DAMEN I SVART

När Nisse Bengtsson hade sett Damen i svart med Karl-Arne Holmsten på biografen Grand drabbades han av Hillmanfeber.

Mästerdetektiven Blomkvist hade gått på bio något år tidigare, och redan då hade Nisse Bengtsson fascinerats av detektivarbetet. Han läste Mysterie-Magasinet och Dick vid radiopolisen och drömde om att bli privatdetektiv som den store Sherlock Holmes. När Hillmanfilmerna kom slog det över i rena psykosen.

Nisse Bengtsson var inte mer än 14 år men han ville vara som Karl-Arne Holmsten. Han klädde sig som honom och han försökte prata som honom och han väckte stor förundran, särskilt bland de vuxna i den närmaste omgivningen.

De tyckte det var minst sagt underligt med en 14-åring som hade vit nylonskjorta, slips och kostym och plötsligt kunde stanna upp och ta sig fundersamt om hakan medan han gravallvarligt sa att här ligger det nog en hund begraven.

Han såg barnslig och lillgammal ut när han kom i finkostymen till vardags, men det allra mest underliga var nog språket. Var han drog fram så osade det katt och anades ugglor i mossen. Han såg spöken på ljusa dan, lade snaran om halsen och satte myror i huvudet på folk. Han krävde vattentäta alibin och ville valla folk på brottsplatsen för att det skulle gå upp ett ljus.

Och när han gick runt och ställde sina egendomliga frågor och folk undrade vad han sysslade med, brukade han svara som Karl-Arne Holmsten:
-Ren rutin, Vi gör bara vår plikt.
Ett tag kallade han alla tjejer för Kajsa, förmodligen för att Hillmans hustru hette så i filmerna. Där gick nämligen Karl-Arne Holmsten omkring och kallade Anna-Lisa Ericson för ”Kajsa lilla” hela tiden.

Strax efter premiären på Damen i svart spreds ett rykte att någon galning ibland klädde ut sig till Svarta damen och hoppade fram och skrek ”Bu!” till ensamma nattvandrare på den lilla grusvägen nere i dalen. Det var oklart hur det var med det där egentligen, för det gick aldrig att hitta någon som verkligen hade sett Svarta damen. Det var bara uppgifter i tredje och fjärde hand, men ryktet växte hela tiden.

Nisse Bengtsson beslöt då att använda sina detektivkunskaper till att avslöja Svarta damen. Han smög ofta omkring i Karl-Arne Holmsten-kostymen i buskarna nere i dalen och letade efter fotspår med sitt förstoringsglas. Och ibland smet han ut på kvällarna för att spana av den lilla vägen som många gående passerade till och från stadens centrum.

Några dagar tidigare hade kärringa Larssons syster avlidit efter en längre tids sjukdom, och just den här kvällen slumpade det sig så att kärringa Larsson kom vandrande hemåt efter begravningen, sorgklädd och djupt gripen av den högtidliga akten och det efterföljande begravningskaffet.

När Nisse Bengtsson fick se den mörka gestalten i svart klänning och hatt med sorgflor trodde han det var den beryktade galningen som hade klätt ut sig till Svarta danen för att skrämma fredliga kvällsflanörer, så han hoppade fram ur buskarna och skrek med Karl-Arne Holmsten-röst:
-Spelet är slut!
Och för att riktigt understryka sin roll som den store detektiven tillade han med myndig stämma:
-Den här gången ska du inte slinka ur nätet, din fräcke gynnare!

Kärringa Larsson, som redan hade djup sorg, blev skräckslagen. Hon stannade upp och stirrade ett par sekunder på den vilt gestikulerande ynglingen. Sedan hissade hon upp kjolen över knäna och sprang för livet. Det sista hon hörde av Nisse Bengtsson var:

-Vi har signalementet så du ska inte tro att du kommer undan, din kanalje!
Kärringa Larsson flydde i full panik och sprang hela vägen hem. Där halkade hon på trappan så hon var nära att bryta benet. Sedan släpade hon sig in och ringde polisen, men när dom kom hade Nisse Bengtsson försvunnit från brottsplatsen.

Han anade väl att han gjort ett misstag, och när kärringa Larsson ringde till hans farsa och påstod att hon hade blivit överfallen av någon som var hemskt lik Bengtssons pojk, begrep han ju att det inte var Svarta damen han varit nära att gripa.

