BACKMAN, CIGARREN OCH MOTBOKEN

Det var länge sedan Sverige hade någon manlig långdistanslöpare av yppersta världsklass.

I gamla tider var det annorlunda. 1920 i Antwerpen tog Eric Backman brons på 5 000 meter. Samma utdelning blev det för Edvin Wide både 1924 i Paris och 1928 i Amsterdam. Och i Berlin 1936 blev Henry Jonsson-Kälarne trea.

Men det är om Eric Backman det här ska handla. Denne var nämligen en av de färgstarkaste och samtidigt egendomligaste löpare Sverige någonsin haft. Han var född 1896, tävlade för IFK Tidaholm och hade sin storhetstid i början på 1920-talet.

Historierna om honom är otaliga, och det är väl inte säkert att alla är riktigt sanna. Klart är i alla fall att Backman var storrökare och det påstås att han dessutom hade för vana att börja dagen med en tallrik havregrynsgröt och en stor sup.

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 40-talet skriver Sven Lindhagen aningen återhållsamt och mycket diplomatiskt att ”han var säkerligen den mest naturbegåvade löpare vi dittills haft men underkastade sig tyvärr aldrig en rationell träning”.

På den tiden fanns inga ”harar” som höll farten uppe, men Backman lär ha utvecklat en egen metod att pressa sig till stortider. Det påstås att han ibland kom till start blossande på en stor cigarr. Den la han på sargen, och sedan gällde det att hinna i mål innan cigarren slocknade så han kunde dra ett par bloss som belöning direkt efter mållinjen.

Långa tider var han ute på löparturnéer i både Sverige och Danmark. Dessa kallade han för Champagnegaloppen eftersom varje tävling brukade avslutas med en frikostigt tilltagen bankett.

Vid OS i Antwerpen 1920 tog han brons på 5000 meter, slagen endast av franska världsstjärnan Joseph Guillemot och blivande löparkungen Paavo Nurmi från Finland.

Men Backman var inte blyg för dessa gossar. När han upptäckte att Guillemot hade försett sig med våta svampar i händerna för att svalka sig under loppet, hälsade han översvallande hjärtligt på fransmannen flera gånger på startlinjen. Varje gång tryckte han hårt med båda händerna så att svamparna tömdes på vatten.

Men det hjälpte inte. Guillemot vann ändå.

Backman hann med mycket under OS i Antwerpen. I terränglöpning tog han silver individuellt och brons i lag sedan han varit i ledningen in på upploppet men blivit slagen i spurten av Nurmi. På bana blev det utöver bronsmedaljen på 5000 meter även brons i laglöpning 3000 meter där han var individuell tvåa i mål.

När han inte tävlade satt han på hedersläktaren, strax intill belgiske kungen och tittade på tävlingarna. De andra svenskarna förstod inte hur han bar sig åt för att komma in där. De olympiska vakterna var nämligen stenhårda redan på den tiden, och det krävdes passersedlar med massor av stämplar för att komma förbi dem. Backman kunde dessutom inte ett ord på något annat språk än svenska, så ingen begrep hur han tog sig in.

Men en av de sista dagarna i Antwerpen avslöjade han hemligheten. Då tog han fram motboken ur bakfickan och sa:

-Jag visar bara den här. Och när vakterna får se alla stämplarna från Systembolaget så bugar dom djupt och släpper in mig.

Fakta om Eric Backman är att han föddes 1896 i Acklinga utanför Tidaholm. 1943 flyttade han till Skövde där han arbetade på Volvofabriken. Han avled 1965 vid 69 års ålder..

Under åren 1918-23 blev han svensk mästare på 10 000 meter fem gånger och på 5000 meter tre gånger. Han tävlade mycket i Danmark men även i Tyskland och Frankrike. 1919 var han i London och blev engelsk mästare på 4 engelska mil. Hans bästa tider var 14.51,0 på 5000 och 31.02,2 på 10 000 meter, som också var svenska rekord under några år..

NÄR NURMI BLEV FÖRBANNAD

I många år var Paavo Nurmi tidernas störste olympier. I tre OS (Antwerpen 1920, Paris 1924 och Amsterdam 1928) vann han nio guld och tre silver.
Under åren 1922-31 slog han 25 världsrekord.

1924 var han förmodligen som allra bäst. I de finska OS-uttagningarna satte han med en timmes mellanrum världsrekord på både 1500 och 5000 meter.

Vid OS i Paris senare på året vann han överlägset samma sträckor, åter med en timmes mellanrum.

Guld blev det också i laglöpning 3000 meter och i terränglöpning, både individuellt och lag.
Men på 10 000 meter fick han inte vara med. Den finska lagledningen fruktade att han och landsmannen Ville Ritola skulle köra slut på varandra.

Då blev Nurmi förbannad. I stället för att vila sig inför kommande lopp begav han sig till en närbelägen idrottsplats och sprang í ren ilska och med klocka i handen 10 000 meter snabbare än vad Ritola samtidigt gjorde när han vann loppet inne på OS-arenan.

I Paris tog Nurmi fem guld på fyra dagar med segern i terrängloppet som den allra mest imponerande.

Tävlingen har gått till OS-historien som något av det värsta som någonsin skådats. Loppet avgjordes i 37 graders värme (cirka 55 i solen enligt samtida uppgifter) på en

10 000 meter lång bana där nästan ingen skugga fanns, delvis i högt gräs och med hopp över murar. Till råga på allt tangerade banan Paris stora soptipp, från vilken en ohygglig stank utströmmade.

Av 38 startande kom bara 15 i mål. De flesta som bröt gjorde det för att de svimmade ute på banan, däribland samtliga fyra svenskar med Edvin Wide i spetsen.

Fruktansvärda scener utspelades i den ohyggliga hettan. Finske Heikki Liimatainen formligen drevs fram av landsmän utefter banan. När han kom in på Stadion visste han inte var han befann sig.

Omtöcknad av utmattning och hetta vände han två gånger på upploppet strax före mållinjen och sprang tillbaka, innan han hejdades och mer eller mindre tvingades över mållinjen. Därmed räddade han Finlands guldmedalj i lagtävlingen.

Flera av de löpare som föll ihop ute på banan fördes medvetslösa till sjukhus. Edvin Wide, som hade hängt med Nurmi och Ritola större delen av loppet, vaknade inte förrän efter flera timmar.

Trea i loppet blev högst sensationellt den svarte amerikanen R. Johnson. Det förklarades dels med hans afrikanska rötter, dels med att han i flera år hade varit masugnsarbetare i ett stålverk och därför lärt sig uthärda stark hetta.

Nurmi sprang i mål till synes oberörd, satte sig i gräset, tog av skorna och tassade iväg barfota för att jogga ner.

Nurmi kallades ”Tigaren” på grund av sin enstörighet. Sitt asketiska levnadssätt förklarade han med orden: ”En idrottsman ska leva som en fattig och känna sig som en fattig.”

Men han levde inte som han lärde. Han sprang in en förmögenhet på löparbanorna. Och när han ville avsluta karriären med maraton i Los Angeles 1932 diskvalificerades han på livstid av internationella friidrottsförbundet för överträdelse av de då mycket stränga amatörreglerna.

IAAF:s styrelse dominerades vid den här tiden av svenskar med ordföranden Sigfrid Edström i spetsen. Avstängningen av Nurmi bidrog till de kyliga friidrottsförbindelserna mellan våra båda länder under en stor del av 30-talet.

I Finland räknas Nurmi än i dag som en av landets största idrottsmän genom tiderna, kanske den allra störste. Därom vittnar bland annat en staty utanför olympiastadion i Helsingfors.

TIDERNAS LÖPARKUNG

Detta är Paavo Nurmi.
Han sprang hem nio OS-guld och tre silver och slog 25 världsrekord.

Vid olympiska spelen i Paris 1924 vann han både 1500 och 5000 meter med bara en timmes vila emellan.

Men hans mest fantastiska prestation anser många vara segern i terrängloppet vid samma spel. Det gick i 55 graders hetta, och konkurrenterna föll som käglor utefter banan när de försökte hänga med Nurmi.

Läs om tidernas mest överlägsne löparkung i denna blogg i morgon.

NÄR FREDSÄNGELN KOM SPRINGANDE OCH JOHN LANDY VAR I HATTEN

Dags för olympiska spel igen. I många år har vi vant oss vid att OS-invigningarna har blivit alltmer storslagna och grandiosa för att inte säga rent svulstiga.

Men det fanns en tid då den olympiska invigningsceremonin blev mest omtalad för arrangörsmissar och oförutsedda händelser.

1952 i Helsingfors handlade det om den så kallade fredsängeln. Knappt hade Paavo Nurmi sprungit in i Stadion med den olympiska elden förrän en kvinna hoppade över barriären till löparbanan.på bortre långsidan.

I en fotsid, fladdrande vit klänning sprang hon samma väg som fackelbäraren, innan hon svängde in på planen och rusade upp i talarstolen. Men hon hann inte säga mer än ett par ord förrän hon slets ner därifrån och fördes bort.

Det visade sig vara en 23-årig västtysk kvinna vid namn Barbara Rottvant-Pleyer, som hade planerat att framföra ett fredsbudskap på sju språk.

Arrangörerna försökte tysta ner det hela, men det gick förstås inte. Det stora samtalsämnet bland de 75 000 hemvändande åskådarna var vem den vita ”fredsängeln” var.

Vid vinter-OS i Oslo 1952 slutade invigningen med ett stort frågetecken. Prinsessan Ragnhild glömde nämligen att förklara spelen öppnade. Tävlingarna blev aldrig formellt invigda under öppningsceremonin på Bislett. Prinsessan glömde i hastigheten bort ett par ord på slutet och sa bara att hon ”förklarade de sjätte olympiska vinterspelen i Oslo 1952”.

I Cortina fyra år senare höll det på att gå riktigt galet.

När den italienske skridskoåkaren Guido Caroli som den siste i raden av fackelbärare åkte in på isen körde han på en mikrofonsladd framför hederstribunen. Han satte sig på ändan på isen och höll på att tappa facklan med den olympiska elden. Till slut kom han på fötter och lyckades tända elden, men dagens bild var räddad för alla fotografer i närheten.

När sommarspelen i Melbourne skulle invigas senare på året skulle den australiske nationalidolen och medeldistanslöparen John Landy svära den olympiska eden.

Men när Landy kom upp i talarstolen upptäckte han att han hade glömt sitt manus. Han läste upp orden ur minnet så gott han kunde men i förvirringen glömde han att ta av sig hatten. Det ansågs vara en stor skandal att någon hade svurit den olympiska eden med huvudbonaden på.

Till råga på allt lyckades storfavoriten Landy sedan inte heller vinna det guld på 1500 meter som hela nationen krävde. Han blev slagen i spurten av både irländaren Ron Delaney och den unge östtysken Klaus Richtzenhain.

I anknytning till det har jag ett roligt minne från Oslo året innan, när jag som elvaåring och inbiten autografsamlare var där med familjen. Vi övernattade i den norska huvudstaden när min far upptäckte att det skulle bli landskamp i friidrott mellan Norge och Östtyskland på Bislett.

När vi gick dit i god tid mötte vi ett stort gäng i träningsoveraller utanför arenan. Det var det östtyska landslaget som kom gående, samtidigt som jag tog upp autografblocket ur fickan.
-Dom har en löparstjärna som heter Herman i efternamn, sa farsan. Spring fram med blocket och fråga efter Herman!
Jag gjorde så, men då slog östtyskarna bara ifrån sig och skakade på huvudet.
-Richtzenhain, Richtzenhain, sa de i stället och knuffade fram en liten blek, finnig yngling som inte såg värst mycket äldre ut än jag själv.

Han tog blocket och skrev, och sedan fick jag flera av de andra namnen också.

De var tydligen sparsamma med papper i Östtyskland på den tiden, för flera av dem skrev på samma ark, innan jag hann vända blad i blocket.
Här har jag i alla fall Richtzenhains autograf mellan två andra som jag nog aldrig lyckades tyda.

Från själva tävlingarna minns jag inte mycket. Richtzenhain var inte med alls. Förmodligen sprang han 1500 meter dagen därpå, men det fattade jag inte då, för nästa dag hade vi åkt vidare norrut i Norge.

I den mån jag tänkte på det trodde jag nog att östtyskarna hade skojat med den lille autografsamlaren när de skickade fram den där Richtzenhain för att skriva i mitt block.
Tiden gick och sedan dök alltså Klaus Richtzenhain upp som gubben i lådan och tog OS-silver på 1500 meter i Melbourne.