilla, knöt näven mot Saltsjöns kommandobrygga och skrek:
- Lär dig vänsterregeln, gubbe!

Han var alltså helt osannolik, och en afton i september var det klippt. Rasken hade elva järnsängar på fördäck och skulle transportera dem till en barack på en av batteriets grannholmar. I inloppet till Danziger Gatt svek alla skyddsänglarna på en gång. Slupen smällde på en grynna och det blev tvärnit. Rasken körde sitt röda nylle rakt igenom styhyttens vindruta så glasbitarna rök.

Flaggjunkaren på batteriet blev alldeles vit ovanför uniformskragen när Rasken rapporterade händelsen. Han hämtade en dragg med 40 meters lina i förrådet, gav den till Rasken och sa:
- Här, unge man, har du dragg och prylar. Gunåde dig om du kommer tillbaka utan sängarna!
Rasken for ut i gryningen och draggade. Han kom tillbaka med 28 järnsängar – elva som han hade tappat själv, och sjutton som någon annan hade tappat under beredskapen 1940.

Vi har mötts på repetitionsmötena på femtiotalet och i början på sextiotalet, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag. Vi har mognat, vi har blivit män i staten, vi har blivit gaggigare och vi har blivit stelare i benen. Smäller det till och blir krig, så är vi väl inte mycket att ha som soldater. Men alltid duger man väl till att stå i nån järnvägskorsning och vinka med en liten flagga. En sån tjänst kan ju för all del ha sina risker den också. Man kan ju till exempel bli överkörd av tåget. I så fall kommer det sannolikt att stå på ens gravsten:

”Han föll på sin post. Vännerna reste stenen. Rasken körde lokomotivet.”

Så långt Gits Olsson i Se nummer 13 från 1969. Han hette Stig Erik Oscar Olsson och avled 1985 några månader innan han skulle ha fyllt 60. Saknad av många.

BUBBEL I KÖN

Bubbel i kön hette en avdelning längst bak i tidningen Se en gång i tiden.-.
Här är några exempel hämtade ur min tidningsbunt från 1969.