fredag 25 juli 2014

GITS OLSSONS LUMPARMINNE

Dagens rapport ur tidningen Se från 1969 får den härlige kåsören Gits Olsson svara för.


Under vinjetten Mummel i kön berättar han hur hans vistelse i skärgården får honom att tänka på 1946 eftersom det var då han ryckte in till kustartilleriet i Vaxholm för att göra rekryten.

Så här skriver Gits:
När vi gjorde lumpen i skärgårn, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag, då var det alldeles nytt det här att man skulle placera rätt man på rätt plats. Och eftersom Rasken var lokförare på Svartåbanan i Närke, så fick han bli skeppare på en av motorsluparna som körde proviant och förnödenheter mellan de olika förläggningarna på skärgårdsöarna.
Rasken hade aldrig varit ombord i en båt i hela sitt liv. Han hade inte en aning om vad som var vatten och vad som var landbacke på ett sjökort. Men lokförare var han och skeppare skulle han bli.


Gamla skeppare i skärgårn blundade när Rasken kom tuffande med slupen i farvatten så fulla av sten- och undervattensgrund att ingen av urbefolkningen vågat manövrera där på många år. Men Rasken hade båten full av skyddsänglar och klarade sig som genom ett mirakel. Han blev nästan legendarisk och det gick ett rykte på batteriet att lotsarna i Dalarö var ute efter Rasken, denna otroliga, sagolika navigeringstalang från södra Närke.


Egentligen hade Rasken bara ett problem i sitt handhavande av slupen, och det var att bromsen tog lite dåligt. När Rasken slog till tryckluften på loket där hemma, så brukade det slå stopp så att passagerarna bytte plats i kupéerna, men när han slog back på slupen, så fortsatte fartyget sakta och tjurskalligt rakt fram.
Rasken var inte med på noterna i början. När han skulle landsätta en inspekterande överste på Nätarö brygga, rände han in i bryggan med en sådan kraft att översten flög på alla fyra rakt in i strandskogen, varifrån han hördes gorma arga kommentarer.


Inte heller väjningsreglerna till sjöss behärskades av denne Rasken. Hemma på järnvägen behövde man inte bry sig om sånt, det var inte lokförarens sak att se till att växlarna låg som de skulle. Det skötte banpersonalen om, och Rasken var van att tuffa sin väg rakt fram genom Närke utan inblandning av mötande eller korsande trafik. Därför väjde inte Rasken till sjöss heller, vilket höll på att driva Vaxholmskaptenerna till vansinne.
När Rasken lyckades pressa sig framför stäven på S/S Saltsjön, som var på ingående till Utö grusbrygga, trodde man allmänt att kaptenen skulle få hjärtslag. Men Rasken la bara in en färsk prilla, knöt näven mot Saltsjöns kommandobrygga och skrek:
- Lär dig vänsterregeln, gubbe!


Han var alltså helt osannolik, och en afton i september var det klippt. Rasken hade elva järnsängar på fördäck och skulle transportera dem till en barack på en av batteriets grannholmar. I inloppet till Danziger Gatt svek alla skyddsänglarna på en gång. Slupen smällde på en grynna och det blev tvärnit. Rasken körde sitt röda nylle rakt igenom styhyttens vindruta så glasbitarna rök.
Flaggjunkaren på batteriet blev alldeles vit ovanför uniformskragen när Rasken rapporterade händelsen. Han hämtade en dragg med 40 meters lina i förrådet, gav den till Rasken och sa:
- Här, unge man, har du dragg och prylar. Gunåde dig om du kommer tillbaka utan sängarna!
Rasken for ut i gryningen och draggade. Han kom tillbaka med 28 järnsängar – elva som han hade tappat själv, och sjutton som någon annan hade tappat under beredskapen 1940.


Vi har mötts på repetitionsmötena på femtiotalet och i början på sextiotalet, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag. Vi har mognat, vi har blivit män i staten, vi har blivit gaggigare och vi har blivit stelare i benen. Smäller det till och blir krig, så är vi väl inte mycket att ha som soldater. Men alltid duger man väl till att stå i nån järnvägskorsning och vinka med en liten flagga. En sån tjänst kan ju för all del ha sina risker den också. Man kan ju till exempel bli överkörd av tåget. I så fall kommer det sannolikt att stå på ens gravsten:
”Han föll på sin post. Vännerna reste stenen. Rasken körde lokomotivet.”


Så långt Gits Olsson i Se nummer 13 från 1969. Han hette Stig Erik Oscar Olsson och avled 1985 några månader innan han skulle ha fyllt 60. Saknad av många.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar