Eftersom en sådan fanns på önskelistan från en närstående person begav jag mig till järnavdelningen i det stora varuhuset för att köpa en.
Efter att förgäves ha tittat mig omkring en stund frågade jag en kvinnlig expedit:
-Kofötter? sa hon förskräckt och sneglade mot sina skor.
-Ja, sa jag. Såna där man bryter med.
-Bryter? sa hon och såg ännu underligare ut.
-Jag menar ett sånt där verktyg som man kan använda till att bryta och bända med, sa jag.
-Jaså ett bräckjärn, sa hon och återfick sitt ursprungliga ansiktsuttryck, uppenbart lättad över att galningen framför henne bara inte hade haft vett att uttrycka sig ordentligt.
I kassan betalade jag min kofot – eller bräckjärn om det ska vara så noga då – plus en del andra varor och gick ut ur varuhuset. Kofoten fick inte plats bland det andra i plastpåsen så den tog jag i näven.
-Ska du jobba i natt? undrade han.
-Ja, svarade jag sanningsenligt för det var dags att gå på kvällsskiftet om ett par timmar.
-Jag ser det, sa han och gapskrattade medan han tittade på kofoten i min näve.
Var får folk allt ifrån?
Jag tog min cykel för att åka hem med alla julklapparna med påsen i näven och kofoten fastspänd på pakethållaren. Men jag tyckte folk tittade underligt och plötsligt kom jag ihåg hur det en gång i ungdomens dar hade cirkulerat en historia om en yngling som hade försökt råna en korvkiosk och en stund senare gripits av polisen när han flydde på cykel med en kofot på pakethållaren.
Det var en klassiker som berättades många gånger. Huvudpersonen nådde med tiden en viss ryktbarhet men frågan är väl om historien var riktigt sann.
Från början var det ett klumpigt rånförsök av en vild tonåring, följt av en hastig och oplanerad flykt på cykel. Någon hävdade också att när korvhandlaren vägrat överlämna kassan hade rånaren yttrat ”Men en kokt med bröd kan jag väl få i alla fall?” innan han svingade sig upp på cykeln och försvann, bara för att gripas av polisen en stund senare med en kofot på pakethållaren.
Sedan växte det till att rånaren hade haft både pistol och lösskägg. Det förekom en variant där korvhandlaren slet av rånaren skägget så att denne kände sig avslöjad och jagade korvhandlaren genom halva stan med en kofot i högsta hugg, varpå den stackars mannen halkade och bröt benet innan han i sista stund räddades av uppdykande polis.
Det cirkulerade till och med en historia om hur rånaren hade lett en hel liga av medbrottslingar, samtliga maskerade till Humphrey Bogart i trenchcoats och slokhattar, och stormat fram och hotat korvhandlaren med maskingevär.
När denne vägrade ge dem några pengar hade de avlossat skurar av skott mot korvlådan och genomborrat den med kulor så att folk som handlade där flera dagar efteråt kunde få varm korv med kulhål i. Burkarna med gurkmajonäs hade klarat sig men samtliga ketchupflaskor var genomborrade så att det såg ut som rena blodbadet när polisen kom.
Då hade alla rånarna hunnit försvinna på racercyklar med var sin kofot på pakethållaren. En av dem skulle ha gripits i en trafikkontroll utanför staden sedan polisen inte köpt hans förklaring att han alltid hade en kofot på pakethållaren ifall han skulle ha tappat nyckeln när han kom hem.
Historierna varierade alltså, men gemensamt för dem alla var att kofoten spelade en central roll och var det avgörande beviset mot rånaren när han greps.
Vem vet.,det finns kanske korvhandlare som än i dag kommer ihåg vad som påstods ha hänt en gång för länge sedan. Då kunde de få för sig att det var den gamle kofotsrånaren som gjort come back på ålderns höst.