Men märkligt nog klarade han sig från efterräkningar den gången. Han påstod nämligen att han hade varit på biografen Grand vid den aktuella tidpunkten och sett Damen i svart med Karl-Arne Holmsten, och eftersom han kunde hela filmen utantill lyckades dom inte spräcka hans alibi.

SVARTA DAMEN SATTE SKRÄCK I ALLA

Åren 1958-1963 gjordes fem filmer om privatdetektiven John Hillman.
Arne Mattsson regisserade och Karl-Arne Holmsten hade huvudrollen. Vid hans sida fanns Hillmans hustru Kajsa, spelad av Anna-Lisa Ericson.

Först kom Damen i svart. Den handlar om hur flera personer försvinner under mystiska omständigheter på ett gammalt bruk, där familjespöket Svarta damen visar sig om nätterna.

Filmen vimlar av mystiska figurer, gnisslande dörrar, knarrande golv, svajande lampkronor, ylande hundar, mörka skuggor, hysteriska ångestskrik och hemsk bakgrundsmusik.
Det blev sådan succé att man redan samma år gjorde uppföljaren Mannekäng i rött. Sedan följde Ryttare i blått, Vita frun och slutligen Den gula bilen.

Men det var Damen i svart som väckte de riktigt starka känslorna. Folk vågade knappt gå hem ensamma i mörkret från biograferna. Det påstods att skumma typer klädde ut sig till svarta damen och smög omkring på bakgator och skrämde nattvandrare lite var stans i landet.

Om detta ska det handla i denna blogg senare i veckan.

SÅ FIRAR MAN FARS DAG

På söndag är det Fars dag.

Här följer en liten lektion i konsten att fira och hylla familjens överhuvud på denna hans alldeles speciella dag på året.

Först gäller det för övriga familjemedlemmar att stiga upp i gryningen och smyga på tå till köket under diskret hyssjande för att inte väcka dagens festföremål ur hans skönhetssömn, medan de förbereder att hylla far efter förtjänst på denna den kanske finaste av årets alla högtidsdagar.

Ute i köket försiggår snart en febril aktivitet. Tårtan är väl oftast köpt eller bakad dagen före, men den ska ju ändå läggas upp snyggt och prydligt på ett fat och kanske måste en sista finjustering göras, exempelvis i form av en liten marsipanfigur som skapas till fars avbild och placeras mitt på tårtan, medan denne ligger i sängen och trynar i all sin glans.

 

De färska bullarna bör ej heller gräddas för hårt, och det är viktigt att räkna rätt när man måttar upp kaffet, så att det varken blir för starkt eller för svagt utan exakt som man vet att far vill ha det.

Slutligen vidtar morgonens höjdpunkt, nämligen inträdandet i sovrummet. Det bör dock noga påpekas hur viktigt det är att detta inte sker med buller och bång så att far väcks på ett alltför bryskt sätt.

 

Har man husdjur bör alla hundar, som är benägna att ge skall eller hoppa upp i sängen, hållas kopplade ute på gården. Eventuella fågelburar täcker man naturligtvis över med en duk så att dess invånare inte väcker far i förtid med sitt hesa kraxande.

Familjen samlas sedan med tindrande ögon och välfylld kaffebricka vid fotändan av fars säng och sjunger en liten sång, dock ej så högt att far rycks för hastigt ur sin välbehövliga morgonsömn.

Frambärandet av presenterna är en sak för sig. Dessa bör vara så många att de ej får plats på kaffebrickan och kan därför lämpligen läggas på ett större silverfat.

Det går naturligtvis även bra att bära dem i handen och överräcka dem, men detta kan göra ett något torftigt intryck på festföremålet.

Att presenterna bör vara smakfullt inslagna säger sig självt.

Visserligen är det själva tanken som räknas, men man bör för den skull inte dra sig för att uppvakta far med exempelvis den senaste och smartaste mobiltelefonen, marknadens förnämsta rakapparat eller ett armbandsur i guld. Slipsar, rakvatten och underkläder tillhör en förgången tid.

Därefter utbringas ett fyrfaldigt leve för far och eventuellt hålls ett litet tal till hans ära.

Efter själva frukostceremonin kan familjens barn lämpligen kommenderas att tappa upp ett bad åt far.

Då kan det vara nödvändigt att mor är med och kontrollerar att vattnet håller rätt temperatur så att far inte bränner sig eller får en alltför kylig start på dagen. Själva forslandet av far till badrummet kan ske på olika sätt, men det lämpligaste är att han bärs i gullstol.

Många familjemedlemmar gör misstaget att tro att firandet därmed är över. Inget kan dock vara felaktigare, och sådan missförhållanden kan inte nog påtalas.

Far ska naturligtvis passas upp under hela sin vakna tid på dygnet så att han riktigt kan njuta av sin stora dag. Man kan till exempel bära fram tofflor, springa små ärenden samt med jämna mellanrum hurra för far och hissa honom på raka armar.

Mor bör så ofta som möjligt fråga om det är något mer som behagas samt i god tid ha komponerat en matsedel på ett tiotal rätter, av vilka far får välja ut de han tycker verkar läckrast till lunch, middag och kvällsvickning.

Den familj som följer dessa små råd garanteras ett fullständigt lyckat Fars dags-firande.

Tyvärr går det inte till på detta sätt överallt. Den kommande söndagen erbjuder dock rika tillfällen till rehabilitering för alla som känner på sig att de kanske inte uppvaktade familjens överhuvud efter förtjänst förra året och nu vill försöka gottgöra detta.

FULL FART I HÖSTMÖRKRET

Högtidsdagarna avlöser varandra i höstmörkret. Knappt hade man hunnit fira övergången till vintertid med att sova ut en extra timme på morgonen, förrän det var dags att ta itu med Halloween, tätt följd av både Allhelgonadagen och Alla helgons dag.

Och just som man har hämtat sig efter allt detta firande visar det sig att Gustav Adolfsdagen infaller redan i morgon, tisdag, med allt vad det innebär av bakelser, hyllningstal, sång, flagghissning och historiska återblickar.

Som om detta frossande inte vore nog, närmar vi oss nu också Mårtensafton på lördag. Och efter alla dessa orgier i smågodis, gräddbakelser, gravsmyckning och svartsoppa är det sedan dags att kröna festveckan med den verkliga galaföreställningen, nämligen Fars dag.

Denna den kanske viktigaste högtidsdagen på hela året kan firas på olika sätt. Det finns dock vissa regler att hålla sig till. En instruktionskurs i detta ämne följer i denna blogg senare i veckan.

NÄR LARMET GICK PÅ RÅSUNDA

Nu när Råsunda fotbollsstadion snart ska rivas går tankarna till en VM-kvalmatch mot England alldeles i slutet av 80-talet. Den hade föregåtts av så mycket varningar för engelska huliganer att vi som var där nästan trodde att vi skulle få bevittna hur Råsunda revs redan då.

Till slut visade det sig dock att det var kåsören själv som var den störste boven på arenan, tätt följd av redaktör A. Eller om det möjligen var tvärtom. Det beror på hur man räknar.
Nu har det i alla fall gått så många år att det kan vara dags att avslöja sanningen.

Försnacket kring matchen hade varit dramatiskt. Det spekulerades i upplopp och allmän laglöshet när flera tusen engelska huliganer utan biljett skulle komma resande över havet och invadera den svenska huvudstaden för att storma fotbollsstadion. Ett par dagar före matchen hade de slagit sönder en färja ute på Nordsjön. Och trots förstärkt gränsbevakning och en armé av inkallade poliser befarades svåra kravaller.

Redaktör A och kåsören var klart skakade av all denna information när de klev av tåget på Centralstationen i Stockholm.

-Här får vi passa oss så vi inte får en flaska i skallen, sa redaktör A och spanade försiktigt efter engelska huliganer.

Men allt som syntes var en stor mängd poliser. Och på T-Centralen var det likadant. Då gick redaktör A fram till en av konstaplarna och frågade:

-Var är alla engelsmännen?
-Det blir nog inte så många, fick han till svar.
-Så då kanske man kan åka ut till Råsunda utan att få en flaska i skallen?
-Det tror jag nog,sa polismannen.

För säkerhets skull tog vi oss ut till fotbollsstadion i mycket god tid. När vi kvitterade ut våra biljetter var det nästan tre timmar kvar till avspark.

Pressläktaren gapade tom så när som på ett par vaktmästare som gick och plockade med de sista förberedelserna.
-Här kan vi inte sitta och vänta i tre timmar, sa redaktör A. Vi går ut och ställer oss och tittar när publiken börjar strömma in.
-Kan vi det då? sa kåsören.
-Det är klart, sa redaktör A. Det finns väl alltid någon dörr här bakom som är öppen.

I korridoren bakom pressläktaren vimlade det av tv-tekniker, funktionärer och vaktmästare. Men redaktör A drog iväg en bra bit bort åt ena hållet där det var helt folktomt.

-Vart är vi på väg? sa kåsören.
-Jag tror vi kom därifrån, sa redaktör A och pekade på en dörr.
-Men där sitter en varningsskylt, sa kåsören för det fanns ett stort rött märke ovanför handtaget.
-Prova i alla fall, sa redaktör A.
När kåsören ändå tvekade fortsatte han med mera skärpa:
-Gör som jag säger och öppna dörren så vi kommer ut härifrån!
Det var då det hände.

Kåsören tryckte försiktigt ner handtaget och sköt upp dörren. Då skar en ilsken siren genom tystnaden. Tydligen hade han utlöst tjuvlarmet.

-Fel dörr, sa redaktör A. Skynda dig och stäng!
Men larmet fortsatte att tjuta, samtidigt som tunga steg hördes i korridoren.
Kåsören och redaktör A vände ryggen till och försökte se oskyldiga ut, medan två vakter kom springande runt hörnet.

 

-Vad är det frågan om? sa redaktör A.

-Det verkar som om någon har försökt smita in genom en av dörrarna här, sa den ene vakten, röd i ansiktet av ilska.
-Ja, det är hemskt så dom där huliganerna bär sig åt, sa redaktör A.
-Men det känns tryggt att det finns vakter som tar hand om dom, sa kåsören.
-Så man slipper få en flaska i skallen, sa redaktör A.
-Jag tyckte dom sprang ditåt, sa kåsören och pekade.

 

 

Vakterna rusade vidare längs korridoren och ropade efter de förmodade ogärningsmännen att stanna. Larmet bölade nu så det hördes över hela Råsunda, medan folk sprang fram och tillbaka i korridoren.

-Kan dom inte stänga av det där oljudet i stället för att fara runt och jaga fredliga åskådare, sa redaktör A.
Då hittade kåsören den rätta dörren och föreslog att de skulle gå ut och titta efter engelska huliganer i stället.
-Ja, sa redaktör A. Men vi håller oss innanför staketet så vi inte får en flaska i skallen.
Samtidigt stängde någon av larmet, vilket fick kåsören att försöka sammanfatta det hela genom att utbrista:
-Du kan ställa till det du.
-Jag! sa redaktör A. Det var ju du som vräkte upp dörren.
-Ja, ja, sa kåsören. Men det var du som lurade mig.

Själva matchen är inte mycket att orda om. Den slutade 0-0 och den ende som fick någonting i skallen att tala om var den engelske mittbacken Terry Butcher som skallade ihop med en svensk så det small ända upp på läktaren. Han spelade hela andra halvlek med ett stort bandage om huvudet och blodet rinnande nerför ansiktet så att han påminde om illustrationerna till Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner.

-Det där ser mycket värre ut än det är, sa redaktör A. Ett sånt där litet jack hade Ingemar Johanssons gamle ögonbrynsspecialist Whitey Bimstein fixat på några sekunder med ett skarpslipat kvartsdollarmynt. Då är det värre att få en flaska i skallen.

Efteråt fick vi veta att det varit nästan fullt krig inne i Stockholm mellan ett par hundra engelsmän och dubbelt så många poliser. Men detta inträffade ett par timmar före avspark, alltså ungefär samtidigt som larnet gick ute på Råsundas fredliga fotbollsläktare.

Sedan vann Sverige med 3-1 över Albanien och 2-0 över Polen och tog sig till VM i Italien tillsammans med England. Men det är en mindre rolig hustoria.

NU SKA HELA RASKET RIVAS

Råsunda fotbollsstadion i Solna har under flera decennier varit svensk fotbolls nationalarena och hemmaplan för AIK.
Den första matchen spelades mellan AIK och Malnö FF i april 1937. Den officiella invigningen skedde i samband med en landskamp mellan Sverige och England lite senare samma år.

Nu ska Råsundastadion ersättas av den nybyggda nationalarenan i Solna. Sista matchen blir ett nytt möte mellan AIK och Malmö FF när årets allsvenska avslutas på söndag.

Sedan är det slutspelat på gamla Råsunda. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort.

Annars var vi några stycken som var rädda för att arenan skulle rivas redan 1989. Då blåstes nämligen hotet från engelska huliganer upp så till den milda grad att det var knappt vi vågade sätta oss på tunnelbanan ut till Solna för att se VM-kvalmatchen mellan Sverige och England. Om detta ska det handla i denna blogg i morgon.

BERRAS TOBAKSMONOPOL

Folk fortsätter ringa till Berra och fråga om de har kommit till tobaksaffären. Berra har för länge sedan slutat upplysa att det är fel nummer. I stället har han allt mer börjat leva sig in i rollen som tobakshandlare.

De som låter otrevliga på rösten avfärdar han direkt.

-Hur länge har du öppet? var det en som frågade lite snorkigt här om dagen.
-Varför vill du veta det? Tänker du göra inbrott, sa Berra och la på luren.
En annan undrade om han hade några kalla Ramlösa.
-Nej, det blir cykelaffären, sa Berra och ringde av.

Men de allra flesta frågar efter priset på cigarettlimpor. Det har fått Berra att börja oroa sig över att så många människor fortfarande röker. Därför har han bestämt sig för att fösöka få dem att sluta.

-Hur många röker ni om dagen? frågade han en dam som ringde och undrade vad han tar för en limpa Prince.
-Varför vill ni veta det? sa damen förvånat.
-Jag kan inte ta på mitt ansvar att sälja till vem som helst, sa Berra.
-Tio om dan ungefär, sa damen.
-Är det riktigt säkert det? sa Berra.
-Femton kanske, sa damen.
-Ska vi inte klämma till med tjugo direkt, sa Berra.
-Det kan det kanske bli nån enstaka dag, sa damen försiktigt.

-Har ni rökruta? sa Berra.

-Rökruta? sa damen.
-Ja, sa Berra. Ni tror väl inte att ni får röka var som helst.
-Jag får väl röka i mitt eget hem, sa damen.
-Ja, men hur länge till vet vi inte, sa Berra. Det är lagar på gång för att stoppa det också.
-Vad är detta för konstigheter? sa damen.
-Det är för ert eget bästa, sa Berra, men då hade damen redan lagt på.

En stund senare ringde en man som lät svårt förkyld och ville veta priset på en limpa John Silver.

-Aj, aj, aj, sa Berra. Det där låter inte bra. Ni borde nog sluta röka.
-Är du tobakshandlare eller läkare? sa mannen irriterat.
-Vi har alla vårt medmänskliga ansvar vare sig vi säljer mjölk, sandaler eller tobak, sa Berra. Det är faktiskt skadligt att röka.
-Du som har tobaksaffär ska väl inte rekommendera folk att låta bli att köpa dina varor, sa mannen.
-Varför inte? sa Berra. Det gör dom ju på Systembolaget.

-Det är väl skillnad,sa mannen. Dom har ju monopol.

-Det har vi också, sa Berra. Får det lov att vara ett. Vi har kvar några gamla spel på lagret med extra förmånligt pris på Norrmalmstorg. Lagfart för endast 5000 kronor. Eller Östra station för 2000. Men chanskorten är dom vanliga. Gå direkt i fängelse utan att passera gå.
-Jag undrar om det inte är du som borde sitta i fängelse, sa mannen och la på.

 

Men ibland tröttnar Berra på att prata med ilskna rökare. Då svarar han så här i stället:

-Du har kommit till tobaksaffären.Vi kan inte svara just nu. All tobak är slut för tillfället. Du får röka gräs så länge.
De flesta lägger då på, men här om dagen hade han en som satt och ropade hallå i en halv minut.
-Hallå själv, sa Berra till slut.
-Vad är detta för nånting? sa mannen.
-Och vad är du för en? sa Berra. Du kan väl inte sitta och ropa hallå till en automatisk svarare heller?
-Du är väl ingen automat, sa mannen.
-Nej, nu har jag ju stäng av den, sa Berra. Vad vill du?
-Vad är det för snack om att all tobak är slut, sa mannen.

-Jag beklagar, sa Berra. Men så är det. Vi har bara lakritscigaretter kvar.. Men jag kanske får fresta med en seg råtta. Vi har ett ovanligt välsegat parti inne just nu.

-När får ni in tobak då? sa mannen.
-Det vet man aldrig, sa Berra. Vi har väntt på en sändning med bananbåten från Sydamerika hela veckan. Den borde vara framme i morgon om den inte har blivit kapad i Sargassohavet.

-Vad yrar du om, sa mannen.

-Och sedan har vi opiumbåten från Kina, sa Berra. Den brukar komma till Göteborg på tisdagar, men ibland är den försenad.
-Jag ska aldrig mer handla i din affär, sa mannen.
-Nä. gör inte det, sa Berra och la på.
Sedan stängde han av telefonen för resten av dagen. Han hade inte haft en aning om att det kunde vara så jobbigt att vara tobakshandlare.